Per Magnus Johanssons ledartext
Gunnar Aspelin (1898-1977), som utnämndes till professor vid Göteborgs högskola 1936 och 1949 blev professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, var i särklass den akademiske lärare som betytt mest för Sven-Eric Liedman och hans intellektuella utveckling. Liedman beskriver sin lärare med formuleringar som »en kombination av bottenlös lärdom, omutlighet och personlig älskvärdhet«. Liedman blev själv en sådan lärare; spränglärd, omutlig, plikttrogen, och bakom den intellektuella strängheten fanns och finns än idag värmen. Känslan för rättvisa har alltid varit en ledstjärna i hans sätt att tänka, skriva och vara. Hans förhållande till läsandet och skrivandet har under sju decennier varit orubbligt. I dag är den typen av lärare inte alltid lätt att finna i en värld där karriären oftast upplevs mer angelägen än lärdom. Liedmans text ger oss också en inblick i det akademiska livet i Lund på slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet.
Karin Brygger skriver utifrån en promenad i Roslagen tillsammans med fem konstnärer om regeringens planer på att utreda möjligheten av en så kallad anmälningsplikt. Regeringen vill att myndigheter och anställda i kommuner och regioner skall vara skyldiga att undersöka personers lagliga rätt att vistas i landet. De offentligt anställda uppmanas att ange papperslösa till Polismyndigheten och Migrationsverket. Vad innebär det för risker för den enskilde? Vad händer med dem som vi har bestämt oss för att kalla papperslösa? I kraft av vad har vi rätt att göra skillnad på folk och folk? Historien innehåller skrämmande exempel på konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt.
Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), som också har översatt den franske poeten Christophe Tarkos (1963-2004), skriver en omfattande introduktion till den produktive poeten, som dog av en hjärntumör, 41 år gammal. Nilssons presentation är tematiskt och alfabetiskt ordnad. I mötespunkten mellan psykologi och poesi lyfter han fram att Tarkos mejslat ut att skillnaden mellan poeten och galningen är att poeten kan slutföra sina dikter. Ulf Karl Olov Nilsson antyder även att det tagna namnet Tarkos möjligtvis skulle kunna härstamma från Tarkovskij. En poet introducerar en annan poet. Den franske ordkonstnären Christophe Tarkos, som publicerade sina första banbrytande dikter innan han fyllt 30 år, skriver nära kroppen, naket, osentimentalt, utlämnande och om den alltid närvarande ändligheten. I det konkreta når han det abstrakta.
Maxim Grigoriev skriver en längre text om Andrej Tarkovskij (1932-1986) och hur den ryske filmregissören ständigt återkommer i sitt tänkande till begreppen andlig och andlighet. Grigoriev lyfter fram hur olika sammansättningar med ordet förekommer i hans tal, intervjuer och skrifter. I sin förlängning ställer sig Grigoriev frågan om på vilket sätt föreställningen om andlighet finns närvarande i hans filmer. I texten pekas ut att Tarkovskij använder ord som andligt förfall, andlig plikt, andliga resurser, andliga värden, andlig erfarenhet, andlig höjd, andlig utveckling, andlig självförbättring, andlig egenskap, andliga ansträngningar, andlig energi, andlig elit, andlig instinkt, andliga krafter, andligt tillstånd, andligt väsen, och till och med oandlig konst. På ett sätt är det rimligt att tänka sig att Tarkovskij uppfattade att det han kallade andligheten var hotad; ett försvar för en värld som var och är på väg att försvinna.
Pierre Legendre (1930-2023), som vi regelbundet publicerar i Arche, skriver utifrån sitt självklara förhållande till poesin en komplementär och lärd artikel om Tarkovskij. Legendre, som hade ett nära förhållande till flera betydande filmskapare, förbinder den ryske filmregissören till hans egen historia, filmhistorien, till poesin och därmed till den enskildes tolkning av konsten. Legendres text är även denna gång översatt av Mats Leffler.
Johannes Nordholm skriver åter om konstnären Nils Ramhøj med anledning av att denne under hösten 2023 visade ett antal verk i Japandalen i Göteborgs botaniska trädgård, nära Änggårdsbergen och Sahlgrenska sjukhuset. Verken är fortsättningen på arbetet med att gestalta den bortgångne fadern, som Nordholm beskrev i Arche 66-67. Titeln på projektet i Botaniska var Hemkomst. Fadern – den symboliske, den drömde och den verklige fadern – lever vidare i Ramhøjs konst. Frågan om fadern finns inskriven i varje människas existens och hemsöker henne återkommande.
