Den samtida romankonsten belyses i Maxim Grigorievs artikel »Blindhet och klyvnad«. Han utgår från fem inom det senaste decenniet utkomna skandinaviska verk: Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, Karl Ove Knausgårds Min kamp, Elise Karlssons Klass, Isabelle Ståhls Just nu är jag här och Therese Bohmans Aftonland. Grigorievs analys påtalar gemensamma tendenser och mönster hos dem. En för hans resonemang avgörande roll spelar en oreflekterad diglossi; två språk i samma språk, vilka aldrig når varandra, aldrig överbryggar det inbördes avståndet. Det handlar om en djupgående diskursiv klyvning. Den bild Grigoriev ger är mörk; det nästan oändligt jagcentrerade har tagit över i de romaner han analyserar, och en viktig fråga för Grigoriev blir i hur hög grad dessa fiktiva jagberättelser, som utspelar sig i »ett samhälle vars ideologiska fundament utgörs av personlig kreativitet hos den identiska individen« – individer som är kreativa utifrån att de bara är, individer som saknar kontakt med och lever utan den intellektuella ansträngning som måste till för att komma åt och förstå något utanför sig själv – avspeglar den människa som formats av en idag utbredd vardagsdiskurs.
Texten ingår i: Arche 2024 90-91, Arche 2019 68-69 och Arche 2019 66-67Ladda ner texten
Blindhet och klyvnad