Arche 2013 42-43

I detta nummer av Arche presenterar vi en text om Le Corbusiers referensområden, den franska kulturen, med anledning av den stora Le Corbusier-utställningen på Moderna museet i Stockholm. Johan Linton belyser några centrala områden i relationen till Frankrike.

Vi publicerar några texter med anknytning till den ryske teologen och filosofen Pavel Florenskijs artikel ”Det omvända perspektivet” som Irina Karlsohn översatt. Fabian Heffermehls artikel fungerar som en introduktion, översatt av Aslak Iversen. Elena Namil tar avstamp i Florenskijs försök att fånga människans plats i skapelsen. 

Claes Caldenby redogör för utvecklingen av Stalinarkitekturen från 30-talets början fram till diktatorns död 1953.

Håkan Liljeland ger en introduktion till ett avsnitt med texter knutna till Robert Antelme. I Liljelands översättning publicerar vi hans korta text ”Hämnd”. I Georges Perecs artikel utgår han från att litteraturen är en aktivitet integrerad i livet, även denna översatt av Liljeland. Om Antelme har Jean-Pierre Saez samtalat med Marguerite Duras, Dionys Mascolo, Georges Beauchamp, François Mitterand, Edgar Morin, Maurice Nadean och Claude Roy. Caroline Staberg har översatt artikeln.

Riccardi Steiners artikel utgår från brevväxlingen mellan Anna Freud och Ernest Jones från 1933, översatt av Ninni Rosén. Annika Stiebes artikel visar på psykoanalysens möte med den akademiska psykiatrin. Håkan Möller introducerar W. G. Sebalds verk. Vi publicerar en text av Michel Foucault vilken behandlar Ernst Cassirers verk Philosophie der Aufklärung, översatt av Andrej Slávik.

Numret avslutas med Håkan Möllers prosapoetiska återblick och för att markera att Arche och Psykoanalytisk Tid/Skrift givits ut i tio år redogör Johan Linton för de objekt han ställde ut i Freudianska föreningens lokal på Stora Nygatan i Göteborg.

Innehåll

Arche nr 42-43

Per Magnus Johansson

Den ömsesidiga kulturen. Le Corbusier och det franska

Johan Linton

Från cyklopens kyss till ikonens blick. Optiska experiment och omvänt perspektiv i rysk modernism.

Fabian Heffermehl

Det omvända perspektivet

Pavel Florenskij

Pavel Florenskij och den ryska teologins vara eller icke-vara

Elena Namli

Ikonarkitekturens psykologi

Claes Caldenby

Robert Antelmes förvissning

Håkan Liljeland

Hämnd?

Robert Antelme

Robert Antelme eller litteraturens sanning

Georges Perec

Om Robert Antelme. Samtal

Jean-Pierre Saez

“Det är ett nytt slags diaspora…”

Riccardo Steiner

Eugen Bleuler och Sigmund Freud. Psykoanalysens möte med den akademiska psykiatrin

Annika Stiebe

W. G. Sebald

Håkan Möller

En historia som har förblivit stum

Michel Foucault

Sommar 2012, I-III

Håkan Möller

Orsakernas alkemi

Johan Linton

Per Magnus Johanssons ledartext

Åter ett nytt nummer av Arche.
I januari i år öppnade den första stora Le Corbusier-utställningen på Moderna museet i Stockholm sedan den från 1958 som arkitekten själv var med och iscensatte. »Moment – Le Corbusiers hemliga laboratorium« uppmärksammar relationen mellan Le Corbusiers konst och hans arkitektur och visas mellan den 19 januari och den 18 april. Med anledning av utställningen presenterar vi i Arche en text om ett annat av Le Corbusiers viktiga referensområden, nämligen den franska kulturen, vilken även den kom att influera och stimulera hans skapande. Johan Linton redogör i sin artikel för några centrala linjer i relationen till Frankrike och ger ett antal exempel från det rika materialet. Även tidskriftsnumrets omslagsbild rymmer hänvisningar till denna historia, Le Corbusiers målning av en ostronfiskande kvinna i Arcachon.

