fbpx

Arche 2019 66-67

I detta nummer publicerar vi Philippe Sollers Centrum från 2018 i sin helhet – en blandning av roman och tankebok. Freud och Lacan, liksom Rimbaud och Baudelaire, är återkommande samtalspartners i en värld som roterar allt snabbare.

Stefano Montefiori har intervjuat Julia Kristeva inför hennes hedersdoktorsföreläsning vid IULM i Milano.

Vi publicerar en serie konstverk av Nils Ramhøj som behandlar bilden av en far samt Per Magnus Johanssons essä på temat Fadern. Johansson har också gjort en längre intervju med Ramhøj. Johannes Nordholm placerar in Ramhøjs konstnärskap i ett historiskt och nutida sammanhang. 

Annika Stiebe har läst Tove Jansson utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv och undersöker Janssons band till fadern.

Maxim Grigoriev skriver om den samtida romankonsten utifrån från fem skandinaviska verk som utkommit det senaste decenniet.

Inom ramen för ett arkitekturblock ger oss Claes Caldenby en reseskildring från Odessa. Därutöver skildrar Johan Linton renässansmålaren Tintorettos relation till arkitekturen. Vi publicerar även en brevkorrespondens mellan Tintoretto och renässansförfattaren Pietro Aretino.

Ilja Kalinins skriver om den ryske intelligentian i början av 1900-talet. Boris Groys undersöker den sovjetiske konstnären och skulptören Aleksandr Dejnekas relation till den mänskliga kroppen. Maria Engström skildrar visualiseringen av den postsovjetiska konservativa utopin i den samtida ryska konsten, och Kåre Johan Mjør behandlar ett antal ryska religionsfilosofer från sent 1800-tal och tiden kring ryska revolutionen. 

Paul George Johansson undersöker den förskjutning som under senare decennier skett i synen på och diagnostiseringen av depressionstillståndet. 

Jesper Svenbro och Naja Marie Aidt bidrar med nyskriven poesi och Ulrika Nielsen med korta textstycken ur en nyutkommen bok. Numret avslutas med fem dikter av Rainer Maria Rilke, översatta av Patrik Ringborg.


Numret kommenteras i media av Sven-Eric Liedman i Dagens ETC 2019-05-27
Sven-Eric Liedman: ”Grigorievs artikel har den sällsynta men viktiga egenskapen att i klara ord formulera det som man själv nästan redan tänkt. Ämnet är helt enkelt konstens, filosofins och vetenskapens förhållande till det liv som vi lever år 2019. Eftersom jag själv arbetat i universitetsvärlden i nästan hela mitt yrkesliv berör det mig djupt, för att inte säga existentiellt”. Läs vidare här »»

Per Magnus Johanssons ledartext

Philippe Sollers Centrum från 2018, som vi i detta nummer av Arche publicerar i sin helhet, framstår som en blandning av roman och tankebok. Romanjaget är författare och redaktör, han lever ett kärleksförhållande till en kvinnlig psykoanalytiker i en samtid som ställer krav på eftertanke. Freud och Lacan, men också Rimbaud och Baudelaire, är återkommande samtalspartners i en värld som roterar allt snabbare. Kanske är centrum det kondensat av historia och framtid, konst, musik, litteratur och filosofi, som ändå pekar mot en tillvaro möjlig att befinna sig i, och som utgör en nödvändig utgångspunkt för att förstå den aktuella vardag som författaren regelbundet återvänder till. Och återigen spelar Venedig en inte obetydlig roll i Sollers författarskap.

Den samtida romankonsten belyses i Maxim Grigorievs artikel »Blindhet och klyvnad«. Han utgår från fem inom det senaste decenniet utkomna skandinaviska verk: Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, Karl Ove Knausgårds Min kamp, Elise Karlssons Klass, Isabelle Ståhls Just nu är jag här och Therese Bohmans Aftonland. Grigorievs analys påtalar gemensamma tendenser och mönster hos dem. En för hans resonemang avgörande roll spelar en oreflekterad diglossi; två språk i samma språk, vilka aldrig når varandra, aldrig överbryggar det inbördes avståndet. Det handlar om en djupgående diskursiv klyvning. Den bild Grigoriev ger är mörk; det nästan oändligt jagcentrerade har tagit över i de romaner han analyserar, och en viktig fråga för Grigoriev blir i hur hög grad dessa fiktiva jagberättelser, som utspelar sig i »ett samhälle vars ideologiska fundament utgörs av personlig kreativitet hos den identiska individen« – individer som är kreativa utifrån att de bara är, individer som saknar kontakt med och lever utan den intellektuella ansträngning som måste till för att komma åt och förstå något utanför sig själv – avspeglar den människa som formats av en idag utbredd vardagsdiskurs.

