Johannes Nordholm placerar in Klimts så kallade fakultetsmålningar till Wiens universitet (1900-07), centrala för Schorskes analys, i ett konsthistoriskt sammanhang. När Klimt genomförde sin uppgörelse med den i Österrike-Ungern rådande historicismen gjorde han det även som tongivande representant för Wiensecessionen, en framåtsträvande konstnärsgruppering som i likhet med motsvarande rörelser i andra europeiska storstäder konkurrerade med de akademiska konstinstitutionerna under slutet av 1800-talet. I fokus för Nordholms essä befinner sig den nya stilens förändrade rumsbehandling, som förbinds med uppkomsten av en spricka mellan vetenskap och konst – mellan verklighetens rum och drömmens – i vilken måleriets ambition att gestalta en samhällsövergripande etik på gott och ont tycks gå förlorad.
Bilder: Bildarchiv Austria/ÖNB samt Google Art and Culture/foto Georg Soulek
Texten ingår i: Arche 2019 68-69