I essän »Att skolas till poet« reflekterar Louise Glück över vad som har format hennes skrivande. Av betydelse är den särpräglade uppväxten, den på många sätt komplicerade relationen till modern samt den psykoanalytiska erfarenheten hon gjorde som en ung flicka. Glück lyfter fram hur analysen lärde henne att tänka och skriva. Med den följde en objektiverande blick som lät henne se vilka bilder som bar på allmängiltighet och djup. Att skriva handlar enligt Glück inte om att framhäva eller ge uttryck för sitt jag. Vad är det då för jag som träder fram i Louise Glücks dikter?
Texten ingår i: Arche 2022 78-79