fbpx

Arche 2022 80-81

    Arche 2022 80-81

      Per Magnus Johanssons ledartext

      Höstens nummer inleds med minnesord över den franska psykoanalytikern Chantal Talagrand Major, som avled den 27 juni i år. Tillsammans med sin make, René Major, besökte hon Göteborg och den verksamhet som är förbunden med Arche vid två tillfällen. Paret var vänner till Jacques Derrida, vars filosofi var en del av deras tänkande och bidrog till deras positionering som intellektuella psykoanalytiker med ett självklart förhållande till ett samhällskritiskt tänkande. Per Magnus Johansson har författat nekrologen.

      För första gången i svensk översättning publicerar vi i detta nummer den rysk-judiska psykoanalytikern och läkaren Sabina Spielreins (1885-1942) inflytelserika artikel »Destruktion som tillblivelsens orsak« från 1912. Spielrein, som tidigt upplevde ett allvarligt psykiskt lidande, var under en period Carl Gustav Jungs patient vid det psykiatriska sjukhuset Burghölzli i Zürich. Hon kom även att utveckla ett intellektuellt utbyte med Sigmund Freud och blev medlem av Wiens psykoanalytiska förening. Spielrein var en självständig, okonventionell och teoretiskt förankrad psykoanalytiker. Hennes originalitet visade sig såväl i hennes kliniska arbete som i hennes skrifter. Hon levde i en tid där kvinnorörelsen, rösträtts rörelsen, fackföreningsrörelsen och den judiska populationens rätt till universitetsstudier tog form, och hon fick erfara det första världskriget, den ryska revolutionen och transformeringen av Sovjetunionen till en kommunistisk diktatur, liksom inledningen av det andra världskrigets barbari. Efter att ha återvänt till Sovjet mördades hon tillsammans med sina två döttrar av nazisterna 1942 i Rostov-na-Donu. Per Magnus Johansson ger en introduktion till Spielreins liv och verk.

      ”Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig”, skriver Gunnar Ekelöf (1907-1968) i dikten Eufori från 1941. De två krafterna bildar utgångspunkten för Spielreins text, och hon ställer sig frågan varför »den mäktigaste av drifter, fortplantningsdriften, jämte de positiva känslor som man a priori kan förvänta sig, också inom sig hyser negativa, som ångest och äckel«. Lägre livsväsen, konstaterar Spielrein, »har med produktionen av den nya generationen förverkat sitt liv och dör av«, men ställer sig denna egna undergång i den nya skapelsens tjänst, efterlängtas den ändå av individen. Samma dubbla princip måste, hävdar hon, antas gälla hos den högre organiserade individen, hos människan. Fortplantningsakten är inte enbart förknippad med livsdriften utan också bärare av individens kommande död, föreställningar som man även återfinner i fantasier återberättade av patienter i det analytiska arbetet. Spielreins artikel kretsar kring denna motsägelse, dess medvetna och omedvetna aspekter och kliniska, filosofiska och kulturella eller mytiska yttringar. Freud skulle senare komma att ta upp delar av hennes tankar i samband med att han skapade ett nytt begrepp inom ramen för den psykoanalytiska teoribildningen: dödsdriften. I sin ursprungliga form myntades begreppet i Bortom lustprincipen från 1920.

      Detta nummer av Arche innehåller också en översättning av Jean-Pierre Winters bok L’Avenir du père från 2019. Freuds psykoanalys tog form i början av 1900-talet, i ett annat samhälle än det vi lever i idag, och inte minst med en annan syn på familjen, förhållandet mellan man och kvinna och det mellan föräldrar och barn. Utifrån de förutsättningarna ställer sig Winter frågan vad en far är idag, och försöker formulera en aktuell psykoanalytisk synpunkt. Genom en läsning av Jacques Lacans bidrag urskiljer han tre beståndsdelar, nämligen den far som biologin pekar ut, den far som anges av alliansen mellan en man och en kvinna samt den far som blir till far genom att ta på sig en viss form av ansvar för barnet. Han diskuterar också könsskillnadens betydelse och dess relation till de frågor som är förknippade med homosexuell adoption. Framställningen innehåller genomgående hänvisningar till såväl kliniska fall som konstnärliga verk, inklusive en längre analys av Roberto Benignis film La vita è bella – Livet är underbart (1997). Mats Leffler, som översatt boken, ger en introduktion till Jean-Pierre Winters liv och verk.

