Per Magnus Johanssons ledartext

Det här numret av Arche uppmärksammar inledningsvis att Sven-Eric Liedman fyllde 80 år i början av juni. Undertecknad ger en kort bakgrund till Liedmans karriär och lyfter fram den produktiva miljö som skapades under den tid då han ledde Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Vi publicerar därefter en nyskriven text av Liedman, som behandlar hans barndomsmiljö och reflektioner kring frågan om hembygd och om att känna sig hemma. Vad är det som gör att vi känner oss främmande på en plats och hemma på en annan?
I anslutning till Sven-Eric Liedmans minnesbilder presenterar vi också ett utdrag ur hans fars – kontraktsprosten och teologie doktorn Elvir Liedmans – noggranna redogörelse för historien bakom och arkitekturen i Vittskövle kyrka, en text ursprungligen publicerad 1944. Den följs av Kjell Espmarks tal i samband med att Sven-Eric Liedman 2008 erhöll Svenska Akademiens nordiska pris. I blocket knutet till Liedmans namn trycker vi även ett antal nyskrivna texter av före detta doktorander till honom. Thomas Karlsohn skildrar de institutionella omgivningarna längs hans egen väg fram mot en doktorsexamen; Sven-Eric Liedmans självklart centrala roll belyses parallellt med några av de idag förändrade universitetspolitiska omständigheter som rådde. Michael Azar låter Liedmans texter och handledningsförmåga bli beståndsdelar i en text som med litterärt och idéhistoriskt perspektiv behandlar slumpens och ödets roll, allt med utgångspunkt från en ensam vandrares dag i Paris under sommaren 2019. Avsnittet om Liedman avslutas i en mer vardaglig ton, där vi får ta del av ett par av de många samtal som Edda Manga under flera år fört med sin lärare och handledare, för det mesta under gemensamma promenader i Slottsskogen och Änggårdsbergen i Göteborg.

Denna sommar avled vid 90 års ålder filosofen Agnes Heller (1929-2019) i samband med en simtur i Balatonsjön i hennes hemland Ungern. Undertecknad gör en kortfattad levnadsteckning över denna viktiga och orädda dissident och filosof, som vid ett par tillfällen medverkat i Arche och även deltagit i Freudianska föreningens föreläsningsverksamhet. Vi publicerar även en kortare intervju med Heller från tiden strax före hennes död, där hon bland annat berättar om sitt förhållande till två andra filosofer: Georg Lukács (1885-1971), vars assistent hon var under en period, och hennes generationskamrat Jürgen Habermas (f. 1929).

Ulf Karl Olov Nilsson knyter an till ett tema som berört såväl Sven-Eric Liedman som Agnes Heller djupt, med en dikt om »Kapitalismens diskurs«. Jesper Svenbro är representerad i numret med två bidrag. Det första är en svit om fyra dikter där språkets produktiva mysterier står i centrum. Svenbro närläser Iliaden och Bibeln, i dialog med den franske poeten Paul Valéry (1871-1945) och vännerna Gunnel Vallquist (1918-2016) och Torgny Lindgren (1938-2017). Med början i en genomgång av grekernas namngivningstraditioner, mer specifikt i en analys av Oidipus, Aias och Antigones namn och vad de berättar om deras härstamning, inleder sedan Svenbro i en tredelad essä en diskussion av ifall det redan hos grekerna går att finna ett inslag av antisemitism. Såväl Oidipus som Antigone härstammade från de fördömda labdakiderna, och än längre tillbaka i historien från Kadmos, från feniciernas land, vilket alltså också var semitiskt. Fenicierna antas även ha fört in alfabetet på grekisk jord. »What’s in a name?« undrar Shakespeare. Med huvudsakliga referenser från den grekiska mytvärlden men även från den modernistiska litteraturen tar sig Svenbro an denna svåra fråga, dess förutsättningar, konsekvenser och gestaltning.

