Arche 94–95 inleder genom skönlitteraturen. Ola Nilsson bidrar med en drabbande text om läsandet, skrivandet och transformeringen. Han reflekterar över ensamheten, fragmenteringen, kontaktlösheten och döden; om det oorganiska och om det som överlever. I föreliggande nummer trycker vi också ”Under vattnets spegel – Peter Handkes berättelse om målvaktens skräck” av W.G. Sebald (1944–2001), som i litterär form bland annat skildrar psykiatrins och den psykiatriska patientens utsatthet. Sebald betonar att ”Handke begripliggör de svårigheter som är förbundna med användandet av språket” och att detta visar sig i det gränsland som författaren undersöker. Målvaktens utsatthet inkarnerar människans sårbarhet. Sebald lyfter fram Handkes band till den österrikiska tradition av språkskepsis som bland andra Ludwig Wittgenstein tillhör. Mats Leffler har översatt och introducerar essän.
På Göteborgs konstmuseum visas från den 22 februari 2025 till den 18 januari 2026 en uppmärksammad utställning: Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot. Johannes Nordholms text knyter an till utställningen. Nordholm skriver om hur lusten till undergången – apokalypsen – funnits närvarande och gestaltats upprepade gånger i konsthistorien. Han visar att kraften att förstöra och förmågan att skapa kan leva sida vid sida; döden och livet, ödeläggandet och uppbyggelsen. Destruktionens fascination återvänder regelbundet i historien.
Pontus Kyander skriver en text – ”Bara vanligt vatten” – om naturens och människans föränderlighet. Kyander refererar bland annat till idéhistorikerna Sten Lindroth (1914–1980) och Sverker Sörlin (f. 1956). Men framför allt har tankar från den lärde naturforskaren Johan Gottschalk Wallerius (1709–1785), som blev Sveriges förste professor i kemi 1750, en bärande funktion i Kyanders framställning. Vattnet som överallt omger oss, som återfinns i regnet, snön, haglet och dimman, och utgör 60 procent av en vuxen människas kropp. Mikael Olofsson bidrar med ”Om LAGUN”, en text framvuxen ur kärleken till Venedig och en felhandling. Bilderna som ackompanjerar texten ställdes ut på Galleri Hammarén i Göteborg under februari och mars månad 2025. Venedig upphör aldrig att fascinera.
Claes Caldenby bidrar med essän ”Hus i park” i vilken han går igenom den grundläggande frågan om ”Vad är en stad?” Han redogör för tänkandet kring när man byggt hus som varit omgärdade av parker, med exempel från olika städer och länder. Motsatsen, påpekar Caldenby, är kvartersstaden. Han visar också att ”hus i park” är en modell som förekommit i historien vid sidan om slutna kvarter med gårdar. Texten avslutas med en redogörelse för utkastet ”Göteborgs utvidgade innerstad” – ett projekt som lagts till grund för Göteborgs utbyggnad under mandatperioden 2022– 2026, ett ”beräkningsbart förslag, i någon meters precision, på hur Göteborg kan byggas under kommande 100 år”. Caldenby anger en rad skäl till att vara kritisk till projektet.
Peter Missios skriver om arkitekten Uno Åhrén (1897–1977) och hans betydelse för stadsdelen Johanneberg. Åhrén föddes i Stockholm och verkade som stadsplanechef i Göteborg under åren 1932–1943. Göteborg expanderade under 1900-talets fyra första decennier och befolkningen mer än fördubblades under denna tid. Det gjorde att de ansvariga för stadens utveckling ställdes inför utmanande arbetsuppgifter. Åhrén var en av de arkitekter i Sverige som under 1920- och 30-talen skrev om och försvarade den nya arkitekturen. Han var en intellektuell och skrivande arkitekt, tog intryck av Le Corbusier (1887–1965) och var en av dem som introducerade dennes idéer för en svensk publik. Funktionalismen blev en angelägenhet för Åhrén, och genombrottet för den nya arkitekturen sammanfattades i Stockholmsutställningen 1930. I Johanneberg tog den form.
I anslutning till texterna om staden publicerar vi en översättning av Gilles Deleuzes (1925–1995) ”Kontrollsamhällena”. Deleuze för en diskussion med Michel Foucault och lägger till några nya tankar vid sidan av Foucaults analys. Han nystar i maktens garn från ständigt nya utgångspunkter: familjen, skolan, kasernen, fabriken, sjukhuset och fängelset. Texten introduceras av översättaren Jon Arborelius.
Ulf Karl Olov Nilsson och Jenny Tunedal bidrar med en introduktion till Emily Dickinsons (1830–1886) faskiklar. Dessutom publicerar vi Åtta dikter av den amerikanska poeten Dickinson. Översättningen till svenska är utförd av Nilsson och Tunedal utifrån Cristanne Millers Emily Dickinson’s Poems As She Presented Them (Harvard University Press, 2016). De har hittills översatt och introducerat fem av fyrtio faskiklar. Vi väntar på fler.
