Per Magnus Johanssons ledartext

Detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift inleds med ett block som berör psykiatrin och den förståelse – eller kanske skulle man våga skriva brist på förståelse – av psykiskt lidande som på olika vis också karakteriserar vår tid. Initialt publiceras fortsättningen på en längre intervju som undertecknad gjort med historikern och psykoanalytikern Elisabeth Roudinesco (föregående intervju återfinns i nr 16-17 2006). Hon visar på det väsentliga i att göra en politisk analys av den nutida framväxande ideologin. I artikeln »Klinikerna och expertideologin«, som även den här föreligger i svensk översättning, lyfter Roudinesco fram de senaste decenniernas positiva medicinska forskningsresultat, men understryker samtidigt att framgångarna varit begränsade inom den psykiatriska vården. Istället för en fördjupad reflexion har det uppkommit ett säkerhetstänkande och en förflackning i synen på vad en människa är. Det »politiska subjektet« har ersatts av beteendemänniskan, som underkastas utvärderingar och handlingsprogram. Fram har vuxit ett »klinikerkrig« som i Frankrike inte har funnit sin lösning.

Under 1990-talet lanserades »social fobi« som en diagnos inom psykiatrin, och den mediala uppmärksamheten kring »lyckopillren« var mycket stor. Litteraturvetaren och professorn i engelska Christopher Lane har i en artikel från 2006 lyft fram flera intressanta frågeställningar kring detta skeende. Idén att blyghet är en sjukdom som bör behandlas med läkemedel innebär enligt Lane att vi står inför en förändrad syn på vad som är människans normala villkor och att psykiatrin i allt högre grad förväntas kunna bota problem som tidigare inte betraktats som sjukliga. Lane ställer också frågor kring hur klassifikationen av psykiska sjukdomar i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) förhåller sig till de psykoanalytiska och psykoterapeutiska tanketraditionerna. Lane publicerade ifjol en vidarebearbetning av denna artikel i bokform: Shyness – how normal behavior became a sickness (Yale University Press, 2007).

Sten Henriksson belyser med hjälp av en historisk dokumentation Wilhelm Reichs halvårslånga vistelse i Sverige 1934. Vi får via ett originellt arkivmaterial möta Reichs gränsöverskridande verksamhet och person, och får också ta del av hur han drabbades av svenska myndigheters behov av kontroll och reglering av både honom och hans arbete. Ulf Karl Olov Nilsson bidrar med en dramatisering av mötet mellan kroppens fragmentering och den psykiatriska diskursen. Vi har också glädjen att presentera flera fotografier av Lars Wallsten. Dessa utgör en pendang till Nilssons text.

På ett experimentellt sätt förenar Wallsten sedan i ett andra bidrag fotografi med måleri och skapar därmed en övergång till numrets följande tema, som är måleriet. Peter Janssons text »Caravaggios sista ord« är en essä skriven i jagform om den italienske målaren Michelangelo Merisi da Caravaggios sista tid och utgör ett utdrag ur en bok som kommer att behandla konstnärens liv och verk. Georg Wilhelm Friedrich Hegel föreläste under perioden 1818-1829 vid ett antal tillfällen över temat estetik. Några år efter hans död 1831 redigerades dessa föreläsningar av konsthistorikern Heinrich Gustav Hotho. De utgavs som en del i den första utgåvan av filosofens samlade verk. Texterna baserades på de avskrifter som Hegels elever gjort och reviderades sedan år 1842.

Hegels estetikföreläsningar har alltsedan den första publiceringen haft ett vidsträckt inflytande på den teoretiska reflexionen över konst och estetik. De grundläggande idéer kring konsten och dess historia som Hegel formulerar har varit föremål för en intensiv diskussion. Redan hos de tidiga så kallade unghegelianerna aktualiserades estetikföreläsningarna. Därefter har en rad centrala tänkare – som till exempel Theodor W. Adorno och Martin Heidegger – tagit spjärn mot Hegels estetik.

I detta nummer presenteras ett översatt utdrag ur 1842 års version av Hegels estetikföreläsningar. Det rör sig närmare bestämt om en passage ur det kapitel som berör måleriet. Hegel utlägger där måleriet som en konstform i vilken vår inre subjektivitet uttrycks i det yttre på ett särpräglat och tydligt sätt.

I sin artikel om Hegel och måleriet presenterar Stephen Houlgate, professor i filosofi vid University of Warwick, den tyske filosofens idéer om måleriet som konstart. Houlgate redovisar detaljerat Hegels konkreta erfarenheter av bildkonsten, och han redogör också ingående för dennes tänkande kring måleriet som specifik konstform. Texten avslutas med ett resonemang i vilket Hegels tänkande tas i anspråk som kritisk motpol till två av den abstrakta konstens teoretiska förgrundsfigurer, Wassily Kandinsky och Clement Greenberg.

