fbpx

Psykoanalytisk Tid/Skrift 2007 20-21

    Psykoanalytisk Tid/Skrift 2007 20-21

    Innehåll
    Ledartext Psykoanalytisk Tid/Skrift nr 20-21Per Magnus Johansson
    Intervju med René MajorPer Magnus Johansson
    Derrida och psykoanalysenRené Major
    Psykoanalysens själsvåndorJacques Derrida
    Varför är vi inte i Paradiset?Ann Jäderlund
    Franscesco BorrominiJan Wallinder
    Den reserverade modernisten och barockenJohan Linton
    Om Istanbuls kristalliserade naturJohan Mårtelius
    SpårSven-Eric Liedman
    Innehåll
    Ledartext Psykoanalytisk Tid/Skrift nr 20-21Per Magnus Johansson
    Intervju med René MajorPer Magnus Johansson
    Derrida och psykoanalysenRené Major
    Psykoanalysens själsvåndorJacques Derrida
    Varför är vi inte i Paradiset?Ann Jäderlund
    Franscesco BorrominiJan Wallinder
    Den reserverade modernisten och barockenJohan Linton
    Om Istanbuls kristalliserade naturJohan Mårtelius
    SpårSven-Eric Liedman
      Per Magnus Johanssons ledartext

      Psykoanalytisk Tid/Skrift nr 20-21

      Detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift, höstnumret 2007, innehåller ett längre föredrag av den franske filosofen Jacques Derrida. Föredraget »Psykoanalysens själsvåndor: Om det omöjliga bortom en suverän grymhet«, framförde han inför fler än 1500 personer på konferensen Les états généraux de la psychanalyse, som hölls i Sorbonnes amfiteater mellan den 8 och 11 juli år 2000. Det på franska publicerade anförandet har översatts till svenska av Mats Leffler.

      Under förberedelseskedet för sammankomsten – som med sitt »Les états généraux« (generalständerna) väcker associationer till franska revolutionens omvälvningar – hade mer än 250 texter inkommit till de ansvariga för konferensen, huvudsakligen författade av blivande konferensdeltagare och fördelade på sex för psykoanalysen relevanta teman. Dessa teman var »Den psykoanalytiska kliniken«, »Överlåtelsen av psykoanalysen«, »De psykoanalytiska institutionerna«, »Psykoanalysens förhållande till det sociala och politiken«, »Psykoanalysens förhållande till konsten, litteraturen och filosofin«, »Psykoanalysens förhållande till juridiken, neurovetenskaperna, biologin och genetiken«. Många texter hade lagts ut på Internet och på så sätt blivit tillgängliga för övriga deltagare; de utgjorde en gemensam grund att tala utifrån. Det innebar vid tidpunkten i fråga, alltså för sju år sedan, en innovation att publicera ett så stort antal bidrag från dem som önskade förbinda sig till denna sammankomst, och Derrida återkommer i sitt anförande till den minskade hierarki som Internets spridningsmöjligheter kan leda fram till.

      Under en lång process före konferensen träffades ett flertal gånger en kommitté sammansatt av personer från många länder hemma hos psykoanalytikern René Major i centrala Paris. Undertecknad deltog, såsom medlem i denna kommitté, regelbundet i dessa samtal, där de ovan nämnda temana diskuterades passionerat. Min känsla var samtidigt att den fråga som var mest aktuell och på en underliggande nivå genomsyrade alla samtal handlade om oron inför psykoanalysens framtid. Vilka utmaningar står vi som är intresserade av psykoanalysen och har låtit oss inspireras av den inför? Hur skall vi ta oss an det samhälle som träder fram ur redan initierade förändringar? Hur möter vi det samhälle vi oundvikligen är på väg in i? Och vilken blir vår plats?

      I inbjudan till konferensen framgick att dess syfte var att inleda en öppen diskussion om både psykoanalysens aktuella tillstånd och de svårigheter – såväl inre som yttre motstånd – som den har stått och står inför. Den framhävde också att konferensen var institutionellt obunden, även om det varit nödvändigt att bilda en fransk och en internationell organisationskommitté. I inbjudan anslås också en självkritisk ton: »Generalständerna måste kunna diskutera sin egen legitimitet« och »den angelägenhetsgrad som präglar behovet av att omvandla psykoanalysen vid detta sekelskifte överskrider vida gränserna för varje institution och varje individuellt initiativ«. Denna deklarerade institutionella obundenhet hindrade inte att några psykoanalytiska föreningar var upprörda över det initiativ som Major hade tagit.

