Arche 2014 46-47

I detta nummer av Arche riktar Pierre Legendre i sin artikel en hyllning till Ernst Kantorowicz vetenskapliga arbete, samt hänvisar till hans artikel ”Pro Patria Mori” som publiceras i detta nummer. Vi publicerar även två brev av Kantorowicz från 1930- och 40-talet. Samtliga texter är översatta av Mats Leffler som även bidrar med en introduktion. 

Jonas Gilbert har översatt en artikel av Paul Federns om revolutionens psykologi, publicerad 1919. Federn arbetade med författaren Hermann Broch i New York och förde brevkorrespondens. Paul Michael Lützeler utgår i sin text från denna korrespondens. Jonas Gilbert har även skrivit en introduktion till texterna. 

Annika Stiebe skriver en artikel som behandlar sexualitetens infantilism och Peter Sand skriver om Sigmund Freuds Lille Hans

Vi publicerar det samtal som fördes mellan Per Magnus Johansson och psykiater och verksamhetschef Tobias Nordin som leddes av Emil Asbjörnsen om frågeställningar knutna till det psykiska lidandets närvaro. Samtalet hölls på Atalantes scen. 

Astrid von Rosen har utifrån sitt möte med Kajsa Gjerts dansteaterföreställning Kung Oidipus skrivit en essä om koreografi, komplexitet och kritisk rörlighet.

Göran Sonnevi, Fredrik Nyberg och Håkan Möller har skrivit poesi. Avslutningsvis följer Johan Lintons noteringar i anslutning till en serie skulpturala objekt.

Claes Caldenbys essä belyser Trieste utifrån en resa han gjorde dit hösten 2013. Caldenby har även översatt några avsnitt ur Mauro Covacichs essäsamling Trieste sottosopra. Texterna följs av en artikel om Göteborg, skriven av arkitekterna Bengt Mattias Carlsson och Johan Linton. 

Andreas Bjerre, bror till Poul Bjerre som introducerade psykoanalysen i Sverige, har nedtecknat de gripande samtal han fört med sin far. Bjerres syn på kriminalitet refererar Beata Agrell till i artikeln om mördare i svensk arbetarprosa. Krzysztof Bak granskar kritiskt Bjerres idéer inom kriminalpsykologin i sin artikel om psykologi och moral.

Numret avslutas med Dag Hedmans bidrag om spänningsfiktion och hur intresset för psykologi, psykoterapi och psykoanalys kommer till uttryck inom denna genre.

Innehåll

Arche nr 46-47

Per Magnus Johansson

Kantorowicz lärdom

Mats Leffler

Brev till ministern för vetenskap, kont och folkbildning

Ernst Kantorowicz

Brev till universitetsstyrelsens ordförande

Ernst Kantorowicz

Döden, makten, ordet

Pierre Legendre

Pro Patria Mori

Ernst Kantorowicz

Fadern i tid och rum: Wien 1919 – New York 1949

Jonas Gilbert

Om revolutionens psykologi: det faderlösa samhället>

Paul Federn

Hermann Broch – arbete och kärlek

Paul Michael Lützeler

Sexualitetens infantilism

Annika Stiebe

Om Freuds “Lille Hans”

