fbpx

Arche 2022 78-79


Warning: Undefined variable $post in /home/freudian/public_html/wp-content/themes/freudianska/functions.php on line 178

    Arche 2022 78-79


    Warning: Undefined variable $post in /home/freudian/public_html/wp-content/themes/freudianska/functions.php on line 235
    Innehåll
    Ledartext Arche 2022 78-79Per Magnus Johansson
    Pierre Legendre och tillblivelsenPierre Legendre
    Erfarenheten och överlåtelsenPaul George Johansson, Per Magnus Johansson
    Att skolas till poetLouise Glück
    Jag är ett exempelMikaela Blomqvist
    Samtal i ParisMaxim Grigoriev, Per Magnus Johansson
    dopetLyra Ekström Lindbäck
    »Nå? Fanns Gud?«Anton Jansson
    Explosion i trädgården: Kokoschka och SchönbergCarl E. Schorske
    Oskar KokoschkaAdolf Loos
    Arnold Schönberg och hans samtidaAdolf Loos
    Byggnaderna och livetJohan Linton, Petra Gipp
    Ett hus av hundra miljoner teckenJohan Linton
    FallandeAstrid von Rosen
    Möte med Fredrik Bööks dotterPaulus Tiozzo
    Anteckning om en sagofigurAnnika Stiebe
    Skillnad och apparaturHannah Siegrist
    HundenIngela Strandberg
    Håll avståndOla Kjelbye
    Att läsa tiden: kronologi över 1922Jonas Gilbert

    Warning: Undefined variable $post in /home/freudian/public_html/wp-content/themes/freudianska/functions.php on line 235
    Innehåll
    Ledartext Arche 2022 78-79Per Magnus Johansson
    Pierre Legendre och tillblivelsenPierre Legendre
    Erfarenheten och överlåtelsenPaul George Johansson, Per Magnus Johansson
    Att skolas till poetLouise Glück
    Jag är ett exempelMikaela Blomqvist
    Samtal i ParisMaxim Grigoriev, Per Magnus Johansson
    dopetLyra Ekström Lindbäck
    »Nå? Fanns Gud?«Anton Jansson
    Explosion i trädgården: Kokoschka och SchönbergCarl E. Schorske
    Oskar KokoschkaAdolf Loos
    Arnold Schönberg och hans samtidaAdolf Loos
    Byggnaderna och livetJohan Linton, Petra Gipp
    Ett hus av hundra miljoner teckenJohan Linton
    FallandeAstrid von Rosen
    Möte med Fredrik Bööks dotterPaulus Tiozzo
    Anteckning om en sagofigurAnnika Stiebe
    Skillnad och apparaturHannah Siegrist
    HundenIngela Strandberg
    Håll avståndOla Kjelbye
    Att läsa tiden: kronologi över 1922Jonas Gilbert

    Warning: Undefined variable $post in /home/freudian/public_html/wp-content/themes/freudianska/functions.php on line 178
      Per Magnus Johanssons ledartext

      Arches vårnummer inleds med en självbiografisk skiss av rättshistorikern och psykoanalytikern Pierre Legendre (f. 1930). Han, som tidigare medverkat i tidskriften, är alltjämt produktiv; här beskriver han sin väg in i den lärda världen och mötet med den klassiska medeltidens juridik, som enligt honom utgör en förbisedd vändpunkt i den västerländska historien, närmare bestämt via mötet mellan den kristna tron och den romerska rätten. Legendre lyfter fram att frånvaron av historiskt perspektiv inom den moderna vetenskapen gör den oförmögen att ta sig an frågor som har att göra med människans förankring i en särskild genealogi, ett specifikt samhälle. Vi saknar etnologens blick på oss själva. Legendre lyfter i detta sammanhang bland annat fram sina erfarenheter av den afrikanska kulturen, av dansen och av filmen.

      Legendres text följs av ett samtal mellan undertecknad och Paul George Johansson, mellan far och son, som på flera sätt knyter an till tankar man också finner hos Legendre. Det övergripande temat är erfarenhet och överlåtelse: Hur får man som människa ihop förhållandet mellan dåtid, nutid och framtid? Vad krävs för att överlåtelsen mellan en mer erfaren människa och en mindre erfaren ska uppstå? Vad särskiljer och vad förenar de olika sammanhangen – familjen, skolan, universitetet, arbetsplatsen? Vad skiljer förhållandet till en auktoritet från förhållandet till en auktoritär struktur – det vill säga viljan att söka kunskap hos någon och det beroendeförhållande det implicerar kontra situationen att behöva underordna sig en institutionell struktur inom till exempel ett fängelse? Vilka möjligheter ryms respektive utesluts inom dessa olika gestaltningar av institutionen? Erfarenhetens former är mångfacetterade och sträcker sig från det dagliga livets yttre praktiker till läsningens inre rörelse.

