Människan lever i både yttre och inre rum, och att dessa båda centrala erfarenheter står i förbindelse har psykoanalysen redan från början uppmärksammat på flera sätt. Vi lyfter i det här numret fram en av de verkligt stora arkitekterna i den mänskliga historien, Andrea Palladio (1508-1580), i samband med att femhundraårsminnet av hans födelse uppmärksammas i olika delar av världen. Hur man kan förstå betydelsen av ett sådant bidrag som det palladianska belyses här av såväl historiker, teoretiker som praktiserande arkitekter. Först ut är en av de mest framstående Palladio-specialisterna idag, Howard Burns, professor vid La Scuola Normale Superiore di Pisa. Han intervjuas av två italienska arkitekturhistoriker, Carlo Olmo och Eduardo Piccoli, verksamma vid Il Politecnico i Turin. Därefter följer ett bidrag av en av få svenska Palladiokännare, Johan Mårtelius vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Det arkitekturhistoriska perspektivet kompletteras sedan med bidraget från en av de viktiga 1900-talsteoretikerna i arkitekturen, den italienske arkitekten Aldo Rossi (1931-1997). Ytterligare ett svenskt bidrag är skrivet av arkitekturhistorikern Johan Linton, som även lämnat en kort introduktion till de olika bidragen om Palladio. Frågan om relationen mellan teori och praktik har intresserat Psykoanalytisk Tid/Skrift från början, och det är därför med glädje som vi kan presentera bidrag från ett antal framträdande svenska arkitekter, vilka i intervjuns form reflekterar kring Palladios, men också historiens, betydelse för den arkitektoniska praktiken. Det skall påpekas att flera av dem dessutom är verksamma vid Sveriges arkitekturskolor. De intervjuade är i nämnd ordning Gert Wingårdh, Bolle Tham, Martin Videgård Hansson, Christer Malmström, Ulla Antonsson, Per Bornstein, Mattias Lind, Johan Celsing, Mia Hägg och Anders Wilhelmson. Intervjuerna är genomförda av Johan Linton.
Texten ingår i: Psykoanalytisk Tid/Skrift 2008 24-25