Per Magnus Johanssons ledartext

Föreliggande nummer av Arche inleds i litteraturens tecken. Vi har glädjen att publicera Ann Jäderlunds »sorg cypresser«. Efter en genomläsning av de storartade dikterna lever stroferna vidare. Orden etsar sig fast.

Dikterna följs av ett utdrag från den brasilianska författaren Hilda Hilst (1930–2024) och hennes Den obscena Madame D. Hilsts författarskap introduceras av Wera von Essen, som också har översatt boken. I essän »De faderlösas försvarare« diskuterar hon den utsatthet som Hilst gestaltar. Wera von Essen skriver att man förstår lite mer av »oförståelsens beståndsdelar« genom att ta sig an Hilsts författarskap. Skrivandet är vägen, visar von Essen. I anslutning till hennes introduktion trycker vi också ett utbyte mellan Wera von Essen och undertecknad. Vi möttes, samtalade och skrev till varandra. Hilstavsnittet innehåller också en introduktion av John Keene (f. 1965) till Den obscena Madame D. Tillsammans med en lingvistiskt inspirerad analys av verket gör Keene en biografisk genomgång av Hilda Hilsts liv och verk. Bortom psykologiserandet antyds känsligt förbindelsen mellan person och verk.

Mikaela Blomqvist har intervjuat Andrzej Tichý. I det djuplodande samtalet diskuteras Tichýs författarskap och dess utveckling. Han berättar om sina formerande erfarenheter som författare. Betydelsen av ursprunget och uppväxten i Malmö belyses. Musikens plats i hans skrivande undersöks, liksom drömmen och dess förhållande till realismen.

I numret medverkar ytterligare en framstående poet; vi publicerar nyskrivna dikter av Jörgen Lind: »En oavbruten skur av oräkneliga atomer«. Titeln är ett citat av Virginia Woolf (1882–1941) som lyder: »Från alla håll kommer de, en oavbruten skur av oräkneliga atomer; och när de faller, när de bygger upp livet på måndag eller tisdag, faller accenterna annorlunda mot förut … Livet är inte en symmetrisk rad av lyktor; livet är en skimrande ljusring, ett halvgenomskinligt hölje som omger oss från medvetandets begynnelse till dess slut.«

På litteraturen följer arkitekturen. Arche fortsätter också att publicera texter av den österrikiske arkitekten Adolf Loos (1870–1933). I en kort passage reflekterar han här över människans förhållande till nakenhet och beklädnad i övergången mellan det nittonde och det tjugonde århundradet. Den japanske arkitekten Terunobu Fujimori (f. 1946) presenteras på olika sätt. Vi publicerar ett samtal – »Primitiv arkitektur« – mellan Fujimori och Samuel Michaëlsson om arkitekturens villkor. Här diskuteras hur Fujimoris erfarenheter som historiker påverkat hans arbete som arkitekt. Likaledes problematiseras förhållandet mellan urbana och rurala inspirationskällor. I artikeln »Min arkitektur« beskriver Fujimori sin utbildningsväg; hur han blev den arkitekt han idag är. Det var i det noggranna och slitsamma vardagliga arbetet som arkitekt som hans inriktning tog form och utvecklades. Hans erfarenhet pekar på att den moderna arkitekturen måste ta sig an historien och ursprunget. Först då kan byggnaderna beröra människor i deras själar. Den amerikanska arkitekturhistorikern Dana Buntrock (f. 1958) kommenterar Fujimoris arkitektur. Hon lyfter fram hans originalitet. Fujimoris tehus är sprungna ur hans självständighet i förhållande till tidens strömningar.

Claes Caldenby tar sig an noggrannhetens kategori och visar på att den är nödvändig, men inte tillräcklig. Utan frihet och ledighet blir den en barlast. Han diskuterar bland annat arkitekterna Heinrich Tessenows (1876–1950) och Gunnar Mattssons (f. 1937) arbeten. Utifrån ett antal exempel ur arkitekturhistorien pekar han ut hur motsättningen mellan konst och vetenskap till sitt väsen är ofullständig. Caldenby resonerar även kring arkitekturens utmaningar. Här är exemplen bland andra S:t Petri kyrka i Klippan från 1966, ritad av arkitekten Sigurd Lewerentz (1885–1975), och Prästhöjden, ett trygghetsboende i utkanten av Fristad, färdigställt 2023 under arkitekten Magnus Almungs ledning. Caldenby skriver om det oändliga arbetet och om att arkitekturen är den värld vi lever i och inte kan leva utan. Texten når bortom sitt ämne.

