Per Magnus Johanssons ledartext

Arche Press publicerade i fjol den franske historikern och psykoanalytikern Pierre Legendres bok Korpral Lorties brott från 1989 i svensk översättning. Via beskrivningen av en förvirrad och desperat mördares historia tar sig Legendre där an vilka förutsättningar som krävs för att en människa ska hitta en plats i samhället och del i en familjehistoria. I det föredrag om »Det outforskade« från oktober 2019 som vi låter inleda vårens Arche närmar sig Legendre den hos honom alltid närvarande frågan om institutionens betydelse ur en delvis annan vinkel. Han talar om »samhället som text«, samhället som vilande på en dogmatisk byggnad med sin egen specifika arkitektur. Med detta som utgångspunkt, och med referenser till bland andra de italienska renässanskonstnärerna Leon Battista Alberti (1404-1472) och Piero della Francesca (ca 1413-1492) undersöker Legendre det historiska förhållandet mellan kristendomen och den sekulära makten, och vilken roll detta förhållande spelar för västerlandets globala anspråk på hur världen ska förstås. Med exempel i synen på hur dans och koreografi skiljer sig åt mellan västländerna och de asiatiska och afrikanska kulturerna, visar Legendre hur detta anspråk kan fortsätta att analyseras och förstås. Legendre har en gedigen erfarenhet av den japanska, liksom stora delar av den afrikanska kulturen.

Föredraget följs av ett nedtecknat offentligt samtal om Legendre mellan undertecknad och Mats Leffler, som tillsammans med Ingrid Rosén har översatt boken om korpral Lortie. Mitt eget samtal med Pierre Legendre, som sträcker sig över 40 år, har lett till att jag på nära håll följt hur hans teoretiska arbete fördjupats genom att han genomgående har analyserat den västerländska kulturens förändring i förhållande till andra kulturer.
Med utgångspunkt i Legendres referenser till den tidiga renässansen publicerar vi också en relativt sent upptäckt text av Leon Battista Alberti. Texten är ett tidigt exempel på renässanshumanisternas intresse för de antika texterna om jordbruket. Den följer temat i detta nummer kring arkitekturens förhållande till landsbygden och till odlingen. Albertis aforistiskt skrivna text presenteras av Johan Linton i en kommentar som också berör övriga arkitekturtexter i föreliggande nummer.

Arche fortsätter att publicera texter av Wienarkitekten Adolf Loos. Den här gången har vi valt några artiklar som tematiserar förhållandet mellan stad och land. Självständigt angriper Loos angelägna frågor i den tidens debatt, frågor som vi kan relatera till vår egen tid och vilkas lösningar vi kan urskilja i samtidens byggda miljöer. I ett referat från en av Loos stadsvandringar återges avslutningsvis arkitektens kommentarer till ett antal viktiga byggnader i hemstaden och deras betydelse för människorna där.

Den tyska filosofen, språk- och litteraturvetaren Käte Hamburger (1896-1992) levde från 1934 till 1956 i exil i Göteborg. Hamburger lyckades trots sina meriter inte få anställning vid något svenskt universitet, bland annat med hänvisning till hennes judiska härkomst. Hennes tid i exilen var dock mycket produktiv, som Antje Wischmann visar i sin text »Gränsöverskridandets strategier«. Hamburger undervisade, föreläste och skrev populärvetenskapliga texter på svenska och kunde även ägna sig åt sin forskning. Året efter hemvändandet till Tyskland publicerade hon det verk som skulle komma att göra henne internationellt känd: Die Logik der Dichtung. Jonas Gilbert ger en bakgrund till Wischmanns text. Käte Hamburgers erfarenheter av exil behandlas också i Caroline Merkels text »Att skriva på ett annat språk«. Vilken betydelse har det för en författare och intellektuell att i exil ta sig an ett nytt främmande språk? Hur påverkas stil och terminologi av utanförskapets erfarenheter? Kan farhågan att inte bli förstådd också vara en drivkraft till ökad kreativitet och produktivitet? Förutom Hamburger behandlar Merkel även de tyska sociologerna Norbert Elias (1897-1990) och Siegfried Kracauer (1889-1966).