Även i Hans-Georg Gadamers här publicerade text aktualiseras Hegels föreläsningar över estetiken. Men Gadamer utgår inte från måleriet som specifik konstform. Han tar sin utgångspunkt i Hegels berömda och mycket omdiskuterade föreställning om ett konstens slut i den moderna epoken. Hegels tankegång innebär inte att konsten skulle upphöra i bokstavlig bemärkelse, utan istället att dess tidigare funktion som sanningens privilegierade plats övertagits av filosofins vetenskap. Utifrån denna tankefigur spinner Gadamer ett långt resonemang om konstens öden i den moderna och teknifierade världen. Han argumenterar för att konsten alltjämt möjliggör en unik erfarenhet, en erfarenhet i vilken människan möter sig själv på ett alldeles särskilt sätt. Samtidigt utmynnar Gadamers resonemang – till skillnad från Houlgates – i ett försvar för den moderna konstens radikala formexperiment. Texten är ursprungligen ett föredrag som Gadamer vid 84 års ålder höll inför Bayrische Akademie der Schönen Kunste i maj 1984.

I »Fragonards överraskningar« tolkar och kommenterar den franske författaren Philippe Sollers 1700-talsmålaren Jean-Honoré Fragonard och hans verk. »Det är dags att omvandla Fragonard till en djup målare«, skriver Sollers i sin text om denne konstnär som jakobinerna avfärdade och förföljde under Franska revolutionen, som sedan föll i glömska och som idag av många tas för en virtuos men intetsägande målare. Parallellt med sina utläggningar av skilda målningar ser Sollers ett budskap i dem till den moderna människan, hon som kanske är på väg att glömma bort den verkliga leken, de verkliga mötena och den verkliga innerligheten.

I »Vid tidens utkant« presenterar Håkan Liljeland delar av Sollers senare författarskap, den period som tar sin början med romanerna Paradis (1981) och Femmes (1983), och som innehåller en rad kommentarer om olika konstnärer. Här får vi en inblick i Sollers vision om den ensamma människan som funnit en plats och som orädd driver sitt konstnärliga och intellektuella projekt i en allt flackare värld. Liljelands kommentar inleds med en redogörelse för estetikern och filosofen Hans Ruins numera klassiska verk I Konstens brännspegel och avslutas med beskrivningen av en diskussion mellan filosofen Luc Ferry och Sollers.

Människan lever i både yttre och inre rum, och att dessa båda centrala erfarenheter står i förbindelse har psykoanalysen redan från början uppmärksammat på flera sätt. Vi lyfter i det här numret fram en av de verkligt stora arkitekterna i den mänskliga historien, Andrea Palladio (1508-1580), i samband med att femhundraårsminnet av hans födelse uppmärksammas i olika delar av världen. Hur man kan förstå betydelsen av ett sådant bidrag som det palladianska belyses här av såväl historiker, teoretiker som praktiserande arkitekter. Först ut är en av de mest framstående Palladio-specialisterna idag, Howard Burns, professor vid La Scuola Normale Superiore di Pisa. Han intervjuas av två italienska arkitekturhistoriker, Carlo Olmo och Eduardo Piccoli, verksamma vid Il Politecnico i Turin. Därefter följer ett bidrag av en av få svenska Palladiokännare, Johan Mårtelius vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Det arkitekturhistoriska perspektivet kompletteras sedan med bidraget från en av de viktiga 1900-talsteoretikerna i arkitekturen, den italienske arkitekten Aldo Rossi (1931-1997). Ytterligare ett svenskt bidrag är skrivet av arkitekturhistorikern Johan Linton, som även lämnat en kort introduktion till de olika bidragen om Palladio. Frågan om relationen mellan teori och praktik har intresserat Psykoanalytisk Tid/Skrift från början, och det är därför med glädje som vi kan presentera bidrag från ett antal framträdande svenska arkitekter, vilka i intervjuns form reflekterar kring Palladios, men också historiens, betydelse för den arkitektoniska praktiken. Det skall påpekas att flera av dem dessutom är verksamma vid Sveriges arkitekturskolor. De intervjuade är i nämnd ordning Gert Wingårdh, Bolle Tham, Martin Videgård Hansson, Christer Malmström, Ulla Antonsson, Per Bornstein, Mattias Lind, Johan Celsing, Mia Hägg och Anders Wilhelmson. Intervjuerna är genomförda av Johan Linton.

Vi återkommer i vår med ett nummer om universitetet.v

Per Magnus Johansson