      I essän »Att skolas till poet« reflekterar Louise Glück över vad som har format hennes skrivande. Av betydelse är den särpräglade uppväxten, den på många sätt komplicerade relationen till modern samt den psykoanalytiska erfarenheten hon gjorde som en ung flicka. Glück lyfter fram hur analysen lärde henne att tänka och skriva. Med den följde en objektiverande blick som lät henne se vilka bilder som bar på allmängiltighet och djup. Att skriva handlar enligt Glück inte om att framhäva eller ge uttryck för sitt jag. Vad är det då för jag som träder fram i Louise Glücks dikter? I en essä argumenterar Mikaela Blomqvist för att jaget hos Glück alltid har drag av exempel. Därmed kan parabeln ses som en typisk form i författarskapet; den pekar ut den distans med vilken alla hennes dikter bör läsas.

      Över en längre tid har undertecknad fört en dialog med författaren Maxim Grigoriev under gemensamma promenader i Paris, där Grigoriev numera är bosatt. De ämnen som tagits upp har utgått från hans författarskap, som omfattar bland annat novellsamlingen Städerna (2014) och romanerna Nu (2016) och Europa (2021). Samtalen har följts upp av ett skriftligt utbyte som alltmer antagit formen av en ingående skildring av den samtida litteraturens villkor. Grigoriev växte upp i Moskva, var tonåring i Stockholm och har tidigare levt som författare i Berlin och Porto. Han redogör för erfarenheter av att ha levt i olika språk, av att beröras och estetiskt danas av den moderna europeiska staden, av att etablera sig som författare på svenska och av att leva som fri intellektuell och samtidigt vara far till två små barn. Tankespår kring författarens yrkesmässiga identitet och yrkesstolthet, de stora ryska litterära föregångarna, det intima nuet som endast verkligheten och litteraturen kan erbjuda, vad som utmärker det litterära språket samt vem författaren egentligen skriver för, avhandlas ingående och utan på förhand uppsatta gränser. I ett släktskap med Grigorievs roman Europa, som är strukturerad utifrån centrala Paris topografi med dess 20 arrondissement, har samtalet sin upprinnelse i fysiska vandringar genom Paris, vars språkliga ackompanjemang skapat en mångskiktad karta över författarens värv, i vår tid och för alla tider. Grigorievs betraktelser visar prov på hans befriande avståndstagande från minimalism och språkliga renhetsideal, och höjer sig därmed över det i nutiden vanligt förekommande fragmenterade och avskalade litterära modus som ibland döljer en oförmåga till fördjupning. Ett slags produktiv kärna – i språket och i mänskligt liv – visar sig i avsaknaden av en helhet, eller om man så vill bejakelsen av en fundamental platslöshet. Avslutningsvis kommenterar Grigoriev den aktuella ryska invasionen av Ukraina och den skugga som därmed återigen kastats över det europeiska civilisationsprojektet.

      I sin dikt »dopet« undersöker Lyra Ekström Lindbäck den kristna namngivningen från en rad håll. Varför ville Jesus bli döpt, vad händer med de barn som dör innan de har sänkts ned i vatten, och vad har man en gudförälder till? I den därpå följande essän, »Nå? Fanns Gud?«, står utgångspunkten att finna i en scen ur Ingmar Bergmans (1918-2007) Smultronstället och på ett mer teoretiskt plan i den kanadensiske filosofen Charles Taylors tänkande om modernitet och sekularisering. Anton Jansson diskuterar frågan om när det svenska folkets allmänna medvetande slutade att ha sin förankring i en självklar kristen övertygelse och i stället icke-tro övergick till att vara norm eller default-inställning. Jansson argumenterar med utgångspunkt i bokutgivning och offentlig debatt för att denna tidpunkt inföll under 1950-talet och att Bergmans filmskapande i slutet av 50-talet och början av 60-talet kan ses som det kulturella uttrycket för en förskjutning där ett nytt trosmässigt rum framträder.

      I detta nummer publiceras också det sista kapitlet ur Carl E. Schorskes Fin-de-siècle Vienna. Huvudpersoner den här gången är konstnären Oskar Kokoschka (1886-1980) och kompositören Arnold Schönberg (1874-1951). De två representerar enligt Schorske en ny linje inom kulturlivet i sekelskiftets Wien. Deras känsla var på ett mer akut sätt än hos deras föregångare den av upplösning, av att gränsen mellan själv och omvärld var genomsläpplig. De gjorde båda uppror mot den estetiska kultur de fostrats i och som hörde samman med de första sekelslutsmodernisterna, och de förkastade föreställningen om konsten som en kulturell flyktväg bort ur verkligheten. Enligt Carl Schorske (1915-2015) levde de i strid med sin samtid, något som vidmakthöll och stärkte deras alienation, men detta egocentriska predikament drev dem också till nyskapande. I anslutning till Schorskes essä fortsätter Arche att publicera arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos (1870-1933) småtexter. I detta nummer består Loos bidrag i två skarpa hyllningar till just Kokoschka och Schönberg, som umgicks i samma kretsar i sekelskiftets Wien som han själv.