Peter Sand

Det psykiska lidandets plats

Per Magnus Johansson, Tobias Nordin, Emil Asbjörnsen

Koreografi, komplexitet och kritisk rörlighet

Astrid von Rosen

Tre dikter

Göran Sonnevi

Jag är en lärljunge

Fredrik Nyberg

Threnoi I-III

Håkan Möller

Objekt – antololgier

Johan Linton

Trieste i kvadrat

Claes Caldenby

Ur Trieste huller om buller

Mauro Covacich

Göteborg – visioner

Bengt Mattias Carlsson, Johan Linton

Dagbok om fadern

Andreas Bjerre

Bilder av mördare i arbetarprosa från tidigt 1900-tal

Beata Agrell

Psykologi och moral i Andreas Bjerres kriminalstudier

Krzysztof Bak

Psykologi i tidig svensk spänningsfiktion

Dag Hedman

Per Magnus Johanssons ledartext

Arches första nummer för 2014 innefattar block inom alla de tre fält som tidskriften intresserar sig för. Pierre Legendre riktar i artikeln »Döden, makten, ordet« (1999) sin hyllning till Ernst Kantorowicz vetenskapliga arbete. Hyllningen ges en nedtonat personlig bakgrund; Legendre hade kontakt med honom som ung student på 1940-talet. Hyllningen har också en kritisk udd riktad mot såväl vår tids Social and Behavioural Sciences som det erkännande som Kantorowicz på senare tid fått i Frankrike, ett erkännande som Legendre inte fäster stor tilltro till. Han gör gällande att vår samtids tänkande bygger på föreställningen att de institutionella manifestationerna av makten kan reduceras till vad som platt brukar kallas sociala förhållanden. Legendre anser att man härigenom förminskar de historiska och sociala undersökningsfälten och tar bort »både de institutionella systemens hänvisning till reproduktionen av den mänskliga arten som sådan och frågan om vad som skapar band mellan å ena sidan de mytologiska montage som är nödvändiga för att normerna ska kunna bestå och å andra sidan subjektiviteten«. Kantorowicz arbete går i motsatt riktning, och Legendre visar att den struktur Kantorowicz medeltidsstudier påvisar leder till implikationer för historieskrivningen, om den skall nå bortom föreställningen om en enkelt påvisad kausalitet bakom de politiska grundvalar som skapats av den västerländska institutionella traditionen. Det strukturella perspektiv som Kantorowicz införlivar i sitt synsätt pekar på de »grundvalar för representation« som världens institutionella konstruktioner vilar på. Legendre skriver: »Alla politiska former för mänsklig samvaro vilar på samma bas: iscensättningen av en samhällelig tredje part, eller, annorlunda uttryckt, av en grundläggande mytisk enhet, i form av en grundläggande bild med förmågan att skapa det som jag har benämnt som institutionell attraktionskraft.«


Legendre hänvisar explicit till Kantorowicz artikel »Pro Patria Mori« (»Att dö för fäderneslandet«), som också återfinns i detta nummer av Arche. Artikeln publicerades 1951, men den inleds med en hänvisning till vad den belgiske kardinalen Mercier framförde i sitt herdabrev julen 1914. Herdabrevet hade rubriken »Patriotism och uthärdande« och var tänkt att skänka tröst åt församlingen trots den tyska ockupationsmaktens närvaro i landet. Den tolkningsresa i den medeltida textvärlden som Kantorowicz genomför i artikeln är lärd och mynnar ut i ett påvisande av svårhanterliga motsättningar, inte endast knutna till föreställningen »att dö för fäderneslandet« utan också generellt sett till föreställningen om att den samhälleliga ordningen just vilar på en sådan mytisk tredje part, som har förmågan att fungera som en sammanhållande bild. Kardinal Merciers ord 1914 var kontroversiella. Vad vi kan konstatera i vår tid är att frågan om »att dö för en bild av den rätta ordningen« på inget sätt förlorat sin aktualitet. Både Kantorowicz och Legendre representerar idén att det är av vikt att förstå på vilka grunder den institutionella attraktionskraften vilar.

Som ett i hög grad självbärande komplement till dessa artiklar publicerar vi två brev av Kantorowicz hand. De uppvisar en oerhörd skärpa och blottlägger ett långtgående civilkurage när just auktoriteten djupt brister i förmågan att på allvar representera sig själv. Det ena brevet är skrivet under 1930-talet, det andra i slutet av 1940-talet. Ett världskrig och en oerhörd förintelse ligger mellan dem. Kantorowicz finner emellertid lika stor anledning att markera sitt nej även sedan han flytt Europa och installerat sig i USA.

Mats Leffler har översatt avsnittet som berör Ernst Kantorowicz, samt även skrivit en vägledande presentation över honom.