Nästa block i numret berör sekelskiftets Wien, och i synnerhet situationen för den judiska befolkning som Sigmund Freud (1856-1939) tillhörde. Mats Leffler ger en kort introduktion till temat. Det fokus på det judiska som är genomgående i den tyske författaren W. G. Sebalds (1944-2001) litteraturvetenskapliga författarskap, tar sig i detta nummers essä konkret form i analysen av så kallade ghettohistorier. Sebald undersöker hur den folkvandring från Ryssland och det habsburgska väldets östra delar in till städerna, och inte minst till Wien, tog sig ambivalenta litterära uttryck i både avståndstagande och nostalgi, ett idealiserande av upplysningsideal parat med en svårighet att känna sig hemma i den nya, ofta urbana miljön. Sebalds författargalleri rymmer såväl för oss idag mindre välbekanta namn som Leopold Kompert (1822-1886) och Karl Emil Franzos (1848-1904) som litterära centralgestalter som Franz Kafka (1883-1924) och Joseph Roth (1894-1939). En person som i många avseenden personifierade frågorna om den judiska identiteten i det slutande 1800-talet var Theodor Herzl (1860-1904), den politiska sionismens grundare. Herzl etablerade sig tidigt som mästare i den specifika journalistiska genre som kallas feuilleton. Han var också Pariskorrespondent för den stora dagstidningen Neue Freie Presse och bevakade för dess räkning bland annat Dreyfusaffären i Frankrike. Trots att han själv i så hög grad var assimilerad i det wienska samhället, kom Herzl så småningom att uppfatta assimilation som en omöjlighet för den judiska befolkningen. Den franske germanisten Jacques Le Rider, med ett flertal böcker om miljön och personerna i sekelskiftets Wien bakom sig, beskriver hur Herzls problematiserande tog sig skriftliga uttryck, och hur det kunde te sig för en mer övertygad assimilationist, författaren Arthur Schnitzler (1862-1931), som under denna period också befann sig i dialog med Herzl kring den senares teaterstycke Det nya ghettot. I anslutning till Le Riders text publicerar vi i översättning även det brev som Freud skrev till Herzl samtidigt som han sände honom sin Drömtydning.

Med utgångspunkt i en jämförelse med Freuds situation, skriver Carl E. Schorske (1915-2015) om den österrikiske målaren Gustav Klimts (1862-1918) konstnärliga bana. Enligt Schorske förmådde de båda utnyttja personliga livskriser till att orientera om sitt arbete, de lösgjorde sig från tidigare biologiska och anatomiska försanthållanden och företog var och en på sitt håll en inre resa som innefattade ett utforskande av drifternas värld och vars resultat skulle möta motstånd från offentligheten, såväl från akademin som från antisemitistiska strömningar. Den övergripande ram som Schorske antar för sitt arbete med Fin-de-Siècle Vienna (1980), varifrån texten hämtats, är den konflikt som sekelskiftets generationer stod inför när det äldre samhällets stabilitet sattes i gungning av en ny psykologi, en ny konstuppfattning och en ny, kritisk litteratur i konfrontation med snabbt framväxande, ofta radikala politiska inriktningar. Johannes Nordholm placerar in Klimts så kallade fakultetsmålningar till Wiens universitet (1900-07), centrala för Schorskes analys, i ett konsthistoriskt sammanhang. När Klimt genomförde sin uppgörelse med den i Österrike-Ungern rådande historicismen gjorde han det även som tongivande representant för Wiensecessionen, en framåtsträvande konstnärsgruppering som i likhet med motsvarande rörelser i andra europeiska storstäder konkurrerade med de akademiska konstinstitutionerna under slutet av 1800-talet. I fokus för Nordholms essä befinner sig den nya stilens förändrade rumsbehandling, som förbinds med uppkomsten av en spricka mellan vetenskap och konst – mellan verklighetens rum och drömmens – i vilken måleriets ambition att gestalta en samhällsövergripande etik på gott och ont tycks gå förlorad.

Arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos (1870-1933) publicerade sig vid endast ett tillfälle i Secessionens tidskrift Ver Sacrum, i dess julihäfte från 1898. Vi har till detta nummer översatt de två där förekommande artiklarna, som båda med skarp kritisk udd riktar in sig på förhållandena i Wien. I »Potemkinstaden« tar Loos sig an den bristande överensstämmelsen mellan ytan i Wiens nybyggnationer och det faktiska material och den teknik man hade att tillgå. Husägarna sålde enligt Loos renässans- och barockdrömmar till enkla hyresgäster, något han betecknar som »bedrägeri«. I »Våra unga arkitekter« uttrycker han sin oro och harm över att samtidens arkitekter inte tog den konstnärliga sidan av arkitektyrket på tillräckligt mycket allvar, för honom en förklaring till professionens bristande status i sekelskiftets Wien.

