Per Magnus Johanssons ledartext
Detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift, nummer 28-29, är andra delen av vårt arbete med universitetets historia och aktuella läge. Reaktionerna på det första numret tyder på att det finns ett uppdämt behov av att diskutera universitetet såsom det har gestaltat sig och i synnerhet av att försöka förstå hur humaniora har kunnat hamna i sin nuvarande situation av utsatthet. I detta nummer om universitetet är det franska inslaget återigen påtagligt.
Vi trycker en intervju som undertecknad gjort med den franske akademikern och psykoanalytikern Roland Gori. Han problematiserar förhållandet mellan akademiker och kliniker och inte minst tar han upp förhållandet mellan den franska akademiska psykologin och psykoanalysen. En muntlig framställning av liknande frågeställningar men från en svensk horisont publicerar vi också i detta nummer. Hur skall man förstå förhållandet mellan psykoanalysen och den akademiska psykologin? Vilket förhållande har psykoanalysen till universitetet? Och vilka universitetsinstitutioner har kunnat och kan ta emot forskare inspirerade av psykoanalysen?
Hans Ruin diskuterar därefter filosofins plats på universitetet och det motstånd som funnits gentemot kontinental filosofi vid de nordiska universiteten. Utgångspunkten för Ruins artikel är Södertörns högskola och dess tioåriga verksamhet.
Kardinal John Henry Newman (1801-1890) är en viktig gestalt i utbildningens idéhistoria. Newman var som författare och tänkare kontroversiell och beundrad av sin samtid, och han är alltjämt en viktig referens främst i den anglosaxiska diskussionen om universitetet. Newmans tankar finns samlade i en föreläsningsserie, vanligen publicerad under rubriken The Idea of a University, och vi publicerar här förordet till denna text. Därpå ger oss Thomas Karlsohn, i artikeln »Liberal education – Newman och hans arvtagare«, en initierad introduktion till Newmans långt ifrån enhetliga syn på vad universitet bör erbjuda studenten och hur han såg på universitetets relation till andra övergripande samhälleliga institutioner, såsom kyrkan.
Newmans utgångspunkt är att universitetet motsvarar platsen »för undervisning om den universella kunskapen«. I detta perspektiv blir universitetets syfte tudelat; å ena sidan intellektuellt och inte moraliskt, å andra sidan i huvudsak bidragande till kunskapens spridning och inte till dess framåtskridande. Newman betonar bland annat skillnaden mellan »att göra upptäckter och att undervisa«. Hans grundtanke är att universitetet skall ägna sig åt att lära ut vetenskaperna, vilket i sin tur leder honom till att betona det väsentliga i att undervisningen skall ge form åt studentens sinnelag. Läser man Newman bortom de kyrkliga tongångarna framträder redan i förordet hans aktualitet på flera plan, något Thomas Karlsohn också påpekar i sin introduktion.
Karlsohns introduktion mynnar ut i en kort presentation av Allan Bloom och Martha C Nussbaum, två filosofer som i föregångaren Newmans fotspår diskuterar »utbildningens uppgifter och mål i massuniversitetets och globaliseringens tidsålder«. Vi trycker även utdrag ur både Blooms och Nussbaums debattinlägg.
Bloom framför i »Studenten och universitetet« (1987) en kritik mot den brist på tydlighet som den unge studenten ställs inför i mötet med universitetet. Han betonar att universitetet måste ta ansvar för studentens bildning; ett kursutbud à la smörgårdsbordsidén ser han som förkastligt. En bildningsväg som kan ge studenten en helhetssyn går via »the great books«. Att klokt följa denna väg skulle enligt Bloom utgöra »kungsvägen till studenternas hjärta«.