Jonas Gilbert har översatt Paul Federns artikel »Om revolutionens psykologi: det faderlösa samhället«, publicerad 1919, i en tid när revolutionens vindar ven inte endast i Ryssland utan även på flera andra håll i Europa. Federns målsättning är att psykologiskt förklara de grundläggande premisserna bakom den revolutionära strömningen. Han går systematiskt till väga i sin analys och inleder med att blottlägga vad som krävs för att uppnå en fredlig samhällelig ordning. Han påpekar att den samhälleliga ordning som just omkullkastats av revolutionära krafter upprätthölls med hjälp av en »våldsmakt«, i vilken militär- och polismakt emellertid endast haft viss betydelse. Av större betydelse var det faktum att människorna bands samman av vad Federn kallar »känslomakter som tillhör moralen«. Dessa känslomakter leder människorna till att hysa respekt för »allt som är lagligt, föreskrivet, auktoritativt«. För att komma fram till vad de innebär närmare gör Federn en längre utvikning som belyser personlighetsutvecklingen enligt ett ursprungligt psykoanalytiskt paradigm. I hans resonemang är Sigmund Freud påtagligt närvarande, men även Alfred Adler och Carl Gustav Jung. De två moment som Federn betonar är relationen fader-son samt den möjlighet som finns för »bröderna« att gå samman och skapa en samhörighet där de främst jämställs utifrån det faktum att de minns den fadersgestalt som de övervunnit. Med utgångspunkt i detta paradigm antyder Federn en samhällelig utvecklingshistoria, med andra ord rör han sig mellan de individualpsykologiska och masspsykologiska fälten. Federn betonar att hans samtids människor förberetts för ett patriarkalt samhälle. Brodersbindningen har i den strukturen sällan en tydligt auktoritär karaktär, och Federn konstaterar: »Familjens kongruens med den störtade, patriarkaliskt byggda staten och dess inkongruens med en broderskapsorganisation är därför det egentliga psykologiska problemet med att upprätta en icke-patriarkalisk samhällsordning.« I den tid då Federn skrev sin artikel omgavs han av ett samhälle som varit med om att se kejsarmakten falla och nu var inbegripet i att försöka finna nya fundament för samhällelig ordning. Man kan förstå att det bakom hans artikel fanns en oro över att en totalt faderlös samhällelig oordning riskerade att vinna insteg. Förhoppningsfullt hänvisar han till de »bestående republikerna« som en motpol, varibland han nämner Amerika och Schweiz. Ingen av dessa republiker kännetecknas enligt honom av »ett jämlikt brödraskap«, men de har ändå lyckats dämpa delar av »den auktoritära överhetsstatens« – det vill säga det kejserliga styrets – sätt att utöva makt.

Paul Federn skulle själv komma finna en fristad i Amerika, när han och hans familj tvingades i exil efter Österrikes Anschluss till Nazityskland. Han bosatte sig i New York och kunde där så småningom återuppta sitt arbete som psykoanalytiker. En av de personer som han arbetade med var författaren Hermann Broch. De kom båda från Wien och förenades i ett intresse av att förstå samhällets omvälvningar och massans psykologi. Under ett tiotal år hade de ett utbyte, bland annat i form av en brevkorrespondens. Paul Michael Lützeler utgår i sin text »Hermann Broch – arbete och kärlek« från denna korrespondens för att skildra perioden i Brochs liv under vilken bland annat det stora romanverket Vergilii död författades. Jonas Gilbert har översatt texterna av Federn och Lützeler och bidrar även med en introduktion till texterna.

I vår serie av artiklar av encyklopediskt slag som direkt behandlar psykoanalysen återfinns i detta nummer av Arche två sådana. »Sexualitetens infantilism« har författats av Annika Stiebe och »Om Freuds ’Lille Hans’« av Peter Sand.

Annika Stiebe ger en utförlig presentation av hur de psykoanalytiska teorierna om den mänskliga sexualiteten växte fram. Hon klargör också på vad och i vad de psykoanalytiska sexualteorierna grundar sig. Artikeln står i nära kontakt med källorna, vilket är viktigt med tanke på hur frågan om sexualitetens roll i karaktärsdaningen givit upphov till både kontroverser och förvrängningar av olika slag. Stiebe låter även två teoretiker efter Freud komma till tals i frågan, nämligen Jacques Lacan och Julia Kristeva, vilka båda håller fokus på språkets roll i människans möjlighet att organisera det omedvetna hon hyser. Psykoanalysens blottläggande av den polymorft perversa grunden i allas vår sexualitet blev kontroversiellt när det presenterades. Stiebe antyder, med hjälp av en hänvisning till Kristevas teorier, att det kontroversiella numera förskjutits; det handlar inte längre om perversioner i sig utan om konsumtionen av bilder; en »mättad njutning, som inget vill veta«.

I Peter Sands artikel ges en fyllig bakgrund till Freuds fallstudie samt hur den står i förbindelse med Freuds steg att, efter en tidigt formulerad traumateori (mer utförligt belyst i Annika Stiebes artikel), introducera den infantila sexualiteten och ge den en avgörande roll i barnets möte med och försök att bemästra världen. Sand klargör att fallet »Lille Hans« inte blottlägger »några nya teoretiska erfarenheter«, men fallbeskrivningen bör ändå betraktas som en framgång i och med att Freud i den styrker sexualteorierna. Avslutningsvis ger Sand en kommentar som belyser det alltjämt giltiga i Freuds syn, att barn bör upplysas om sexualitetens närvaro och uttryck i livet, även om det sannolikt, som Sand skriver, har »skett en förskjutning i synen på vad som är åldersmässigt relevant och när det är möjligt för ett barn, med avseende på psykologisk mognad, att kunna vara och verka i en begynnande upplevelse av ensamhet«.