      De olika bidragen finns fortfarande tillgängliga på en hemsida (www.etatsgeneraux-psychanalyse. net), varifrån också René Majors i detta nummer publicerade artikel hämtats. Ett antal av hemsidans texter gavs under hans redaktion ut i bokform på Éditions Aubier år 2003, med titeln Les états géné raux de la psychanalyse.

      För att bättre komma i kontakt med Derridas text är det bra att känna till den historiska bakgrund han regelbundet anspelar på. Den utgörs således av franska revolutionens inledning. Revolutionen utgjorde samtidigt – vilket ovan nämnts – en referens under konferensen. Så låt oss beskriva några av de element som i sammanhanget har relevans.

      I en situation av ekonomisk och politisk kris inkallade kung Ludvig XVI 1788 för första gången sedan början av 1600-talet den franska riksförsamlingen – generalständerna, les états généraux. De tre stånden var adeln, prästerskapet och det heterogent sammansatta »tredje ståndet«, som representerade så gott som hela befolkningen av ofrälse men vars valmän huvudsakligen var jurister och näringsidkande borgare. Också prästerskapet var heterogent, med ett högre skikt av abbotar, ärkebiskopar och biskopar som tillika var adelsmän, och ett lägre skikt av kyrkoherdar. Vid valen till generalständerna hade väljarna fått inkomma med klagomål, vilka förtecknades i så kallade besvärsskrifter eller klagobrev, cahiers de doléances, och som var tänkta att utgöra utgångspunkt för överläggningarna.

      I början av maj 1789 samlades ledamöterna under högtidliga former i Versailles. Efter en invigning vars resultat snarast innebar att kungen och regeringen förlorade det politiska initiativet, förväntades de tre stånden konstituera sig separat genom granskning av sina medlemmars fullmakter, det vill säga valprotokollen från de olika distrikten. Det tredje ståndet intog emellertid en avvisande hållning, eftersom ett sådant konstituerande också skulle innebära att en annan fråga avgjordes på förhand: skulle församlingen som tidigare i historien bestå av tre stånd med en röst var eller skulle omröstning i stället ske per capita? I det senare fallet skulle tredje ståndet, som till antalet var lika många som adel och präster tillsammans, ha majoritet i de frågor som skulle diskuteras, eftersom ett antal liberala adelsmän och stora delar av det lägre prästerskapet kunde förväntas rösta med det. Man väntade alltså, medan adeln och prästerna däremot valde att konstituera sig, också som en reaktion på tredje ståndets handlande. Läget var låst och förhandlingarna förblev resultatlösa.

      Med vissheten om att ha opinionen på sin sida kunde tredje ståndet kosta på sig denna väntan. Efter en månad tog man ett nytt initiativ genom att inbjuda till en sammankomst där samtliga ledamöters fullmakter skulle godkännas i plenum. Endast ett blygsamt antal präster anslöt sig vid utsatt tidpunkt, men flera tillkom för varje dag och efter en vecka utropade sig gruppen till nationalförsamling. Ett par dagar senare beslöt prästerskapet att gå med på gemensam granskning av fullmakterna. Kungens reaktion var att låta stänga den sal där tredje ståndet sammanträdde, vilket endast fick till resultat att det förflyttade sig till ett närliggande bollhus, där de närvarande svor en ed på att »inte låta sig skiljas åt och att samlas var än omständigheterna så skulle kräva, fram till dess att grundlagen utarbetats och befästs på säker grund«. Ett senare försök från kungens sida att ogiltigförklara församlingen misslyckades: liberala adelsmän, bland vilka markis de La Fayette intog en framträdande position, vägrade lyda honom, och det tredje ståndet självt deklarerade att »den samlade nationen tar inga order«. Ludvig XVI var tvungen att böja sig för faktum, och uppmanade de adelsmän och präster som ännu inte gjort det att ansluta sig till tredje ståndet. Den »konstituerande nationalförsamlingen« skapades den 9 juli och skulle under den närmaste tiden komma att stå bakom flera reformer och dokument av stor betydelse. Efter att Bastiljen stormats den 1 juli, och utifrån hotfulla rapporter om uppror på landsbygden, avskaffades redan den  augusti resterna av det feodala systemet och i princip hela privilegiesamhället, och den 26 augusti kungjordes »Förklaringen om människornas och medborgarnas rättigheter«. Tillsammans med den av Rousseau inspirerade betoningen av folkets suveränitet räknas de mänskliga rättigheterna som »1789 års principer«, eller kort sagt »principerna«.