Som Thomas Karlsohn framhåller ger Martha C. Nussbaum uttryck åt en ståndpunkt som avviker från Blooms. I »Den gamla utbildningen och tankeakademin« (1997) argumenterar hon för en »liberal education« som inte vill ge någon övertygelse överhöghet. Universitetet i det sena 1900-talet ska forma »medborgare i en tid av kulturell mångfald och tilltagande internationalisering«. Tre färdigheter är under de omständigheterna av avgörande vikt i bildningsprocessen, hävdar hon: förmågan till granskning och kritiskt ifrågasättande av den egna traditionen, förmågan att förstå sig själv som världsmedborgare och förmågan att via fantasin (berättelsen) leva sig in i nya perspektiv. I dessa tre förmågor kan man spåra antika källor: Aristoteles, Platon och stoikerna.
Som ett exempel på de nya akademiska fält som öppnas genom experimenten med konstnärlig forskning kan vi visa ett delprojekt från fotografen Lars Wallstens doktorandstudier. Den här gången ledde reflektionen om fotografiet inom akademin till en serie suggestiva bilder där världen avbildas i gesten att ”Vända-sig-om”.
Vi publicerar även den franske filosofen Jean-François Lyotards (1924-1998) bok Det postmoderna tillståndet. Rapport om kunskapen. Denna text introduceras och kommenteras av de båda översättarna, Mats Leffler och Håkan Liljeland.
Det är i år 30 år sedan Jean-François Lyotard utkom med den mycket uppmärksammade boken, som här för första gången föreligger i svensk översättning. I sin text utvecklar Lyotard uppfattningen att det postindustriella samhället framförallt kännetecknas av radikala brott i förhållande till historien. 1900-talet, i synnerhet senare delen, utmärks av att vetenskap, konst, litteratur, filosofi – hela samhället – har upphört att fästa vikt vid de »stora berättelser« som tidigare legat till grund för dem, det vill säga den kristna läran, upplysningsfilosofin, den tyska idealismen, med mera. Kvar återstår i den postmoderna kulturen de »små språkspelens« vetenskap, den lilla begränsade berättelsen och det tillfälliga kontraktet. Övergripande konsensus är inte vare sig möjligt eller önskvärt, men Lyotard hoppas istället på en politik som förenar önskan om rättvisa med strävan mot det okända.
Även detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift innehåller ett betydande inslag om arkitektur. I fokus står utbildningen till arkitekt och perspektivet är internationellt. Därmed fokuserar vi också på frågan om förhållandet mellan praktiker och forskare.
Begreppet postmodernism har en viktig plats också i arkitekturhistorien, där den på ett tydligt sätt står för både en stil och en rörelse. I artikeln »Dubbelseende« beskriver Johan Linton postmodernismens både entydiga och mer mångtydiga karaktär i arkitekturen.
Därefter följer ett större block med texter som anknyter till årets universitetstema. Arkitekterna förvaltar en av de uråldriga yrkesfunktionerna i samhällsstrukturen, och för att komplettera skildringen av akademins mer teoretiska sida har vi bedömt det som relevant att också behandla en mer konstnärligt inriktad samhällsdisciplin, men med mycket långa traditioner inom den akademiska utbildningen. I urvalet av texter har vi samtidigt velat visa på rörelsen mellan modernism och postmodernism i arkitekturen. Efter en introduktion till temat arkitektutbildning, skriven av Johan Linton, följer en avdelning med tre texter som exemplifierar arkitekturens relation till utbildning, vetenskap och samhälle vid olika tidpunkter i historien. Först en text av den florentinske renässansarkitekten Filippo Brunelleschi, »Intervjun«, därefter en text som är modernistiskt förankrad, »Arkitekturen och samhället« av Le Corbusier och slutligen en text med betydelse för postmodernismen: Harvarddekanen Joseph Hudnuts »Det postmoderna huset« från 1945, den första kända text där begreppet förknippas med arkitekturen. Sedan följer ytterligare en avdelning med tre texter. Där belyses arkitektutbildningen utifrån den arkitekturhistoriska disciplinen, och vi kan presentera bidrag från de tre professorer i arkitekturens teori och historia som verkat vid Chalmers sedan professuren inrättades där 1965. Först kommer Elias Cornells avskedsföreläsning från 1982, »Arkitekturhistoria, humanistisk bildning och utbildning«, därefter följer Björn Linns bidrag »Arkitekturteorins olidliga lätthet« och sist en längre intervju – »Arkitekturen och akademin« – med den nuvarande professorn, Claes Caldenby, som samtalar med Johan Linton och undertecknad. I intervjun berättar Caldenby om sin väg in i arkitekturen och om erfarenheterna som forskare och vetenskaplig författare inom arkitekturens fält.
