Pierre Legendre föddes den 15 juni 1930 i Normandie i en icke- akademisk familj. Hans hemvist har emellertid sedan mer än ett halvt sekel varit Frankrikes huvudstad. Han fick sin universitetsutbildning initialt i Rennes och därefter i Paris. Övergripande kan sägas att Legendre först och främst är att betrakta som en mång- facetterad intellektuell. Han har en bred och gedigen akademisk utbildning. Han är jurist ursprungligen, och blev behörig att undervisa vid franska universitet 1957. Hans doktorsavhandling – La Pénétration du droit romain dans le droit canonique classique – publicerades 1964, samma år som han fyllde 34 år. Han har fortsatt att verka i ett akademiskt sammanhang under hela sitt yrkesverksamma liv.
Legendre har icke desto mindre upprepade gånger kritiserat den utveckling som universitetet genomgått under de mer än femtio år som han varit verksam inom dess ramar. Han har påpekat betydelsen av att den humanistiska bildningskulturen och inte minst historisk kunskap vidmakthålls vid universitetet. Viktiga ämnesområden som han har fördjupat sig i är religionshistoria och rättshistoria, därtill har han skaffat sig en omfattande bildning vad gäller skönlitteratur och filosofi. Pierre Legendre beskrivs inte sällan som antropolog. Poesin, och poeterna, har alltid varit viktiga för honom. (1) Filmens värld har påverkat honom. Han har under lång tid fört ingående samtal med den grekisk-amerikanske filmregissören Elia Kazan (1909-2003), samt de tyska filmregissörerna Volker Schlöndorff (f. 1939) och Wim Wenders (f. 1945). Den amerikanske teaterregissören och dokumen- tärfilmaren Frederick Wiseman (f. 1930) har även han varit viktig för Legendre. Samarbetet med dessa regissörer har också lett honom till att själv skriva manus. Samtliga filmmanus finns utgivna som text. 2 Han gav i oktober 2016 ut en numrerad utgåva med sina tre filmer: La Fabrique de l’homme occidental (1996), Miroir d’une Nation, l’Ecole Nationale d’Administration (1999) och Dominium Mundi, l’Empire du management (2007).
Legendre författar sina verk på franska och läser latin, grekiska, tyska och engelska. Biblioteket är hans naturliga hemvist. Han har en gång låtit undslippa sig att han helst skulle vilja dö i ett bibliotek. Han inkarnerar bland annat vad man i Sverige skulle kunna kalla en humanistisk forskare av den gamla skolan. Legendre har ett djupt och nära förhållande till läsandet och skrivandet. Han har i sann humanistisk anda ett levande förhållande till flera kulturer och språk, och känner väl till delar av flera afrikanska kulturer. Därtill är han väl förtrogen med både den japanska och den nordamerikanska kulturen, inklusive den kanadensiska. Hans arbete handlar om vad som är bortglömt och förnekat i den nuvarande förståelsen av västerlandet. Han analyserar den västerländska civilisationens genealogiska strukturer och dess förändringar. Han gör det genom ett historiskt anslag som går tillbaka åtminstone till den romerska rätten, vars ursprung dateras till 451 f Kr. Under många år var Legendre verksam vid École Pratique des Hautes Études.
Legendre är kritisk till hur det västerländska samhället har utvecklats och förmedlar inte sällan en pessimism och till med en förtvivlan. Långt borta, i förhållande till en avlägsen tid som ännu icke är, kan man ana att han hyser en överraskande hoppfullhet. Det hindrar honom emellertid inte från att hävda att ”vi styrs i denna värld av barbarer”.(3) Framtiden kan i flera avseenden inte bli annat än bättre, är den tankestruktur som finns närvarande i hans tänkande.