Den 8 november 2013 arrangerade Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys ett offentligt samtal mellan psykiater och verksamhetschef Tobias Nordin och undertecknad. Samtalet hölls på Atalantes scen och leddes av Emil Asbjörnsen. I detta nummer av Arche publicerar vi en transkribering av detta samtal, som tog upp olika frågeställningar knutna till det psykiska lidandets närvaro och plats i samhällsmaskineriet. Mestadels belystes frågan utifrån rådande situation men historiska kommentarer beledsagade orden om vår samtid.

Astrid von Rosens essä »Koreografi, komplexitet och kritisk rörlighet« hämtar sin upprinnelse i hennes möte med Kajsa Giertz dansteaterföreställning Kung Oidipus, som spelades hösten 2011 på Malmö stadsteater. Texten i föreställningen bygger på Jon Fosses bearbetning av Sofokles tragedi med samma namn. I essäns anslag talar von Rosen om »att tänka med fötterna«. Kroppens kännbara närvaro blir ett viktigt tema i hennes sökande efter »barnets närvaro« i det den vuxne möter. von Rosen hävdar att denna aspekt är tydligt framträdande i Giertz uppsättning. Om von Rosen å ena sidan vandrar nära sina egna intryck och upplevelser i essän så vill hon å andra sidan vidga upplevelsen så att den också utgör ett »performativt tillägg«. Med andra ord inlemmas essän i ett modernt konstvetenskapligt undersökningssammanhang och växer ut till ett illustrativt exempel på hur ett konstnärligt forskningsarbete som söker stöd i flera vetenskapliga discipliner närmar sig sitt studieobjekt och redovisar resultat. Effekten blir dynamisk, som en motsvarighet till von Rosens utgångspunkt: »att just osäkerhetens och tillblivelsens gränsland är viktiga platser att verka i och genom; något till synes stabilt och fastlåst kan sättas i rörelse och förändras«. Och hon vill se förändring när det gäller den plats forskningen om dans har i vetenskapssamhället.

Vi publicerar med glädje en längre dikt av Göran Sonnevi. Likaledes trycker vi med samma känsla Fredrik Nybergs dikt »Lärjunge«. Nyberg fick 2013 Erik Lindegrenpriset, det pris som Sonnevi fick femton år tidigare. Poesiavsnittet fortsätter med Håkan Möllers tre kondenserade passager med an- ledning av en nära väns död. Avslutningsvis följer Johan Lintons noteringar i anslutning till en serie skulpturala objekt.

Claes Caldenby finner skärningspunkter och övergångar som alla har bidragit – och alltjämt bidrar – till uppkomsten av de gränsidentiteter som huvudstaden mitt i Europa, Trieste, erbjuder. Hans essä »Trieste i kvadrat« blir en vandring över gränser. Inkännande och fritt, i ett ordnat »huller om buller«, placerar han staden Trieste på flera olika kartor: den geografiska och topografiska, den geopolitiska och politiska, den historiska och litteraturhistoriska samt den arkitektoniska. Bilden av staden djupnar för varje gränsövergång. Inramningen är ett möte med författaren Claudio Magris och den resa som Caldenby gjorde till Trieste hösten 2013. Och någonstans i det ingenstans som Trieste ibland liknats vid seglar Göteborg.

Frasen »huller om buller« hämtar Caldenby från rubriken till Mauro Covacichs essäsamling Trieste sottosopra, varur han översatt några avsnitt för Arche. De belyser Trieste inifrån i samband med att Covacich från sitt nu – början av 2000-talet – i Trieste minns sina barn- och ungdomseskapader där. På tal om Claudio Magris bok Mikrokosmos, i vilken Magris bland annat återger atmosfären på Triestes caféer, utbrister Covacich i relation till Magris roman: »Det finns inget att tillägga till den. Det enda tillägget av värde är i så fall ett besök på plats.« Något sådant, det vill säga en lust att besöka staden Trieste, inger även Covacichs berättarglädje hos läsaren.