Efter dessa svenska bidrag följer en samling varierade texter av några av de mest namnkunniga bland de samtida internationella arkitekterna, vilka på olika sätt redogör för arkitekturens relation till kunskap och lärande. Först en text av den portugisiske arkitekten Álvaro Siza, »Om pedagogik«, som mer konkret presenterar hans syn på undervisning. Därefter den engelske arkitekten James Stirling, som lämnar en reflektion utifrån en konkret undervisningssituation vid arkitekturskolan i Düsseldorf: »Master Class, om undervisningen i Düsseldorf«. Sedan följer den franske arkitekten Jean Nouvel, också han med en mer konkret redogörelse för sina tankar om utbildningen av arkitekter idag i »Lära för att göra«. Därefter en längre intervju med den irakisk-engelska arkitekten Zaha Hadid, som beskriver sin väg från student och lärare till arkitekt med egen praktisk verksamhet. Intervjun är gjord av arkitekterna Richard Levene och Fernando Márquez Cecilia för den spanska arkitekturtidskriften El Croquis. Hadid har också bidragit till omslaget till detta nummer av Psykoanalytisk Tid/ Skrift med genomgrottsprojektet The Peak Club (1983) i Hong Kong. Projektet – som aldrig byggdes – kan symbolisera vägen genom utbildningsinstitutionen till en punkt där den tidigare studenten är förmögen att arbeta och producera utan stöd av universitetet. Den kan också ses som ett uttryck för »la condition postmoderne«, och en sida ur Lyotards bok spelar mot Hadids projekt på omslaget. Sedan följer en text av den japanske autodidakten Tadao Ando om ett studentprojekt vid Yale University, »Att lära av modernismen«, följt av den schweizisk-fransk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumis berättelse om sin tid som dekan på Columbia University i New York. Tschumis bidrag »Arkitektutbildning – på Columbia University« är liksom Hadids text en intervju, här genomförd av arkitekten Enrique Walker. Därefter följer den teoretiskt inriktade arkitekten Peter Eisenmans nyligen skrivna artikel om arkitektutbildning i vår tid, »Sex punkter«. Slutligen berättar den italiensk-spanska arkitekten Benedetta Tagliabue, i en text som behandlar arkitekturens pedagogik ur praktikens perspektiv, om arbetet på sitt och maken Enric Miralles kontor, som hon efter den senares bortgång år 2000 nu driver vidare på egen hand.
Efter denna samling internationella arkitekter följer ett antal skandinaviska bidrag. Det är först göteborgsarkitekten Gert Wingårdh som berättar om sin undervisning vid Chalmers: »0-föreläsning«. Därefter följer bidrag av den stockholmsbaserade Anders Wilhelmson och den norska Beate Hølmebakk, som berättar om sin syn på utbildning och lärande. De har båda intervjuats av Johan Linton. Slutligen så ett bidrag av stockholmsarkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård Hansson, som redogör för tankarna bakom deras arkitekturprojekt kring ny arkitekturskola i Stockholm, även de intervjuade av Linton. Sist i blocket om arkitektur en text av den senare om Le Corbusiers komplicerade förhållande till skolorna: »Institutionen och ensamheten, Le Corbusiers arkitektutbildning«. Numret avslutas med ett index över tidigare publicerade artiklar i tidskriften. Det kan delvis ses som en orientering för läsarna inför tidskriftens första deltagande med egen monter vid Bok&bibliotek i Göteborg i slutet av september 2009.
Vi återkommer till våren med ett nummer dominerat av franska tänkare.
Per Magnus Johansson