Pierre Legendre har en grundlig psykoanalytisk utbildning och var psykoanalytiker vid École Freudienne de Paris; han var A.E., det vill säga Analyste de l’École, som uttrycket var vid skolan. Jacques Lacan (1901-1981) grundade sin skola 1964, styrde dess verksamhet och upplöste den 1980. Vid sidan om sin akademiska utbildning studerade Legendre således psykoanalys vid École Freudienne de Paris under sexton år, det vill säga mellan åren 1964 och 1980. Han har verkat som psykoanalytiker i mer än fyra decennier. Hans privatpraktik låg på en liten gata i sjunde arrondissementet, alldeles intill Sveriges ambassad; över åttiofem år gammal ägnade han sig om än i begränsad omfattning åt den psykoanalytiska praktiken. I skrivande stund, när Pierre Legendre är fyllda 89 år, har han slutligen upphört med att ta emot analysander. Den psykoanalytiska praktiken och den erfarenhet den har gett honom är en avgörande referens i hans tänkande och skrivande.
Legendre har såväl i sitt skrivande som i sitt kliniskt praktiska arbete varit upptagen av att förstå totalitära tankesystem. I böckerna L’amour du censeur. Essai sur l’ordre dogmatique (1974) och Jouir du pouvoir. Traité de la bureaucratie patriote (1976) ägnar han sig åt att analysera den dogmatiska diskursens effekter på det enskilda subjektet. Han har undersökt maktens imaginära struktur och den kärlek som den enskilde omedvetet eller medvetet visar upp i förhål- landet till makten. (4) Han tänker att det inte finns något samhälle utan en maktstruktur, och att föreställningen om ett samhälle utan makt är en ny form av totalitarism.
Utan tvekan har Legendre varit en konstruktiv läsare av Freud, och i denna läsning har han varit inspirerad av delar av Lacans förmed- ling av psykoanalysen vid såväl École Freudienne de Paris som vid de seminarier som Lacan ledde fram till sin död 1981. Även i Legendres framställning av psykoanalysen framträder hans kritiska inställning till varje försök att underordna psykoanalysen ett stelt tankesystem. Bland de framställningar av psykoanalysen som Legendre har vänt sig emot finns den som förespråkas av så kallade lacanianer. Hans för- dömande av de ultrakorta sessioner som Lacan praktiserade i slutet av sitt liv är tydligt. Hans kritik av biologismen och den evidensbaserade psykoterapin är orubblig. Båda förstås som ett uttryck för dogmatiska tankesystem. Han driver på ett kreativt sätt Freuds uppfattning att skillnaden mellan individualpsykologi och socialpsykologi till stora delar är fiktiv. Det krävs, hävdar Legendre, en finkänslig analys av hur samhället är närvarande hos den enskilde. Det existerar inte någon Vetenskapsman som neutralt och evidensbaserat analyserar den så kallade verkligheten utanför honom eller henne själv. Han lyfter fram hur obskurantismen breder ut sig och att den, beträffande den västerländska befolkningen, har en psykotiserande effekt på den enskilde. Det reflekterande samtalet, de rationella argumenten, den kritiska analysen och det omdömesgilla tänkandet har ersatts med en utspridd obskurantism och ett magiskt tänkande. Detta stänger frågorna, och Legendre tror inte att det leder vare sig till en världsomfattande demokrati eller till universell fred. (5) Det utgör istället ett hot för såväl samhället som för den enskilde.
Politiskt är Legendre svårplacerad. Det förefaller som om den allmänt vedertagna höger- och vänsterskalan inte är tillräckligt nyanserad för att definiera Legendres politiska position. Han är obarmhärtigt kritisk mot det gränslösa nyliberala samhällssystemet och dess ideologi, liksom mot det kommunistiska samhällssystem som försvaras av dogmatisk marxism. Legendre vänder sig emot såväl ideologiska som politiska nymodigheter som legitimeras av en förenklande framstegstanke och en föreställning om det nödvändiga i att riva ner tabun och vad som inom stora delar av samhället alltför lättvindigt uppfattas som förtryckande lagar, gränser och regler. Han förespeglar inte att han har någon politisk lösning på de svårigheter som den västerländska civilisationen enligt honom står inför idag. Han lyfter emellertid fram att vi inte förstår vare sig oss själva, vår kultur, vårt politiska tänkande, våra föreställningar eller våra juridiska beslut, och allra minst förstår vi vår historia.