Den italienska dagstidningen Corriere della Sera, som för närvarande ger ut en söndagsbilaga om litteratur, har genom åren visat ett tydligt intresse för franska intellektuella. Vi publicerar här en intervju med Julia Kristeva, gjord av den Parisbaserade journalisten Stefano Montefiori inför hen- nes hedersdoktorföreläsning vid IULM i Milano den 12 december förra året. Intresset för europeisk kultur är för övrigt någonting Arche delar med den franskbulgariska psykoanalytikern och förfat- tarinnan.

Jesper Svenbro återkommer i Arche. Han bidrar med dikter »ur ett work in progress«. I dessa vandrar diktarsubjektet i tiden, finner länkar mellan då och nu, i verkligheten. Ibland också i en verklighet drömd – ibland i en drömd verklighet – för oss läsare att begrunda, att luta oss mot, att ta ställning till.

Bilder av en far. Det är temat för en serie bilder som Nils Ramhøj komponerat. Dessa verk har ställts ut ett flertal gånger och offentliggjordes 2006 även i bokform. Det blev boken Bilder av en far, i vilken inte endast Ramhøjs bilder är medtagna utan även flera skribenters essäer, vilka samtliga har bilden av fadern som utgångspunkt. Undertecknad och Nils Ramhøj höll ett samtal på Teater Trixter i samband med att boken kom ut. Med Ramhøjs bilder som en inramande bakgrund närmade vi oss frågan »att gestalta fadern«. Vad Ramhøj gestaltar i bild kommer han nära i samtalet. Utbytet har transkriberats, bearbetats och fått flera tillägg inför publiceringen i Arche. Undertecknad var en av de skribenter som ombads att skriva en essä som komplement till bokens bilder. Den essän finns med i detta nummer av Arche. Johannes Nordholm placerar i sin artikel in Ramhøjs konst i såväl ett historiskt som ett nutida konstsammanhang.

Även i detta nummer har poesin sin givna plats. Utöver Jesper Svenbro publicerar vi den danska författarinnan och poeten Naja Marie Aidts förtätade och känsliga poem »Blå spår«. I smärtsam skönhet finner dikten sin form. Och vi publicerar den finlandssvenska författarinnan Ulrika Nielsen. I hennes bok Korta texter om det öppna och ouppklarade rör sig texten framåt mellan det konkreta och det drömda.

Claes Caldenby ger den reslystne ett mål att vilja till. Hans artikel har denna gång Odessa som utgångspunkt. En stad med ett »›sisådär‹ rykte«. Lite underifrån förs vi närmare och in i detta »skarn till stad«. Caldenbys vandring låter såväl dess historia som dess arkitektur framträda, och vad den har att erbjuda som kulturarv. Han ger Odessa dess plats på jorden och får trots allt staden att blomstra, även om också det djupaste mörker tillhör dess historia.

I Arche 56-57 2016 publicerade vi ett antal äldre fotografier av Göteborg från det numera utrensade arkivet vid Chalmers arkitekturskola. Vi fortsätter här med ytterligare sex bilder från samma arkiv, en del i Arches strävan att behandla staden vid Västerhavet i varje nummer fram till 400-årsjubileet av dess grundande 2021. Temat är valt för att anknyta till de omfattande omvandlingar och stadsbyggnadsarbeten som är och kommer att vara en del av Göteborg under lång tid framöver.

Den ryske kulturhistorikern Ilja Kalinins artikel »Den ryska antiken II: Från ›den slaviska renässansen‹ till ›den stalinistiska klassicismen‹« kretsar kring hur den ryska intelligentsian i början av 1900-talet internaliserade det antika arvets språk, det vill säga den av Nietzsche problematiserade kampen mellan den apollinska respektive den dionysiska principen. Kalinin analyserar på vilket sätt hoppet om att återuppväcka den grekiska världssynen – sådan den rekonstruerats av europeiska intellektuella utifrån antika hellenska religiösa ritualer samt den grekiska teatern – kunde bli avgörande för den ryska kulturella elitens reception av revolutionen 1917. Texten är skriven för Arche och utgör fortsättningen på den tidigare artikel som publicerades i nummer 58-59 2017.