Vidare publicerar vi Friedrich Schleiermachers (1768-1834) Om religionen: Fem tal. I texten förs ett överskridande samtal om människans villkor, om förhållandet mellan människans gränser och den oändliga mänskligheten, om vikten av att söka den religiösa förmedlingen bortom boken och begreppen, och att sträva efter att älska universum och där i kärlek leva utan fruktan, om betydelsen av att överskrida sig själv, liksom att ta sig an introspektionens mångfacetterade uppgift. Vidare reflekteras i texten om förhållandet mellan delen och helheten; det som skapar vår mänskliga existens. Texten utkristalliserar en mötespunkt mellan teologi och filosofi. Dess historiska betydelse för den akademiska reflektionen över religion som erfarenhet kan knappast överdrivas. Utifrån dagens tendens att skapa skarpa gränser mellan humanioras olika fält och skilda discipliner ter sig Schleiermachers text som paradigmatisk och uppfordrande. Texten är översatt av Ola Sigurdson, som också omsorgsfullt introducerar den. I Sigurdsons introduktion rekonstrueras Schleiermachers genealogi, hans idéhistoriska sammanhang beskrivs liksom bakgrunden till boken. Sigurdson analyserar det komplexa förhållandet mellan romantiken och upplysningen och visar hur erfarenheten, enligt Schleiermacher, ligger till grund för den evangeliska religionen. Sigurdson förklarar i en passage varför han valt att översätta den första upplagan av Om religionen, från 1799. I den får vi ta del av en Schleiermacher som ännu inte är upptagen av sin institutionella och intellektuella position. Den unika individen är inte ensam i sitt förhållande till Gud. Människan blir i Schleiermachers förståelse såväl en social som en sinnlig varelse. I introduktionen begripliggörs även Schleiermachers kritiska tankar om judendomen. Slutligen redogör Sigurdson för receptionshistorien till Om religionen.
Det teologiska blocket följs av en text som delvis tar upp samma tema, men i en period längre tillbaka i tiden. I en studie av ikonografin i den venetianska renässanskyrkan Santa Maria dei Miracoli visar Federico Roiter och Arianna Vio hur en sammansatt väv av filosofiska, mystiska och teologiska idéer genom kyrkans dekorationer sänder ett budskap till fjortonhundratalsmänniskan om livets andliga och etiska dimensioner.
Olle Niklasson diskuterar höghusens framväxt i Göteborg och lyfter fram att våra dagars höghus har sitt ursprung i New Yorks och Chicagos höga tomtpriser. Världens första höghus var tio våningar högt och byggdes 1885 i Chicago. Han skildrar hur det sker en mentalitetsförändring i Göteborg. I Sveriges näst största stad har man av tradition varit negativ gentemot höga hus. Men i samband med ekonomisk expansion, befolkningstillväxt och inte minst nya föreställningar om stadens identitet och framtid förändrades inställningen till höghusen. De skulle bli en självklar del av silhuetten. Niklasson
skildrar den relativt stora politiska enigheten bland beslutsfattare som möjliggjorde den förändrade stadsbilden och han frågar sig slutligen vad som kommer att ske när världen, landet och staden går in i en ekonomiskt mindre expansiv fas.
Claes Caldenby pekar ut förbindelsen mellan Staden och skriften och hur de hänger samman. Caldenby beskriver sina egna försök att i skrift beskriva staden. Han skriver om hur stadens struktur handlar om hur de olika delarna för tillfället hänger samman med varandra. Det finns av naturliga skäl en tröghet i möjligheterna till förändring. Läsaren får också en redogörelse för hur arbetet med olika upplagor av Göteborgsguiden tagit form. Slutligen utkom 2006 Guide till Göteborgs arkitektur. I texten redogörs även för framkomsten av den 400-sidiga boken Staden, platserna och husen: Göteborgs
arkitektur 1921–2021. I Caldenbys sätt att skriva finns alltid ett sätt att lyfta fram konstens och humanioras betydelse i förståelsen av stadens historia. Texten mynnar ut i den väsentliga frågan; Hur skapar vi en stad att bebo, en som både lyssnar och talar till oss.
Hannah Siegrist skriver om Stasi och det östtyska övervakningssystemet i Kameran, muren, staden. Stasi-medarbetare gjorde systematiskt resor från Öst till Väst i syfte att skapa ytterligare fotografiskt material för att stärka DDR-statens säkerhet. Muren, byggd 1961 och riven 1989, som åtskilde Väst- och Östberlin, utgjorde gräns och gränsövergång. Övervakningsbasen Brückes utstuderade och komplexa verksamhet skildras i den väldokumenterade artikeln. Övervakningszonen Berlin framstår som ett fulländat övervakat fängelse. Öppen övervakning kompletteras med en dold sådan. Spionerna studerar den okända terrängen och tillägnar sig listiga beteendemönster. Fotograferingen utgör en av nycklarna i övervakningssystemet. Den så kallade inofficiella medarbetaren (IM, Inoffizieller Mitarbeiter) utförde uppdraget. Inget lämnades åt slumpen. Den ömsesidiga misstänksamheten var legio.
Undertecknads text »Staden« har sitt ursprung i ett seminarium med titeln »Staden, ritualer och kollektivt minne«, som ingick i serien »Arkitektur, minne, demokrati« del II. Arrangör var Jonsereds herrgård i samverkan med Konstnärliga fakulteten, båda vid Göteborgs universitet. Det hölls den 9 mars 2023. Seminariet ledde till att jag publicerade en förelöpare om staden – »Jag tror mer på staden än nationalstaten« – på Göteborgs-Postens kultursida den 28 oktober. Nedanstående utvecklade text tar upp förhållandet mellan det inre och yttre rummet.
Vi trycker också en kort text, som berättar en historia om salt och en billig saltströare, av den österrikiske arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos (1870-1933).
Johan Linton har tillverkat ett objekt inspirerat av Göteborgs 400-åriga historia. Liksom Adolf Loos saltströare handlar det om ett enkelt vardagsobjekt som både i sin form och sin funktion anknyter till erfarenheten av att röra sig i den göteborgska topografin.
Det är sent på hösten, världen står i brand och vi fortsätter att göra motstånd; att läsa, läsa om, skriva, skriva på nytt och försöka tänka.
Vi skriver Paris den första november 2023.
Per Magnus Johansson