En serie texter i numret kretsar kring den ryske teologen och filosofen Pavel Florenskijs artikel »Det omvända perspektivet« från 1919, som för första gången här föreligger i svensk språkdräkt, överförd av Irina Karlsohn. Texten är ägnad frågan om perspektivet inom bildkonsten, i synnerhet måleriet. Florenskij jämför två framställningsmetoder, det omvända perspektivet, utmärkande för det ryska ikonmåleriet fram till 1600-talet, samt centralperspektivet. Det är en polemisk skrift som riktar sin udd mot tesen att den perspektivistiska världsbilden är att betrakta som naturlig. Florenskijs kritik av det perspektivtänkande som vi i västvärlden är vana vid sedan lång tid och som många gånger avfärdar avbildningar som använder det omvända perspektivet som naiva, kommenteras i en historisk belysning samt får ett noggrant presenterat teoretiskt stöd.

Florenskijs text är sammansatt, och dess tema fördjupas ytterligare i ett par bidrag. Fabian Heffermehls artikel »Från cyklopens öga till ikonens blick«, som lagts före Florenskijs egen text och även fungerar som introduktion, koncentrerar sig främst på den estetiska dimensionen i Florenskijs resonemang. För den inte helt initierade och västerländskt seende läsaren klargör Heffermehl perspektivets oanade nyanser. I det avbildade finns möjligheten att införliva en blick som betraktar den betraktande, vilket skulle kunna ses som ett ikonens paradigm. Om man som betraktare placerar sig i den blicken blir världen sedd från annat håll. Utöver de rent konstvetenskapliga utläggningarna för oss Heffermehl också i kontakt med den postrevolutionära modernismen i Ryssland, i vilken Florenskij tidigt intog en icke obetydlig position. Texten är översatt av Aslak Iversen.

Elena Namlis artikel »Pavel Florenskij och den ryska teologins vara eller icke-vara« tar sin utgångspunkt i den ryske teologens försök att i såväl ikonens estetik som perspektiv fånga människans plats i skapelsen. Ikonernas omvända perspektiv öppnade Florenskijs blick både för en kritik av moderniteten sådan den tog sig uttryck i det unga 1900-talet och för det bidrag teologin borde kunna ge till en humanisering av världen. I det perspektivet finns det en ödets ironi i själva det faktum att Florenskij vid mitten av 1930-talet fängslades, sedan deporterades, för att 1937 avrättas av Stalins säkerhetstjänst som en »folkets fiende«. Namlis initierade artikel når emellertid bortom Florenskijs person och hans essä. Artikeln vidgas till en kritisk analys av rysk teologihistoria, främst med fokus på 1900-talets Sovjet/Ryssland, och slutar i ett svar på »quo vadis?« beträffande den teologiska forskningen i dagens Ryssland.

Till temat om perspektivet och det rysk-sovjetiska 1900-talet ansluter på flera olika sätt Claes Caldenbys text om »Ikonarkitekturens psykologi«. Artikeln har sin utgångspunkt i ett besök vid World Architecture Festival i Barcelona 2008, ett evenemang med ambitionen att skapa ett alternativ till den spektakulära, säljande ikonarkitektur som snarare är knuten till unicitet och marknadsföringsvärde än till en reell förankring i en viss kultur. Caldenby redogör med utgångspunkt i ny litteratur för utvecklingen av den så kallade Stalinarkitekturen från början av 30-talet och fram till diktatorns död 1953, och särskilt den tävling om Sovjetpalatset 1931- 33 som kom att ha en avgörande betydelse för denna specifika arkitekturs formande. Han avslutar med en diskussion av förhållandet mellan arkitektur och samhälle, och likheter och skillnader mellan Stalinarkitekturen och dagens ikonarkitektur. Då var det staten som kontrollerade det spekulativa uppförandet av monumentala byggnader, medan det idag snarare är de stora globaliserade företagen. Likheterna återfinns i de totalitära anspråken men också i frågornas komplexitet. Caldenby konstaterar att arkitekturen för att förbli en representant för civilisationen alltid måste fortsätta ansträngningen att undvika likriktning, opportunism och fatalism.