Måndagen den 19 april i år brann Notre-Dame. Undertecknad skriver om denna byggnads specifika symboliska betydelse. Sigmund Freuds reaktioner inför den under hans vistelse i Paris under några månader 1885-1886 får tala för oss alla. Notre-Dame befann sig under 1800-talets första hälft i miserabelt skick. Utöver tidens nötning hade katedralen vandaliserats under franska revolutionen och julirevolutionen 1830. Förfallet var så omfattande att myndigheterna övervägde att riva byggnadsverket. Victor Hugos roman Ringaren i Notre-Dame från 1831 kom att mobilisera en stark opinion för katedralens bevarande och återuppbyggnad. Det dåvarande ecklesiastikdepartementet tog beslutet att en omfattande restaurering skulle genomföras och uppdraget gick till arkitekterna Jean-Baptiste-Antoine Lassus (1807-1857) och Eugène Viollet-le-Duc (1814-1879), vilka båda hade vunnit viss ryktbarhet med tidigare restaureringar av bland annat Heliga kapellet på Île de la Cité respektive det medeltida citadellet i Carcassonne. Deras restaurering av Notre-Dame tog stöd i historiska källor och kom att innebära att sakristian återuppbyggdes, att portalen föreställande yttersta domen som hade modifierats på 1770-talet återställdes till sitt ursprungliga skick från 1200-talet och att den mitt på kyrkoskeppet belägna spiran som rivits 1786 återuppbyggdes. Arbetet påbörjades 1844 och slutfördes först 1864 av Viollet-le-Duc själv efter att Lassus avlidit 1857. Arche publicerar här första kapitlet ur den restaureringsplan som Lassus och Viollet-le-Duc i januari 1843 presenterade för justitie- och ecklesiastikministern. Johan Linton tar i en text som rör sig mellan olika tidsperioder avstamp hos såväl Loos och Violletle- Duc som i dagens arkitekturdiskussioner för att skriva om arkitekturens och arkitekternas aktuella villkor. Gravitationspunkten för resonemanget är den nya stadsdel norr om Hjalmar Brantingsgatan som markerar det första försöket att bygga ny innerstadsmiljö i Göteborg. Linton identifierar allvar och strävan efter autenticitet som avgörande drag hos både de nämnda historiska arkitekterna och hos en samtida som Rem Koolhaas. I den kritik som riktats mot det nya stadsdelsprojektet är det frånvaron av just sådana drag som lyfts fram.

I Arches behandling av Göteborg fram till 400-årsjubiléet av stadens grundande 2021 visar vi i det här numret en bildsvit över miljöerna längs trafiklederna i västra Göteborg av fotografen Ola Kjelbye. »I begynnelsen var inte ordet« är titeln för några reflektioner från undertecknad över förhållandet mellan handling, bild och ord. Det språkliga mediet är psykoanalysens form för den enskildes inre behov av att berätta sin egen historia, men Freud var inte heller främmande för att analysera bilder. Han skrev bland annat om Leonardo da Vinci (1452-1519), och konstnärer som exempelvis de svenska Ernst Josephson (1851-1906) och Carl Fredrik Hill (1849-1911) har återkommande väckt intresse bland psykiatriker, psykologer och psykoanalytiker. Det finns olika vägar ut ur ordlösheten. Som en fortsatt kommentar till relationen mellan ord och bild presenterar vi i anslutning även några verk från Johan Lintons senaste utställning.

I flera nummer av Arche har Claes Caldenby berättat om kursen Materiell arkitekturteori som han givit vid Chalmers arkitektur. Tidigare har det rört sig om fysiska resor tillsammans med studenter till städer som Trieste, Odessa, Esfahan och Turin, men denna gång beger han sig inte kroppsligen till sitt besöksmål Jerevan i Armenien, utan utgår från minnen av en äldre resa, från diabilder och från andras redogörelser. Rikets geografiska belägenhet mellan stormakterna Turkiet, Persien och Ryssland har borgat för en växlingsrik och ibland blodig historia. Caldenby rör sig från bibliska berättelser och tidig kyrkoarkitektur till skildringar från sovjetiska författare som Osip Mandelstam (1891-1938) och Vasilij Grossman (1905-1964).

Avslutningsvis i numret återvänder vi till poesin. Vi publicerar en svit dikter ur Anne Helene Guddals samling Min imaginære venn från 2019. De följs av Håkan Möllers »Hemlösheter«, tre korta prosastycken. Både Möllers och Guddals texter tematiserar flyktens förhållande till närvaron. Allra sist: Patrik Ringborgs översättningar av tysk poesi, denna gång i form av Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) och Stefan Zweig (1881-1942), vilka redan tidigare dykt upp i numret i olika förbindelser. Temat för dem båda är här kärleken.

Per Magnus Johansson