I »Drömmens estetik« undersöker Johannes Nordholm psykiatriska patienters konstnärliga verksamhet, framför allt dess betydelse för den speciella estetik som uppstod omkring sekelskiftet 1900, där en annan viktig faktor var Freuds tankar om drömmens mekanismer. Både patienternas konst och den psykoanalytiska teorin utgjorde viktiga inspirationskällor för bland annat den surrealistiska rörelsen. Nordholm anlägger ett idéhistoriskt perspektiv som kulminerar i romantiken och dess ekon i modernismen. Han lyfter fram väsentliga personer i modernitetens uppmärksammande av de psykiskt sjukas alster, som Cesare Lombroso (1835-1909) och framför allt Hans Prinzhorn (1886-1933), vars Bildnerei der Geisteskranken (De sinnessjukas bildskapande, 1922) är ett portalverk inom området. Nordholm diskuterar också psykiatrins historiskt växlande sätt att betrakta sina patienters skapande och hur även konstvärldens mottagande vidgats, från surrealismens teoretiska öppenhet men slutenhet i praktiken, via Jean Dubuffets (1901-1985) art brut till det bredare begreppet särlingskonst eller outsiderkonst, som omfattar ett vidare utanförskap än bara den psykiska sjukdomens.
Texten ingår i: Arche 2022 80-81