Astrid von Rosen skriver om den nyligen avlidne Robert Wilson (1941–2025), ikonisk amerikansk regissör, skulptör, scenograf och videoartist. På goda grunder betecknar von Rosen honom som ett scenografiskt geni, utifrån hans originalitet, egensinnighet och arbetsamhet. Astrid von Rosen berättar också om arbetet med uppsättningen ”Motståndets melankoli” som hade premiär på Dramaten den 13 september i år. Regissören Ulla Kassius fick under hösten 2025 möjlighet att skapa en scenversion av romanen Motståndets melankoli från 1989, där László Krasznahorkai, årets Nobelpristagare i litteratur, gestaltar ett tillstånd av undergång.
Även Jonas Gilbert tar sig an scenkonsten. I en essä om Pier Paolo Pasolini (1922– 1975) och hans dramer Affabulazione (i svensk översättning Drömmer jag?) och Caldéron, lyfter han fram Marquis de Sades betydelse för Pasolini. Salò ou les 120 journées de Sodome (Salò, eller Sodoms 120 dagar) blev Pasolinis sista film. Pasolini belyser förhållandet mellan son och far och far och son. Han analyserar begärets och drömmarnas villkor. Gilbert beskriver dessutom den gåtfulla översättaren Ingvar Björkeson (1927–2022) och hans viktiga gärning. Både översättaren och Pasolini försöker ”att hålla samman poesin och tänkandet, ordet och verkligheten”, som Gilbert konstaterar.
Ola Sigurdson och undertecknad har under mer än ett decennium i fria former talat om frågor knutna till teologi, religions- och filosofihistoria, psykoanalys, universitetets förändrade roll och människans villkor i ett föränderligt samhällsklimat. Ett fragment av dessa samtal transkriberades av Anette Sandström, bearbetades av de båda samtalsparterna och publiceras i höstens nummer. Sigurdson skriver i en efterföljande essä om Sankt Kristoffer, som enligt den kristna traditionen är de vägfarandes skyddshelgon. Han diskuterar förändringens utsatthet, övergången från ett tillstånd till ett annat, tröskeltillståndet, eller det som kallas det liminala tillståndet. Sigurdson problematiserar förändringens villkor och de mångfacetterade psykologiska reaktionerna som osäkerheten inför en oviss framtid skapar. Han tar sig an det förliminala, det liminala och det efterliminala tillståndet; det vill säga förändringsprocessens förlopp. Ovissheten och osäkerheten hör ihop och alstrar ambivalens. Vid övergångar präglade av prövningar behöver vi fin6 na någon att lita på; som det verkligen går att lita på. Sigurdson diskuterar därmed också tillitens utsatthet.
Vi publicerar ett samtal mellan François Mitterrand (1916–1996) och Marguerite Duras (1914–1996). Det härstammar från Le bureau de poste de la rue Dupin – et autres entretiens. Samtalet hölls under juli månad 1985 i Duras lägenhet på rue Saint-Benoît i 6:e arrondissement i Paris. Det kretsar kring Robert Antelme (1917–1990) som greps av nazisterna vid rue Dupin 5, tillsammans med tre eller fyra andra motståndsmän. Han deporterades till Buchenwald, men lyckades mirakulöst överleva. Diskussionen mellan Mitterrand och Duras handlar om kriget, rädslan, den djupa ångesten, döden, modet, motståndsrörelsen och den intellektuella gemenskapen. Vi trycker också ett minne av Duras intime vän Yann Andréa (1952–2014); från när hon och han träffar François Mitterrand på en fiskrestaurang vid Boulevard de Raspail i centrala Paris. Vi publicerar även en kommentar av François Mitterrands dotter, Mazarine Pingeot (f. 1974); om vänskapen mellan hennes far och Robert Antelme, som mellan 1939 och 1947 var Marguerites Duras man. Översättningarna är gjorda av Jakob Svedberg. Karin Brygger skriver om längtan, åtrå, rädsla, ensamhet och om rädslan att förlora det som redan är förlorat, om att dela det mest ömtåliga; om utsatthetens villkor. Hon tar sig an förhållandet mellan bilden, kroppen och orden.
Med anledning av att Johan Linton slutar som layoutansvarig och bildredaktör vill vi inom redaktionen för Arche tacka honom för en lysande arbetsprestation. Johan Linton har haft detta ansvar för Arche från starten 2011 fram till vårnumret 2025. Han har gett tidskriften dess höga estetiska kvalité och alltid varit lojal med arbetet. Han var ansvarig för bildmaterialet redan vid det första numret av Psykoanalytisk Tid/Skrift som utkom 2002 och har därutöver kontinuerligt bidragit med texter om arkitektur. Johan har således i mer än tjugo år varit ledande i projektet med de båda tidskrifterna. Han kommer att ersättas med en grupp som gemensamt tar hand om arbetet med layout och bildmaterial. Den består av David Arvidsson, Louise Bergman, Julia Dackman, Erica Lundqvist, Johannes Nordholm, Andreas Stiebe och Parinazz Wennerholm. Samordnare för bildgruppen är David Arvidsson och Julia Dackman. Andreas Stiebe ansvarar för layout. Johannes Nordholm är numera också en av tidskriftens biträdande redaktörer.
Arbetet med Arche fortsätter och dess inriktning förblir intakt.
Göteborg den förste november 2025
Per Magnus Johansson
Texten ingår i: Arche 2025 94-95