      Trots att många ur nationalförsamlingen ville ha kvar monarkin, kunde kungen inte förmås att acceptera revolutionens konsekvenser. Sommaren 1791 försökte han tillsammans med sin familj att fly, för att med hjälp av ett antal adelsmän som redan tidigare emigrerat söka stöd hos utländska kungahus för ett återupprättande av kungamakten. Han upptäcktes emellertid i Varennes, nära gränsen till Tyskland, och fördes genom tigande medborgarled tillbaka genom Paris. Trots kungens uppenbara motvilja genomdrevs den konstitutionella monarkin; under hösten ersattes den konstituerande församlingen genom val av en »lagstiftande församling«. Men systemet hade tillfogats ett avgörande slag, och parallellt till den lagstiftande församlingen växte den så kallade Pariskommunen fram, en mer radikal maktorganisation som efter bara tio månader genom en »andra revolution« drev fram val till en ny konstituerande församling: den 21 september 1792 avskaffade det nytillträdda nationalkonventet monarkin; kungen avrättades i januari 1793.

      Derrida betraktar kungens död som revolutionens slutpunkt. Dess fortsatta utveckling är inte av samma explicita betydelse för hans anförande och behandlas i förekommande fall i noter.

      Numret innehåller vidare en text av den ovan nämnde fransk-kanadensiske läkaren och psykoanalytikern René Major. Han hade, som för övrigt framgår av den här publicerade intervjun som jag nyligen gjorde med honom, ett mycket nära samarbete med Derrida. Det intellektuella utbytet dem emellan ledde till att de två uppträdde gemensamt i en rad olika sammanhang. Bland Majors vänner fanns också den franske fotografen Édouard Boubat. Vi kan här publicera tre foton, varav två av Paris, som han genom åren dedicerat till Major.

      Vidare har vi också glädjen att publicera femton nyskrivna dikter, sviten »Varför är vi inte i Paradiset?«, av Ann Jäderlund. Läsaren finner även en text av Sven-Eric Liedman. Det är hans inledningsanförande till litteraturdagarna i Mariehamn på Åland som han höll den 23 mars 2007. Liedmans och dessa dagars tema var »spår som lockar och spår som förskräcker«.

      De texter som i höstens nummer rör sig kring psykoanalysen och Paris, har en pendang i tre texter som på liknande sätt handlar om arkitekturen och Rom. Vi publicerar ett manuskript om den italienske barockarkitekten Francesco Borromini, skrivet av den i Göteborg verksamme arkitekten och professorn i formlära Jan Wallinder under hans tid som stipendiat vid Svenska Institutet i Rom 198-199. Det är en ovanlig och historiskt betydelsefull text, där en av de framstående praktikerna bland nittonhundratalets svenska modernistiska arkitekter gör en initierad studie av en historisk kollega. Texten och författaren presenteras i en introduktion av Johan Linton, som även lämnar en historisk framställning av arkitekternas närvaro vid Svenska Institutet i Rom. Detta arbete om Francesco Borromini och Rom kompletteras av en studie av Istanbul, det andra Rom – kejsar Konstantins huvudstad invigd 330 e Kr – skriven av Johan Mårtelius, som sedan länge varit knuten till Svenska institutet i Istanbul. De tre texterna visar hur arkitekturen, både rumsligt och institutionellt, på olika sätt konstituerar och bestämmer människans värld. Samtliga tre författare har dessutom varit arkitektstipendiater vid Svenska institutet i Rom – Wallinder 198-9, Mårtelius 1985-86 och Linton 2001-02.

      Numret avslutas med ett register över de artiklar som publicerats i tidskriften sedan dess start 2002.

      Per Magnus Johansson