Den rysk-tyske filosofen, medie- och konstteoretikern Boris Groys analyserar i sitt bidrag hur den sovjetiske konstnären och skulptören Aleksandr Dejneka (1899-1969) förhåller sig till den mänskliga kroppen. Essän »Aleksandr Dejneka: Den atletiska kroppens eviga återkomst« tolkar gestalten av den ideala, atletiske proletären i Dejnekas verk som ett utopiskt projekt inriktat på framtiden.

Maria Engström är slavist och bidrar i detta nummer med artikeln »Utopins återkomst och ›den sov- jetiska antikens‹ andra liv«. Texten behandlar visualiseringen av den postsovjetiska konservativa utopin i den samtida ryska konsten. Fokus ligger på en grupp konstnärer som i sina försök att skapa en futuristisk vision av Rysslands framtid vänder sig till den sovjetiska nyklassicistiska konsten och arkitekturen, den så kallade »sovjetiska antiken«.

Den norske slavisten Kåre Johan Mjør behandlar i artikeln »Rysk religionsfilosofi i en sekulär tids- ålder« ett antal mycket inflytelserika ryska religionsfilosofer från sent 1800-tal och tiden kring ryska revolutionen. Ofta har dessa filosofer uppfattats som försvarare av den ryska ortodoxt kristna traditionen mot influenser från västerländsk sekularisering. Med hjälp av pågående diskussioner inom sekulariseringsforskningen visar Mjør dock att det tänkande som de ryska filosoferna utvecklar självt redan är präglat av pågående sekulariseringsprocesser.

I Annika Stiebes »Muminsagan« träder vi både Tove Jansson och hennes sagovärld nära. Leken togs, tydliggör Stiebe, på största allvar av vår finlandssvenska illustratör och författarinna. Tove Jansson sökte lusten att arbeta, och som Stiebe visar hade denna lust ett band till fadern. Familjen spelar en central roll i Janssons allvarsamma lek, liksom den historiska epok hon levde i – 1914 till 2001 – och den brutalitet som varje krig för med sig. Viktigt i sammanhanget blir också konstverket Familjen, tillkommet 1942. I Stiebes psykoanalytiskt inspirerade bild av Tove Jansson får vi möta en själ som löper linan ut, och med muminboken Sent i november (1970) tyckte sig författarinnan ha »nått en punkt där det går över i nånting annat«. Att överskrida den, att fortsätta på den vägen, såg hon som »ohederligt«. Tove Jansson fann andra vägar.

Paul George Johansson presenterar i artikeln »Ett försök att historisera vår förståelse av det som vi idag benämner som depression« hur de 61 år som gått mellan den första utgåvan av diagnosmanualen DSM (1952) och den senaste (2013) har förskjutit beskrivningen av depressionstillståndet. De fynd han gör leder honom till slutsatsen att det är av stor vikt att »reflektera över förhållandet mellan det enskilt signifikativa (det specifika) och den generaliserbara kunskapen (det allmänna)«, och att denna reflektion är av avgörande betydelse såväl inom klinisk psykologi som för varje teoribildning som berör psykopatologiska tillstånd.

Renässansmålaren Tintoretto, född 1518/19 i Venedig, har sedan förra året uppmärksammats med utställningar och publikationer såväl i sin hemstad som i andra delar av världen. En av de aspekter som blivit föremål för fördjupning i samband med 500-årsjubileet av Tintorettos födelse är hans relation till arkitekturen, något som kommenteras av Johan Linton i detta nummer av Arche.

I anslutning till bidraget om Tintoretto publicerar vi även renässansförfattaren Pietro Aretinos två brev till den venetianske målaren. Breven är viktiga dokument i det tidiga omnämnandet av honom och ger även en glimt av innehållet i konstdiskussionen vid mitten av 1500-talet.

Den magnifika Sala Capitolare i Scuola Grande di San Rocco utgör en del av Tintorettos viktigaste verk, den bildsvit som han utförde för denna institution under den senare delen av sin karriär. Med sina skildringar av fadersgestalter ur Gamla och Nya Testamentet, sin rumsliga och bildliga manifestation av olika berättelser om människan och sin position som en unik skapelse i den europeiska kulturen företräder den väl flera teman i det här numret, varför vi valt att låta den pryda pärmen.

Dirigenten Patrik Ringborg har under sin exilvistelse i Kassel översatt tysk poesi till svenska. Vi väljer att avsluta numret med fem av hans översättningar av poeten Rainer Maria Rilke.

Per Magnus Johansson