Att leva i utanförskap är något som Legendre har erfarenhet av, vilket bidragit till att han är bekant med det lidande som det kan innebära. Men det är ett utanförskap som inte har hindrat honom från att hitta en plats.(6) Han har i Freuds anda uppfattat att det i lidandet det finns en potentiellt konstruktiv kraft; att det utgör förutsättningen för tänkandet.
Han har under lång tid – vilket framgår av den 1989 utkomna boken Le crime du caporal Lortie – som vi här publicerar i svensk översättning – varit intresserad av faderskapet och dess symboliska förankring. Legendre är ansvarig för en serie böcker som analyserar olika företeelser och konflikter i vår samtid. I den serien ingår boken om korpral Lortie.(7)
Som nämnts tidigare har Pierre Legendre genom åren fört regelbundna samtal med flera lärda personer. Bland dessa ingår utöver de tidigare nämnda hans grekiskfödda hustru, psykoanalytikern Alexandra Legendre, samt jurister som Gabriel Le Bras (1891-1970), Francis de Zulueta (1878-1958), Eduard Meijers (1880-1954) och läkaren Doudou Gueye (1915-1983). För undertecknad har Legendre berättat om sitt utbyte med Jacques Lacan. De brukade träffa var- andra på lördagsförmiddagarna(8) och föra samtal om frågor knutna till den psykoanalytiska förståelsen av institutionens sätt att fungera. Han har också nämnt att Lacan bad honom att läsa dennes ännu inte publicerade texter.
Pierre Legendre skriver att han är ”en man som tillhör såväl det förflutna som den tid som ligger långt fram”. Han insisterar således på att han inte lever i nuet, och skriver: ”Jag anstränger mig till och med för att inte vara samtida.”(9) Den del av den moderna historien som alltid finns närvarande i hans tänkande är massakrerandet av sex miljoner judar under Nazitysklands brutaliteter. Han använder begreppet det posthitlerianska samhället, och lyfter regelbundet fram att Hitler och nazismen besegrades militärt, men att det finns en väsentlig strukturell rest kvar. Den har överlevt och finns närvarande i det västerländska nyliberala samhället. Den har ändrat form och fördjupats.
Han undersöker begreppet religion och visar hur mångfacetterat och komplicerat det är. Han tydliggör att det överskrider vad begreppet vanligtvis förknippas med. Tron utgör en fundamental mänsklig frågeställning som ingen kan undkomma. Han insisterar på att det aldrig har funnits, inte heller vare sig finns eller kommer att finnas något samhälle som för det första är utan lagar och regler, för det andra är utan religion eller för det tredje är utan någon form av politik. Dessa påståenden kan få utgöra en bakgrund till en belysning av verket Korpral Lorties brott.
Korpral Lorties brott
Ett vansinnesdåd kan säga något om vårt samhälles grundvalar och om vår tid. Det är en tanke som kan låta sig formuleras under läsningen av Pierre Legendres verk Korpral Lorties brott. Även om Lorties brott ligger drygt 30 år bakåt i tiden står hans tid alltjämt i hög grad i samklang med vår. De samhällets grundpelare som Legendre för fram i ljuset ur brottets skugga gäller ännu, och vad som skapar ett mänskligt subjekt bygger på samma förutsättningar som varit oundgängliga sedan lagen introducerades i människosamhället. Det handlar om förbudets logik och de rättsliga konsekvenser som denna logik implicerar. Utgångspunkten är fadermordet och dess implikatio- ner, och även om ordet fadermord kan klinga nästan religiöst ålderdomligt, hävdar Legendre att såväl fadermordet som dess kasuistik måste beaktas i vår postmoderna industriella kultur för att inte uttolkandet av lagen skall förlora fotfästet. Legendre söker sig tillbaka till källorna på flera plan i sin undersökande diskussion utifrån korpral Lorties mord i Quebecs parlamentsbyggnad den 8 maj 1984.(10) Det Legendre på övergripande nivå söker uppnå finner han i frasen ”the possibility of rewriting the legal arts”(11), med andra ord att skriva om lagens konst så att den, som den konst den är, kan verka i vår tid och inte förflackas eller blir ett nystan av tankar ur vilket man inte hittar fram till lagens grundläggande funktion.