Arche fortsätter även på den tematik som har att göra med förintelsen och exilen. I detta nummer har vi bland annat samlat ett antal texter knutna till Robert Antelme, fransk motståndsman, som i slutet av andra världskriget fängslades och deporterades till ett tyskt koncentrationsläger och senare vittnade om sin erfarenhet i litterär form. Håkan Liljeland ger en introduktion till avsnittet i artikeln »Robert Antelmes förvissning«.

I Liljelands översättning publicerar vi Antelmes korta text »Hämnd?« från 1945. Den belyser i naket frän klarsynthet det barbari som varje krigsfånge riskerar att möta. Det är ett barbari som den nyligen hemkomne Antelme ser ta form också i Frankrike. Enligt honom bottnar det i att krigsfången, i de flesta fall, inte är en brottsling som dömts via domstol men någon som ändå behandlas som fånge. Av det skälet följer att krigsfången inte ska behöva »utstå något utanför [det] linjära schema« som säger att den dömde också skall åtnjuta en dömds rättigheter. Domen bör verkställas utan att något tillkommer; inget annat »ska kunna ›läggas till‹«. Om så sker, barbari. Och Antelme säger nej till det. Han fördömer barbariet – utifrån vad han själv varit med om. Människans benägenhet att »lägga till«, att hålla sig kvar »i helvetet«, för att använda Antelmes uttryck, ger oss anledning till eftertanke.

Robert Antelmes verk Lespèce humaine (Människosläktet) (1947) belyses i Georges Perecs artikel »Robert Antelme eller litteraturens sanning«. Utgångspunkten är att litteraturen är en aktivitet inlemmad i livet, inte avskild från det, ty vi »lever i en värld av ord, av språk, av berättelser«. Perec ägnar i artikeln sitt intresse åt återgivanden av erfarenheter från koncentrationslägerlivet. Med andra ord återgivanden av sådant som, enligt Antelme, är »omöjligt att föreställa sig«. Perec ser att den grundläggande principen för koncentrationslägersystemet är negering. Visserligen kunde anländandet till ett koncentrationsläger innebära »omedelbar utrotning«, men det motsvarar enligt Perec »det enklaste fallet«. Vanligare var att negeringen visade sig i »en långsam undergång, en eliminering«, där den deporterade inte tilläts »ha något ansikte« eller »vara något annat än spänd hud över hårda ben«. Ohyra. Avskrap som äter avskrap. I dessa bilder är negeringen fullständig, och väktarna kan i dem se »bevis på sin överhöghet«. Antelme lyckas ge »en alldaglig beskrivning av ett läger«. »[H]emskheterna var inte gigantiska«, utan de »bestod i osäkerheten, i den fullständiga frånvaron av förankringspunkter, i ensamheten, i det ständiga förtrycket, i det långsamma borttynandet«. Perec anser att Antelme genom sina skildringars anmärkningsvärda alldaglighet når den mest fullständiga beskrivningen av livet i lägret. Den är oförvanskad. Osökt förs ens tankar genom Perecs bedömning till Imre Kertész roman Mannen utan öde, i vilken vardagen, den dag som bara är och inte ifrågasätts, är starkt närvarande. Perec konstaterar att Lespèce humaine »definierar litteraturens sanning och i sista hand sanningen om världen«. Även Perecs ord möter vi i Håkan Liljelands översättning.

