Per Magnus Johanssons ledartext

Det är dags för ett nytt nummer av Arche. Vi inleder med en essä av W.G. Sebald (1944–2001); ”Skammens lag”, som på ett finkänsligt och mångfacetterat sätt diskuterar Franz Kafkas (1883–1924) roman Slottet; den oöverstigliga makten dechiffreras. Genom att tränga in i Sebalds text, översatt och presenterad av Mats Leffler, kommer läsaren i kontakt med Kafkas inre och yttre värld. Mikaela Blomqvist har samtalat med Hans Blomqvist och Erik Ågren om deras betydelsefulla översättargärning i förhållande till Kafkas samlade skrifter. I det djupsinniga utbytet avhandlas olika tolkningar av Kafkas verk, och delar av den svenska översättningshistorien av Kafkas texter rekonstrueras. Mats Leffler har också översatt ”Om Franz Kafka” av Peter Handke. Den senare visar på sitt nära förhållande till Kafka och lyfter fram betydelsen av att läsa och skriva. Motståndets estetik utmejslas i Handkes texter om den mytomspunne författaren.

Vi fortsätter vår publicering av Carl E. Schorske (1915–2015) och Fin-de-siècle Vienna: Politics and Culture. Boken, som kom ut 1979, behåller sin ställning som ett grundläggande verk för att förstå de omständigheter och den intellektuella rikedom som präglade sekelskiftet 1900 i Wien; ”modernitetens laboratorium”. David Arvidsson ger en kort introduktion till Schorskes liv och skrivande.

Vi trycker ett längre föredrag av den vetenskaplige författaren Pierre Legendre (1930– 2023), som under flera decennier fortsatte sin kritiska undersökning av människans utsatthet och den diskurs, inte minst i Västerlandet, som omger henne. Här talar han inför Montpelliers fria fakultet för protestantisk teologi om det han kallar människans sår, hennes möte med separationen, och framför allt talet, som skiljer oss från de andra arterna och ”undandrar individen den direkta relationen med världen”. Med poetisk känslighet och analytisk skärpa utmejslar han sitt tänkande.

Undertecknad publicerar en problematiserande text om psykoanalysens förhållande till vetenskap och religion. Vad är psykoanalysen för form av framställning? Frågan, som besvarats på olika sätt under historiens gång, har debatterats alltsedan psykoanalysens uppkomst.

Ulf Eriksson skriver i ”Litteratur och ändlighet – Två meditationer” om hur konsten genom historien har ansetts kunna antingen lugna och rena eller uppröra och beröra. Eriksson analyserar konstens essens med hjälp av exempel från världslitteraturen. I en vindlande text arbetar han bland annat med kategorierna svag respektive stark litteratur. Han redogör även för offentlighetens framväxt och dess konsekvenser. David Zimmerman begrundar i ”Stenen och smärtan” förhållandet mellan levt liv, den muntliga och den skriftliga traditionen. Han lyfter fram språkets möjligheter och begränsningar. Inte minst betonar han vikten av att vara medveten om dess ofullkomlighet; en text och ett levt liv är ofrånkomligen olika saker. Hans anslag är historiskt och ur den outtömliga källan av tankar i ämnet gör han nödvändigtvis ett personligt val. Wera von Essen beskriver och reflekterar över Clarice Lispectors (1920–1977) författarskap. Lispector föddes i Tjetjelnyk i Ukraina och dog i Rio de Janeiro. Hon flydde tillsammans med omkring två miljoner judar undan förföljelsen av den mosaiska befolkningen i det Ryska imperiet och Sovjet. De tog sig till framför allt USA och Sydamerika, inte minst Argentina men också Brasilien. von Essen skriver om judiskhet, antisemitism, om kvinnans villkor i Brasilien, litteraturens avgörande betydelse, liksom om nödvändigheten av att läsa och skriva. Hon diskuterar olika anslag för att förstå en enskild författares förhållande mellan skrivandet och sitt ursprung. Vi trycker också några utdrag ur min senaste bok Om skrivande, som kom ut i början av april 2026 på Fri Tanke. De publicerade styckena knyter tematiskt an till numrets övriga texter.

Claes-Magnus Berg skriver om artificiell intelligens (AI) och om bildens – spegelbildens – förhållande till människans existensvillkor. Hur uppfattar vi spegelbilden? Och hur har synen på den förändrats? Han utgår i sin essä från Caravaggios målning Narkissos (1599) och vandrar associativt i filosofihistorien. Ord och bilder speglas genom den; de lärda har reflekterat över hur förhållandet mellan den yttre och inre världen gestaltar sig. Berg tar också upp hur artificiell intelligens tar platsen som en spegel via språkmodeller. Vi talar till den och vi sträcker oss mot den.

Vi publicerar tre dikter av Eva Runefelt. Hennes ord har alltid en plats i Arche. Ola Nilsson berättar i en novell om människans villkor; om erfarenheten av samhörighet såväl som av utanförskap; om närhet och avstånd.

Ulf Karl Olov Nilsson skriver en längre dikt om allt det en författare inte bör skriva om. Nilsson anger detaljerat det som en skribent bör undvika i sina texter.

Konstnären Ida Gudmundsson talade med Johannes Nordholm i samband med sin utställning Händelser på Galleri Backlund i december 2025. Det blev en dialog som med förankringspunkter i konsthistorien och den grekiska mytologin utforskar hur Gudmundssons måleri gestaltar naturen. Hennes landskap belyses både utifrån allmänmänskliga perspektiv, där de kan ses som en utsaga om nutidsmänniskans förståelse av sig själv i världen, och som en bearbetning av konstnärens band till sin far, som gått ur tiden, och vars ande ännu svävar över bygden där han verkat. Den öppna kreativa processen och konstverkets gåtfullhet framhålls i ett utbyte som sträcker sig från skapandets drivkrafter till måleriets hantverk. Olivia Persson skriver om stadens estetiska lögn och om hur Adorno inspirerat henne till ett kritiskt tänkande om naturens plats i den urbana miljön. Hon lyfter fram konsekvenserna av att naturen kontrolleras, steriliseras och organiseras rätlinjigt i staden. Frågan ställs: Går det att skapa mötesplatser i staden som är omgärdade av naturen; det man skulle kunna kalla naturliga träffpunkter?

Astrid von Rosens text ”Scenografiskt våld” utgår från bevistandet av uppsättningarna Toxic (Fri scen, Kulturhuset, Stadsteatern, 2025) och Rage (Dramaten, 2026). I centrum befinner sig våldet. Hon resonerar bland annat om vridscenens möjligheter och konstaterar att Lorensbergsteatern i Göteborg fick en vridscen redan 1916, medan Dramaten fick vänta till 1930.

Avslutningsvis publicerar vi en nekrolog över Martin Nyström (1955–2026). Den har i nedkortade versioner varit tryckt i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Den livsbejakande, generöse och spirituelle Nyström hade en stor betydelse för Arche och vi minns honom med värme och tacksamhet.

Snart är det tid för Bokmässan 2026. Och vi är där som vanligt. En av Arches redaktionsmedlemmar, författaren Lydia Sandgren, och undertecknad kommer att ha ett seminarium om skrivandets villkor.