Wladimir Granoff (1924-2000) och Jean Clavreul (1923-2006), två i Sverige relativt okända franska psykoanalytiker som båda under perioder samarbetade med Lacan, ger varsin nyansrik beskrivning av de historiska omständigheterna kring hans praktik och bidrar därmed till en historieskrivning som ännu är omstridd och fortsätter att vidgas genom nya bidrag. Historieskrivningen är fortfarande i rörelse. Granoff var psykiatriker och deltog på den internationella psykoanalytiska föreningens (IPA:s) konferens i Stockholm 1963 i samband med att Lacan slutligen inte längre uppfattades som behörig att ha funktionen som läroanalytiker. Eller som man idag säger, utbildningsanalytiker. Granoff, som undertecknad samtalade med flera gånger i Paris i slutet på 1990- talet, var känd för sin språkliga elegans. Han talade frånsett franska också flytande ryska, som var hans modersmål, tyska och engelska. Clavreul var en elev till Lacan och gick i analys hos honom mellan 1948 och 1953 och från 1958 till 1962. Han var en självständig tänkare och en originell uttolkare av Lacan. Han hade en viktig funktion vid École freudienne de Paris från dess skapelse (fondation), 1964, till dess upplösning (dissolution) 1980.
Texten ingår i: Arche 2023 82-83