Gunnar Aspelin (1898-1977), som utnämndes till professor vid Göteborgs högskola 1936 och 1949 blev professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, var i särklass den akademiske lärare som betytt mest för Sven-Eric Liedman och hans intellektuella utveckling. Liedman beskriver sin lärare med formuleringar som »en kombination av bottenlös lärdom, omutlighet och personlig älskvärdhet«. Liedman blev själv en sådan lärare; spränglärd, omutlig, plikttrogen, och bakom den intellektuella strängheten fanns och finns än idag värmen. Känslan för rättvisa har alltid varit en ledstjärna i hans sätt att tänka, skriva och vara. Hans förhållande till läsandet och skrivandet har under sju decennier varit orubbligt. I dag är den typen av lärare inte alltid lätt att finna i en värld där karriären oftast upplevs mer angelägen än lärdom. Liedmans text ger oss också en inblick i det akademiska livet i Lund på slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet.
Texten ingår i: Arche 2023 86-87