      Efter texterna av Adolf Loos tar det samtal mellan Petra Gipp och Johan Linton som påbörjades i förra numret av Arche åter vid. Efter att då ha behandlat Gipps väg i livet och till arkitekturen, kretsar det här samtalet mer om Gipps byggnader och hennes relation till sitt arkitektoniska skapande. Texten belyser hur även den konkreta gestaltningen av en byggnad kan vara personligt och existentiellt laddad. Gipps berättelse om sin relation till arkitekturen ackompanjeras av en kort text av Linton som är tillägnad Sven-Olov Wallenstein, »Ett hus för hundra miljoner tecken«. Den publicerades ursprungligen i den vänbok till Wallenstein som gavs ut vid Södertörns högskola år 2020, Material: Filosofi, Estetik, Arkitektur: Festskrift till Sven-Olov Wallenstein. Bidraget från 2020 presenteras här i reviderad form.

      Astrid von Rosens essä »Fallande« börjar med att hennes tillvaro ställs på ända. Hennes man faller och skadar sig, och de får båda ställa om sina liv: sjukhusvistelser i besöksförbudens tid som skapats av covid-19, rehabilitering, behovet av att resa sig och börja om på nytt. För von Rosen blir fallandet en metafor som hon utforskar inom olika fält – dans, musik, litteratur – i en önskan att falla levande och kärleksfullt, eller med en parafras på Samuel Becketts ord: att falla bättre.

      Ett något oväntat möte med den tongivande litteraturkritikern och Akademiledamoten Fredrik Bööks dotter Gun Böök-Hederström (1917-2019) återges i Paulus Tiozzos minnesteckning från en sensommardag i Förslöv i Skåne. I sitt avhandlingsarbete om Nobelpriset och den tyska litteraturen, behövde Tiozzo söka tillstånd från Fredrik Bööks anhöriga för att få tillgång till vissa brev. Detta ledde honom vidare till den 102-åriga Gun, som tog emot i sin bostad och kunde fördjupa bilden av fadern och hans tid, och även ge åsyna vittnesmål om viktiga svenska författare som Verner von Heidenstam (1859- 1940) och Selma Lagerlöf (1858-1940). Hannah Siegrist skriver i »Skillnad och apparatur« om den delade staden Berlin, skildrad genom författarna Uwe Johnson (1934-1984), som lämnade DDR 1959 i samband med sin litterära debut, och Christa Wolf (1929-2011), som stannade kvar ändra fram till murens fall. Siegrist tar fasta på hur de beskriver S-bahnstationerna och hur deras framställning relaterar till den mer övergripande situation som dikterades av murens resning 1961. I detta innefattas språkbrukets betydelse, hur tidens gång och arkitekturens förändring påverkat upplevelsen av gränsen mellan de båda delarna av staden, hur författarna själva tar ställning. En påminnelse från en tid vars minne idag dramatiskt aktualiseras på nytt. I sin »Anteckning om en sagofigur« invänder Annika Stiebe mot en form av pansexualistisk symboltolkning som ibland tillskrivs Sigmund Freud (1856-1939) och psykoanalysen. Med stöd i Drömtydning, och med referenser till de franska psykoanalytikerna Jacques Lacan (1901-1981) och Julia Kristeva, framhäver hon i stället drömtydningens beroende av analysandens egna associationer, och därmed av kännedomen om analysandens specifika historiska livsomständigheter. Utifrån denna teoretiska bakgrund prövar Stiebe en analys av hatifnattarna i Tove Janssons (1914-2001) muminvärld och lyfter fram en möjlig bakgrund i hennes egen familj och den av krig och krigshot präglade finska samtiden.

      I Ingela Strandbergs diktsvit »Hunden« tilltalar diktjaget en samtalspartner med namnet Hund, mot en bakgrund av tomrum, enslighet och naturens närvaro, som samtidigt förbinds med frånvaron och förlusten. – De avslutande bidragen representerar – med hundra års mellanrum – två utsnitt ur tiden.

      Ola Kjelbyes bildserie »Håll avstånd« relaterar ett utmärkande inslag i covidsamhället, de avståndsuppmaningar som idag är på väg att förblekna och slitas ut. Jonas Gilberts kronologi över 1922 märker ut de stora politiska, tekniska, vetenskapliga och kulturella händelserna från en tid som i efterhand framstår som dramatisk och symbolladdad; vi blir varse spåren av den »historiens ängel« som Walter Benjamin (1892-1940) frammanade.


      Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/freudian/public_html/wp-includes/class-wp-query.php on line 3500