Den egyptisk-franske psykoanalytikern Moustapha Safouan berör i en intervju med Michel Plon och Tiphaine Samoyault flera teman som har med psykoanalysens aktuella situation att göra. Safouan, som gått i handledning hos Jacques Lacan, översatt Sigmund Freuds Drömtydning till arabiska och lämnat teoretiska bidrag till frågor som kvinnlig sexualitet, utbildning av psykoanalytiker och arabvärldens politiska system, diskuterar bland annat förhållandet mellan samhälle och individ, hur det gestaltat sig under 1900-talet i Europa och hur det gestaltar sig i arabvärlden idag. Utifrån sin långa och skiftande erfarenhet ger han en subjektiv bild av Freud och Lacan och deras teoriers inflytande på samtiden. Moustapha Safouan, som i Göteborg 1998 inom ramen för Arches verksamhet talade om förhållandet mellan den franska psykoanalysen och Freud, har även han bevarat ett rikt förhållande till flera kulturer och intellektuella miljöer; sitt egyptiska ursprung, den analytiska filosofin och den parisiska psykoanalytiska miljö som Jacques Lacan skapade och utvecklade från början av 1950-talet fram till sin död 1981.

En annan psykoanalytiker, som också lämnat sitt ursprungsland, Bulgarien, och valt att slå ned sina bopålar i Paris, är Julia Kristeva. I den här översatta intervjun bildar de anklagelser om att ha varit spion för den bulgariska säkerhetstjänsten, som riktades mot henne 2018, bakgrund till en reflektion över det politiska engagemanget, från 60- och 70-talens marxistiska diskurs till våra dagars tänkande om könet, om förhållandet mellan man och kvinna och om dem som på grund av olika funktionsnedsättningar står utanför samhället. Dessa teman har genomgående varit närvarande i hennes författarskap.

Under åren 1929 till 1951 leddes University of Chicago av den radikale utbildningstänkaren Robert Maynard Hutchins. Mannen och hans gärning tecknas i en triptyk. Först beskriver den amerikanske journalisten Milton Mayer sin livsavgörande anställningsintervju med Hutchins. Sedan tecknar Andreas Stiebe bakgrunden till och huvuddragen i Hutchins tänkande. Slutligen beskriver den idag nästan 90-åriga Pat Britt, en kvinnlig datorpionjär, sina erfarenheter vid University of Chicago under åren 1947-49; de lade grunden för ett livslångt lärande där hennes intresse för humaniora ledde till en doktorsavhandling i logik och ett arbetsliv som programmerare, men också till bestående samhällsengagemang, läsande och skrivande.
Ola Sigurdson diskuterar i sin »I händelsernas mitt« relationen mellan filosofi och teologi. Han följer de olika historiska skiftningarna i termernas innebörd, från Platon (427-347 f Kr), via Augustinus (354-430), Anselm av Canterbury (1033-1109), Martin Luther (1483-1546) och Erasmus av Rotterdam (1469-1536) fram till den moderna epoken och filosofer som Edmund Husserl (1859-1938), Maurice Merleau-Ponty (1908-1961), Paul Ricœur (1913-2005) och Emmanuel Falque. Sigurdson argumenterar emot ett alltför radikalt åtskiljande mellan filosofin och teologin. Deras inbördes förhållande är komplext, menar Sigurdson, och de delar inte minst en form av grundläggande tro på själva möjligheten att söka och undersöka.

2015 (nr 50-51) publicerade Arche en intervju om stadsplanering och stadsutveckling i Göteborg med dåvarande stadsbyggnadsdirektören Agneta Hammar och stadsarkitekten Björn Siesjö. Nu, 2020, när ett flertal pågående projekt sätter tydliga spår i stadsbilden, fortsätter vi att undersöka motsvarande frågor, denna gång i ett samtal med Lena Andersson, verkställande direktör i Göteborgs stads privata utvecklingsbolag Älvstranden Utveckling AB. Det blir en diskussion som spänner från frågor om samspelet mellan begrepp som skönhet, trevlighet och ekonomisk realism och förhållandet mellan kortsiktigt och långsiktigt byggande, vidare till ett poängterande av vilken roll arkitekterna kan och bör spela i utvecklandet av en ny stadsbild och slutligen fram till den aktuella arkitektutbildningens ändamålsenlighet och föränderlighet.