      I »Drömmens estetik« undersöker Johannes Nordholm psykiatriska patienters konstnärliga verksamhet, framför allt dess betydelse för den speciella estetik som uppstod omkring sekelskiftet 1900, där en annan viktig faktor var Freuds tankar om drömmens mekanismer. Både patienternas konst och den psykoanalytiska teorin utgjorde viktiga inspirationskällor för bland annat den surrealistiska rörelsen. Nordholm anlägger ett idéhistoriskt perspektiv som kulminerar i romantiken och dess ekon i modernismen. Han lyfter fram väsentliga personer i modernitetens uppmärksammande av de psykiskt sjukas alster, som Cesare Lombroso (1835-1909) och framför allt Hans Prinzhorn (1886-1933), vars Bildnerei der Geisteskranken (De sinnessjukas bildskapande, 1922) är ett portalverk inom området. Nordholm diskuterar också psykiatrins historiskt växlande sätt att betrakta sina patienters skapande och hur även konstvärldens mottagande vidgats, från surrealismens teoretiska öppenhet men sluten-het i praktiken, via Jean Dubuffets (1901-1985) art brut till det bredare begreppet särlingskonst eller outsiderkonst, som omfattar ett vidare utanförskap än bara den psykiska sjukdomens.

      Ola Sigurdson undersöker i sitt bidrag de teologiska dimensionerna i Fredrik Söderbergs konst. Han uppfattar verken som spänningsfyllda, bakom sin skönhet fyllda av det fördolda och tvetydiga, och han beskriver mötet med dem som en initiation, en inbjudan till betraktaren att försöka ge upp allt som är välbekant. Sigurdson analyserar de skillnader men också den kontinuitet han finner i Söderbergs arbete mellan perioderna före och efter den senares konvertering till katolicismen; även om rent kristna motiv får en större plats finner Sigurdson samma fallna värld, ett bevarat förhållande till det hedniska och samma dragkamp mellan det sköna och det brutala. Genom en diskussion av de olika kategorier av verk som Söderberg återkommer till, finner Sigurdson också en gemensam nämnare i sökandet efter en gudomlig närvaro i världen.

      Petter Lindblad Ehnborg utforskar i »Dubbelexponering« fotografiets funktion att dels fånga en und-flyende verklighet, dels påminna om tidigare generationers liv, hur också de har varit yngre och blivit äldre, för att nu inte längre finnas till. I dialog med rollgestalten Antonino Parragi från Italo Calvinos novell »L’Avventura di un fotografo« och med ett antal fotografer och fotografiteoretiker – Vivianne Maier, Susan Sontag, Roland Barthes och flera andra – reflekterar författaren över frågor som den egna rollen som nybliven förälder väckt till liv: Hur minns vi människor? Och vad är egentligen ett familjealbum? Dokumentation eller iscensättning? Ett närmande till myten när vi inte lyckas fånga de känslor som mötet med barnet väcker? Ett sätt att distansera sig från dem? En dödsmask: förintandet av den porträtterade? Ett samlande »på verkligheten själv«? Eller »bevarare av minnen, liv, tröst – åtminstone för den som förmår öppna dörren på glänt inför sorgen« över det som inte längre finns?
      I essän »Is, öar och enslingar« tematiserar Pontus Kyander frågor om utanförskap och undergång i skärgårdsromaner skrivna av två författare med vitt skilda temperament och utgångspunkter: August Strindberg (1849-1912) och Ulla-Lena Lundberg (f. 1947). I Hemsöborna respektive Is beskrivs de främmandes intrång i en miljö med gamla anor som inte är redo att ge dem plats. Både hos Strind-berg och Lundberg går huvudpersonerna trots sina olika egenskaper och intentioner under, som vore ödet blint för enskildheterna hos en inkräktare. Roman- och författarporträtten speglas och interfolieras av Kyanders egen position som sommarseglare i skärgården: en gäst, en betraktare, också han en främling.

