Axel Andersson skriver om tiden och dess komplexa förbindelser genom frågan om slutförvaret av kärnavfallet. Hur kan vi skapa ett arkiv för något som kommer att överleva i 100 000 år? Hur kan vi bevara någonting för framtiden som överskrider människans tidsmässiga fattningsförmåga? Andersson diskuterar därmed också med hjälp av bland andra Jacques Derrida arkivets upplösning. Vetenskap, fiktion och bortträngt ursprung löper samman.
Texten ingår i: Arche 2024 88-89