Robert Antelme belyses också slutligen i samtal genomförda och sammanställda av Jean-Pierre Saez. Här möter vi Antelme i minnesbilder från tiden före gripandet och deportationen samt från upptäckten av honom i Dachau vid krigsslutet och hur han räddades därifrån. I samtalen finns också kommentarer till Lespèce humaine. Saez har samtalat med Marguerite Duras (i minnesbildernas nutid gift med Antelme), Dionys Mascolo, Georges Beauchamp, François Mitterrand, Edgar Morin, Maurice Nadeau och Claude Roy. Artikeln har översatts av Caroline Staberg.

Riccardo Steiners artikel »Det är ett nytt slags diaspora« utgår från brevväxlingen mellan Anna Freud och Ernest Jones på 1930-talet, närmare bestämt från och med 1933 fram till 1939. Vad gäller breven – flera av dem citeras i Steiners text – initieras frågeställningarna, bekymren och oron i dem av den politiskt iscensatta judeförföljelsen i Tyskland och senare under denna period även i Österrike, en förföljelse som påtagligt och brutalt drabbade de psykoanalytiska föreningarna i Berlin och Wien. Om oron och försöken att hjälpa judiska psykoanalytiker att finna en fristad utanför nazidominerat land leder till hjälpinsatser för enskilda personer, väcks snart också frågor kring psykoanalysens överlevnad. Det är Anna Freud som myntar frasen »ett nytt slags diaspora« i ett brev till Jones från mars månad 1934. Steiner för i sin text, ursprungligen ett föredrag, en noggrant utmejslande diskussion kring hur man kan nå en trovärdig bild av ett historiskt skeende. Men det kräver ett noggrant arbete; källorna måste »hela tiden tolkas och omtolkas«, även i ljuset av faktorer som utifrån påverkat primärkällornas utformning både vad gäller innehåll och uttryck. Brevskrivarna står inte oberörda inför vad de dras in i som följd av det nazistiska våldet och utagerandet. Steiner konstaterar »att det inom detta område, lika lite som inom något annat, existerar någon slutgiltig tolkning av historien«. I ett appendix presenteras ett antal brev från Ernest Jones till Anna Freud på temat Wilhelm Reich, och även Reichs egna brev. Där aktualiseras frågan om psykoanalysens relation till det politiskt ideologiska verksamhetsfältet. Breven är från 1933. Artikeln har översatts av Ninni Rosén.

Det historiska temat återfinns även i Annika Stiebes artikel »Eugen Bleuler och Sigmund Freud – Psykoanalysens möte med den akademiska psykiatrin«. Bleuler, en av sin tids mest inflytelserika psykiatriker, var knuten till universitetskliniken Burghölzli i Zürich, och hans ställningstagande för psykoanalysen i början av 1900-talet har betraktats som en öppning för att psykoanalysen kunde såväl närma sig den akademiska psykiatrin som komma i åtnjutande av en mer internationell scen. Annika Stiebe ger stöd åt tanken att Freuds försök att sprida den psykoanalytiska teorin utanför den närmaste kretsen – Onsdagssällskapet i Wien – hänger samman med de antisemitiska strömningarna i Europa vid tiden i fråga. Freud ville inte att psykoanalysen skulle bli en judisk angelägenhet; en fråga som på nytt och brännmärkt väcktes under 1930-talet, vilket Steiners text tydligt visar. Samröret mellan Freud och Bleuler påverkades av att Carl Gustav Jung knöts till Burghölzli. Det uppstod vad Annika Stiebe kallar en »infektionshärd«, och mycket i denna härd kring Freud, Bleuler och Jung handlade om den sistnämndes agerande. Bleuler och Freud lyckades emellertid övervinna de intrigspel som Jung initierade.