Texterna om Trieste följs av en artikel om Göteborg – tidskriften Arche:s hemstad. Den är skriven av arkitekterna Bengt Mattias Carlsson och Johan Linton, och ambitionen är att Arche regelbundet skall fortsätta uppmärksamma staden vid Västerhavet fram till fyrahundraårsjubileet 2021.

Andreas Bjerre är för den läsande publiken framför allt känd för sina böcker med studier och intervjuer av brottslingar på Långholmen, Bidrag till tjufnadsbrottens psykologi (1907) och Bidrag till mordets psykologi (1925). Bjerre var professor i straffrätt och rättsfilosofi och bror till Poul Bjerre, som 1911 hade besökt Freud i Wien och introducerade psykoanalysen i Sverige med ett föredrag för Svenska Läkaresällskapet och senare med antologin Psykoanalysen. Dess uppkomst, omvandlingar och tillämpning (1924). Här möter vi Andreas Bjerre i ett mera personligt sammanhang. Den 7 december 1913 fick brödernas far ett »hjärtanfall«, och de åkte ner från Stockholm till Göteborg för att träffa honom. Andreas tecknade sedan ned de gripande samtal han förde med fadern under de följande två veckorna, då »Pappa talat mera med mig om sitt lif och särskildt om sin barndom än under hela sitt föregående lif tillsamman«.

Ett par bidrag i detta nummer av Arche belyser svensk prosaskildring från tidigt 1900-tal. Det första kommer från Beata Agrell; hon har skrivit artikeln »Bilder av mördare i svensk arbetarprosa från tidigt 1900-tal«. I denna jämför hon stilsäkert och lyhört hur den kriminelle gestaltas i några svenska prosaberättelser med hur Andreas Bjerre såg på den kriminelle. I och med att Agrell explicit hänvisar till Bjerre kan hennes resultat i viss mån också ställas i relation till den artikel av Krzysztof Bak som följer på hennes. Agrell gör gällande att Bjerres ståndpunkt – nämligen att det är viktigt att förmå skilja på förövare och brott – återfinns i de arbetarberättelser om mördare som hon granskat. Den gemensamma och avgörande punkten handlar om att »söka förstå utan att förlåta«. Ur denna strävan framträder i berättelserna människoskildringar som är både »dynamiska och stundom kiastiskt komplexa«, och de bottnar i en människosyn som, enligt Agrell, är värd att reflektera över.

Bjerres bidrag till kriminalpsykologin granskas kritiskt i Krzysztof Baks artikel »Psykologi och moral i Andreas Bjerres kriminalstudier«. Som rubriken antyder handlar resonemanget i huvudsak om hur Bjerre länkar samman dessa två aspekter när han diskuterar brottslingen. Bak påvisar att Bjerre har svårt att förena de två aspekterna, och sprickan mellan dem blir både vid och djup, vilket enligt Bak skapar en spänning mellan det psykologiska och det moraliska tänkandet hos Bjerre. Sprickbildningen visar sig på olika plan i Bjerres framställning: begreppsmässigt, antropologiskt, retoriskt, lingvistiskt och narratologiskt. Bak finner ett spel mellan en metonymisk karaktär i Bjerres psykologiska diskurs och en metaforisk sådan i dennes moraliska diskurs. I Baks svar på frågan varför Bjerre öppnar för denna sprickbildning hänvisar han till Bjerres alltigenom västerländskt religiöst färgade etik. Den får bland annat till följd att Bjerre misstolkar Dostojevskijs Döda huset, ett verk Bjerre använder sig av för att ringa in vad han avser med en kriminell karaktär. Baks artikel är skarpsinnig och fungerar indirekt som ett starkt försvar av kritisk texttolkning.

Dag Hedman gör några nedslag i det tidiga 1900-talets svenska litteratur. Han belyser en genre som väntar på att bli djupare studerad, nämligen spänningsfiktionen. Inom denna genre fokuserar Hedman på hur det allmänna intresset för psykologi, psykoterapi och psykoanalys kommer till uttryck. Inte sällan visar sig en ironisk glimt i de verk han refererar och i flera fall vänds ironin mot psykoanalysen och Sigmund Freud. Hedmans slutsats är att det »livskraftiga stråk« han finner i den populärlitteratur som han här gjort några nedslag i ställer »den ofta framförda åsikten att populärlitteraturen skulle sakna intresse för psykologi« på ända. Författarna, hävdar han, tycks ha sett detta ämnesområde som lockande, och inte minst säljbart.

Per Magnus Johansson