Alldeles innan slutarbetet med det aktuella numret inkom ett manus med bilder från fotografen Ola Kjelbye och medföljande texter av tidskriften Gläntas redaktör, Göran Dahlberg. »Staden: Städerna«. Vi gladde oss över bidraget och bestämde oss omedelbart för att trycka det. I den dialektiska rörelsen mellan ord och bild befinner sig Göteborg, staden i förändring; mellan ljus och skugga. I redogörelsen för sitt förslag till ny ackumulatortank i Gullbergsvass-området, deras bidrag till en arkitekttävling som avgjordes i våras, reflekterar Albin Aldén, Tore Eckerdal, Johan Linton och Simon Viklund om tornbyggnader i Göteborg. I texten vävs historia och teoretisk reflektion samman med praktisk gestaltning.

I gränslandet mellan arkitektur och konst presenteras Johan Lintons konstnärliga verksamhet. Linton, som återkommande publicerar texter i Arche, är tidskriftens bildredaktör och har sedan första numret varit ansvarig och drivande för dess estetiska utformning. Undertecknad kommenterar här hans arbete. Texten har sitt ursprung i ett tal som hölls i samband med Johan Lintons vernissage i mitten av juni 2024. Tecknandets praktik har varit central för konstnärligt arbete sedan begynnelsen och Johan Linton tar i sin betraktelse »Med kärlek till den inre linjen« upp frågan om teckningen och tiden utifrån ett par signifikativa historiska exempel.

Johannes Nordholm skriver om »Den franska färgen«; upptakten till göteborgskolorismen och Ivan Ivarsons gränslösa färgkonst. Nordholm visar i sin gedigna och forskningsorienterade artikel den mångfacetterade förbindelsen mellan Frankrike och Sverige. Han undersöker hur den franska modernismen fick en grundläggande betydelse för göteborgskoloristerna. Konstens gränsöverskridande och kosmopolitiska anda genomsyrar texten. De historiska detaljerna vävs samman till en beskrivande och begriplig helhet. Färgens sprängkraft åskådliggörs. Det storartade förverkligas i det transcendentala.

Erica Lundqvist skriver om det armeniska folkmordet. Texten, som har en personlig klangbotten, visar på krigets brutalitet. Lundqvist refererar igenkännande till flera ögonvittnen som visar på den barbariska grymhet som drabbade delar av den armeniska befolkningen. I den omfattande diasporan blev Frankrike ett av de första länderna att erkänna folkmordet; ett erkännande av verkligheten som fick symbolisk betydelse. Det skedde 2001.

I texten »Lingvistisk översättning och psykisk översättning« skriver den fransk-armeniska översättaren och essäisten Janine Altounian (f. 1934) om översättningsarbete som både en lingvistisk och psykisk process. Under mer än trettio år arbetade Altounian under Jean Laplanches ledning med att 7 översätta Freuds samlade verk till franska, och hon har därtill skrivit ett flertal verk om folkmord och överlåtelse mellan generationer. Genom att återupprätta förstörda förbindelser till historien och den omgivande kulturen blir översättningsarbetet för Altounian också ett motståndsarbete mot folkmordens utplåning. I föreliggande text skriver hon om att som arvtagare inta en översättares hållning. Jakob Svedberg svarar för den svenska översättningen.

Love Christensen skriver om vilken betydelse fake news och desinformation har för den enskildes politiska val och ställningstaganden. Forskning visar på att väljare är mer resistenta än vad den allmänna uppfattningen förespeglar. Människor är svårare att manipulera än vad vi naturligt föreställer oss. Desinformationen når sällan sitt uttalade syfte. Christensen lyfter bland annat fram att det kompakta motståndet mot en generös migrationspolitik sannolikt inte är en följd av sverigedemokratiska påverkanskampanjer. Däremot kan lögner och överdrifter klargöra de politiska konflikterna. Ett hot mot demokratin uppstår först när den konflikt som dessa lögner och överdrifter frambringar inte längre får plats inom de demokratiska institutionerna.

Karin Brygger avslutar numret med en text om saknad och längtan. Hur väntan, längtan och saknaden kan förvandlas till att bli en meningsbärande erfarenhet. Brygger visar hur uthålligheten, erotiken och skrivandet vävs samman. I väntan upptäcker hon sig själv och världen utanför. Detta exemplifieras bland annat genom poeten Debora Fogel och författaren Annie Ernaux. Hon illustrerar artikeln med egna fotografier från ett pågående konstnärligt projekt. Gruppen kring tidskriften fortsätter sitt passionerade arbete i skuggan av kommersialismen och bruset från sociala medier. Vi återkommer med ett nytt nummer när ljuset åter kommit åter, för att använda sig av den svenske poeten Erik Lindegrens uttryck. Per Magnus Johansson, december 2024