En författare som präglades av sitt förhållande till förintelsen och exilen var Winfried Georg Sebald, som redan tidigare uppmärksammats av tidskriften. Håkan Möller berör i sin introduktion av författarens verk en erfarenhet vi inte alltför ofta gör; i Sebalds prosa möter oss något som inte liknar något annat vi har läst. Det vist lågmälda och den osedvanligt långt nående ödmjukheten tar form bortom »vår tids olidligt förutsägbara romandialoger, tarvliga kriminalprosa och krystat dagsaktuella krönikor«. Sebald uppmärksammar oss på att ord kan slinta och åstadkomma en ljudlig tystnad. I sitt författarskap har han bland annat varit på jakt efter »det kollektiva förtigandet« inom det Tyskland som systematiskt bombats sönder av de allierade under andra världskrigets sista år och som i sin restaurationsiver inte såg förstörelsen som ett fasansfullt slut »på en kollektiv sinnesförvirring utan så till sägandes som första stadiet i den lyckade återuppbyggnaden«. Sebald vill finna orden om det som förlorats, »han arbetar«, som Möller skriver, »mot den förintande tystnaden och den bekväma glömskan«. De litterära utblickar Möller för in i sin artikel gör att Sebald, trots det unika i hans författarskap, ställs i förbindelse med såväl Roland Barthes, Thomas Bernhard, Joseph Conrad, Marcel Proust, Claude Simon, Antonio Tabucchi som Virginia Woolf. Sebald låter en av sina fiktiva gestalter säga: »Vi, de överlevande, ser allting uppifrån, ser allting samtidigt och vet ändå inte hur det var.« Här framträder en svag punkt i inte bara »historiografins komprimerade perspektiv« utan även i andra återgivningsformer av det förflutna; återgivandet riskerar att inte nå det individuella lidandet.

På nytt har vi i detta nummer av Arche glädjen att publicera en text av Michel Foucault. Denna gång gäller det den korta texten »En historia som förblivit stum« (1966). Den behandlar Ernst Cassirers verk Philosophie der Aufklärung (1932). Det är således, vilket Foucault noterar, ett verk som kommer till samtidigt som »nazisternas stöveltramp når rikskansliets portar«. Och snart efter publiceringen, i början av 1933, lämnar Cassirer Tyskland för Sverige. Foucault ger sin hyllning till den tyska universitetsvärld som Cassirer representerar. Den »producerade ett moraliskt medvetande«, och Cassirers verk representerar för honom något av en »sista strid«. Hans hyllning når också Cassirer och dennes metod, ty den öppnar för ett »återvändande till 1700-talet«. Det blir i Foucaults tolkning ett återvändande som på nytt »låter tänkandet tänka på alldeles egen hand«, inte fångat, som i fransk tradition, av idén att »en kultur« och »ett tänkande« fungerar som metaforer för »en individ«. Med andra ord anser Foucault att man i den franska traditionen överför det som hålls för sant »om ett enskilt subjekt till epokernas och civilisationernas skala«. Cassirers verk framstår i Foucaults bedömning som ett originellt historiskt verk. Översättningen är gjord av Andrej Slávik.

Vi avrundar numret med ett par mer konstnärligt inriktade bidrag, och inledningsvis några minnesbilder av det som inte längre är. I Håkan Möllers prosapoetiska återblick »Sommar 2012, I-III« träder distanser nära. En saknad framträder, som kom den »ur en annan värld« med järnsparvssjungna bakgårdar, doftande tallmo nära havet och ost- och charkdiskar i en bygd som avfolkas säsongsvis. Avlägset land.

Allra sist ansluter vi till tidskriftens egen historia. Med anledning av att Arche och Psykoanalytisk Tid/Skrift givits ut i tio år visade Johan Linton ett antal objekt i Freudianska föreningens lokal på Stora Nygatan i Göteborg mellan den 14 december 2012 och den 13 januari 2013, något han i fri form redogör för under rubriken »Orsakernas alkemi«.

Vi återkommer med ett nytt nummer av Arche i samband med Bokmässan i Göteborg i slutet av september 2013.

Per Magnus Johansson