      ”Människans känsloliv är ett gränslöst tema i idéhistorien”, skriver Thomas Karlsohn i en introduktion till detta forskningsområde. Den som vill undersöka det kommer inte att finna ett homogent fält, men ändå en historisk kontinuitet, bland annat präglad av det spänningsförhållande som kommit att råda mellan polerna natur och kultur, som fortfarande styr våra sätt att organisera och relatera kun-skapens olika domäner till varandra.
      Forskningen rörande känslornas historia har framför allt under efterkrigstiden fördjupats. Karlsohn skisserar några konturer i dess utveckling, och uppfattar framför allt den romantiska kulturen kring sekelskiftet 1800 som grundläggande för det känslohistoriska forskningsfältet: den tidiga hermeneutikens lanserande av inlevelsen som ett centralt inslag i den historiska forskningens tillvägagångssätt; Annales-skolans fokus på det vardagliga i motsats till det politiska; Norbert Elias tes om en tilltagande affektkontroll i kulturer och samhällen genom historien.
      Inom dagens rikhaltiga forskning om känslohistoria är det ofta svårt att dra tydliga gränser mellan delområden och forskningsstilar. I en genomgång av möjliga framtida forskningsperspektiv lyfter Karlsohn särskilt fram ämnets förhållande till utbildningshistoria och möjligheten att undersöka utbildningens institutioner ur ett känslohistoriskt perspektiv.

      Magnus Ringborg inleder numrets Dylanblock med en – möjligen mytisk – cykeltur som Bob Dylan (f. 1941) ska ha företagit i Dublin på James Joyces (1882-1941) cykel. Ringborg låter denna bild bli ingången till ett försök att hitta kopplingar mellan två verk skilda åt av ett sekel: Joyces Ulysses och Dylans samlade produktion, främst representerad av »Murder most foul« från 2020 – med sina nästan 17 minuter Dylans längsta låt. Som kulmen på en jämförelse mellan de två konstnärernas liv och gär-ning kopplar Ringborg samman vicekungens parad och Paddy Dignams begravningståg i Ulysses med mordet på John F Kennedy, centralt i Dylans text.
      I ett här transkriberat avsnitt av podden Vi snackar Dylan samtalar därefter Ringborg med Per Mag-nus Johansson, bland annat om »Tight connection to my heart (Has anybody seen my love)« från 1985 och albumet Empire burlesque. Förutom sångens textmässiga innehåll berörs bland annat vad som inte ryms inom det vetenskapliga språket, som poesin och det litterära språket fångar. Vidare diskuteras Dylans specifika position i musikvärlden och vad det tidiga erkännandet inneburit för hans fortsatta förutsättningar att skapa.
      Martin Nyströms bidrag till Dylantemat består huvudsakligen i en tillbakablick på tidigare texter, som här publiceras i redigerade versioner. Ambitionen är inte att ge någon helhetsbild; istället fascineras och slås Nyström av det oväntade hos Dylan: de nya stegen, förvandlingarna.

      Arche fortsätter också att publicera den österrikiske arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos (1870-1933), denna gång med tre kortare texter där han kommenterar sin samtid i staden Wien. I en introduktion till en sonett av den italienska renässanspoeten Veronica Gambara (1485-1550) uppehåller sig Johan Linton vid ett antal venetianska fragment, delar av en värld där man tidigare trodde att dikten hörde hemma. Texten blir också en introduktion till några arkitektoniska objekt av Linton, ett slags vardagsmonument. Veronica Gambara presenteras här för första gången i Arche. Hon föddes i Brescia, som då hörde till den venetianska republiken, men blev genom gifte första dam och så småningom härskarinna i Correggio, där hon vid sitt första besök mottogs av bland andra målaren Antonio Allegri (Correggio).

      Ulf Karl Olov Nilsson och Jenny Tunedal har översatt och introducerar fem dikter om det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 av Emily Dickinson (1830-1886). I Dickinsons krigspoesi ligger solidariteten hos de döda och de sörjande; det är de som är hjältarna. Hon skriver på avstånd, det är några av hennes mest produktiva år; förödelsen är närvarande i hemmet genom tidningarna, genom faderns politiska engagemang, genom bekanta som är indragna i striderna och genom hennes egen korrespondens. Krigets våldsamhet var inlemmad i hennes liv och diktning.