Andrej Slávik ser Göteborg från ett annat perspektiv, en utvald del, dess skönhet, det småskaligas betydelse. I en text späckad av växtnamn vilka är vackra i sig – som sommarsnöklocka, blodbräken, kryptomeria, skenkamelia och japansk lönn – studerar han Linnéparken, anlagd i samband med 300-årsjubiléet av Carl von Linnés födelse, och intervjuar parkens upphovspersoner, Mona Holmberg och Ulf Strindberg. Genom samtalet löper bland annat frågan om vad den som anlägger – eller kanske komponerar – en trädgård ska kallas: Vilken titel lämpar sig för denne, vad är det för slags verksamhet: konst, konsthantverk, hantverk, arkitektur? Sláviks besök i Linnéträdgården och hos Holmberg & Strindberg AB under årets växlande tider låter en essä växa fram kring temat vad trädgården och dess praktik egentligen bär på för innebörder.
Pontus Kyander tar i »Dans i labyrintens mörker« den dans till utgångspunkt, som Teseus enligt Plutarchos (46-120) utförde för att illustrera besegrandet av Minotauros i dennes egen boning, en stor och komplicerad labyrint i närheten av Knossospalatset på Kreta. Labyrinten blir i dansen något mer än en fysisk rumslighet. Kyander följer labyrintens tema genom musik, film, bildkonst och tv-spel, och slutar i litteraturen, bland annat hos Pentti Saarikoski (1937-1983), som i slutet av sitt liv ägnade tre diktsamlingar åt samma företeelser som Kyander behandlar. Dansen i labyrinten blir en metafor för den konstnärliga förståelsen, och i slutänden kanske för livet självt. De konstverk som beledsagar Kyanders text är skapade av Per Wizén, vilken även själv presenteras i ett postskriptum.

I anslutning till temat i Kyanders text följer en reflektion kring monumentet i arkitekturteorin skri- ven i fri form av Johan Linton.

Den norska författaren och dramatikern Cecilie Løveid bidrar med tre dikter ur Vandreutstillinger från 2017, en samling bestående enbart av ekfraser, det vill säga dikter som handlar om bildkonst- verk. De tre som här valts ut visar upp smärtsamma delar av den norska historien. Den första är fotot av hur ett fartyg lämnar kajen i Oslo, med judar som passagerare på väg mot tyskarnas koncentrationsläger, de andra två berör Utøya med utgångspunkt från Jonas Dahlbergs ej realiserade monument över massakern respektive Arnold Böcklins (1827-1901) målning Die Toteninsel. Ulf Karl Olov Nilsson har översatt och ger även en kort introduktion till Løveid. Hennes poesi följs av nio dikter av Anders Almingefeldt.

Sven-Olov Wallenstein visar på Hegels rättsfilosofis avgörande aktualitet; de stora frågorna. Wallenstein skriver om den spänning mellan subjektiv frihet och dess infogande i en objektiv ordning som finns inskriven i Hegels text. Den kan skapa flera skilda läsningar.
Mikaela Blomqvist skriver om 2019 års Nobelpristagare i litteratur, Peter Handke. Genom två exempel, Den sanna känslans ögonblick från 1975 och Mitt år i Ingenmansbukten från 1994, båda med samma huvudperson, urskiljer hon hur Handke tillämpar olika formmässiga strategier för att möta den problematik som postmoderniteten innebär. Blomqvist förstår med Fredric Jameson här postmoderniteten som en historisk epok, där konsten genom senkapitalismen förlorat sin särställning i för- hållande till samhället och kulturen förvandlats till en i oändlighet reproducerbar konsumtionsvara. I sitt arbete med att vara en motkraft till en på detta sätt formad masskultur, något Mikaela Blomqvist ser som en möjlighet men också en uppgift för litteraturen, rör sig Handke enligt henne från den modernistiska protesten, dömd att misslyckas, till ett försök att försonas med sin samtid och samtidigt genom skrivandet öppna upp ett utrymme för människan i den belamrade postmodernitet som hotar att kväva henne.
Numret avslutas med Jesper Svenbros »Två dikter om självcensur«, som även ansluter till Mikaela Blomqvists tema. I den första, »Återbesök på Klassiska institutionen, Sölvegatan 2«, skriver Sven- bro om tidningsmannen, författaren och översättaren från grekiska Ivar Harrie (1899-1973), som han 2011 ägnade en minnesteckning i bokform. I en dröm möts de två och diskuterar i Sokrates (470-399 f Kr), Platons och Derridas (1930-2004) efterföljd problematiken kring fármakon, den skrift som både är botemedel mot glömska och en drog som kan få oanade effekter. Här är det kvällstidningen – Harrie var under femton år chefredaktör för Expressen – som de fruktar ska fylla funktionen av fármakon och riskera att »installera ett Östtyskland/på frivillighetens grund«. I Frukttjuven handlar det om diktarjagets starka erfarenhet av sin läsning av Peter Handkes roman från 2017, Die Obstdiebin oder Einfache Fahrt ins Landesinnere, och om denna erfarenhets värde i förhållande till andras bedömningar av författarens verk.

Per Magnus Johansson, april, enligt Thomas Stearns Eliot grymmast av månaderna, 2020.