Legendres text har också en utgångspunkt i den undervisning han bedrivit på École Pratique des Hautes Études. Läsaren förbereds pedagogiskt, vilket innebär att attentatet beskrivs först i mitten av arbetet efter det att Legendre förbundit brottet, begånget i vår tid och under vår tids villkor, med temat fadern och mordet, men då placerat på universell nivå. Temat fadern och mordet anger härstamningens idé; inte den härstamning som har med biologin att göra utan den som är relaterad till det arv som förmedlas via språket, det vill säga de ord som används för att förmedla ett särskiljande generationer emellan, ord som bär upp kulturarvet och som utgör grunden för samhället. Att det arvet – idén om härstamning – har universell status är en ståndpunkt som Legendre försvarar, vilket påpekats ovan. Den ståndpunkten kan omformuleras i en fråga som han ställer tidigt i arbetet: ”Hur går mänskligheten till väga för att göra det outhärdliga uthärdligt?” Man kan säga att den uppgift Legendre tar sig an handlar om att visa att lagen står i förbindelse med den frågeställningen; lagen har sitt ursprung i fadermordet, i det outhärdliga.
En väg att närma sig detta svåra spörsmål går via hur de mänskliga institutionerna upprättar det Legendre kallar förnuftets politik. Denna politik bygger på ”normativa iscensättningar med vars hjälp subjekt från generation till generation lyckas uppnå status av människor”. Denna vandring över generationerna tillhör ”härstamningens universum”; den anger också den väg för människan som för henne mot att bli ett subjekt. Subjektet talar både i och om sin historia, en historia som förmedlas på språklig nivå, ur en aspekt bortom köttet, för att referera till den judisk-kristna religiösa världens närvaro – en åter- kommande referens – i Legendres resonemang.
Förnuftets politik har således en referens till den judisk-kristna textmassan. I den talas om en guds närvaro, en gud som emellertid aldrig visar sig direkt för människorna. Han beskrivs via ordet som, enligt evangelisten Johannes, i begynnelsen var hos Gud. Den språkliga dimension som finns inom den judisk-kristna traditionen vidmakt- håller Legendre, men han frigör den från den religiösa sfären genom att tala om referensen, med andra ord något utöver och bortom handlingens konkreta manifestation. Fadermordet framstår i Legendres resonemang som kärnan i referensens framträdande; genom det måste människan lyckas avstå från att handla för att referensen skall finnas. Inom den kristna världen kan man säga att en startpunkt i avståendets problematik konkretiseras i Abrahams offrande av Isak. Abraham är beredd att offra sin son, men tack vare att han hört Guds ord fritas han från att genomföra den outhärdliga handlingen. Sonen Isak binds först av sin far för att sedan friges av honom. Något upprättas på symbolisk nivå i stället för i handling. Legendre kallar Abrahams offer av sonen Isak ”den europeiska kulturens paradigmatiska scen”. Genom Gud, eller för att använda en fras Legendre använder, i namn av Gud, instiftas fadern ”både för sin egen och för sonens räkning såsom den som binder och befriar sin son i förhållande till mordet: Fadern får positionen av att både kunna mörda och benåda barnet.” Som framgår av detta citat finns något paradoxalt närvarande. Inom ramen för förnuftets politik kan enligt Legendre denna paradoxala funktion endast begripas om den refereras till. Den måste således vara inskriven i vad han kallar ”den absoluta referensens montage”, med andra ord som en scenisk bild att hänvisa till, för att nå sin effekt, vilken enligt honom är att ”neutralisera det mänskliga släktets böjelse för allmakt”. Det handlar således inte på något sätt om Abrahams godtycke vare sig när det gäller hans bin- dande eller fritagande av sonen Isak; Abraham är inte heller bödel, med andra ord den som med sanktion från samhället ges rätten att döda. Legendre betraktar i stället Abraham som ”en genealogisk offerpräst”. Sonen, vilket framkommer senare i Legendres arbete, är också någon oberoende av kön.(12) Den gräns som fadermordet är upphov till gäller alla.
Legendre har innan han behandlar Abrahams offer av sonen Isak kommenterat vår tids svårigheter att veta var vi befinner oss beträffande härstamningens politik. Nazismen har här spelat en fördunklande och förstörande roll i och med att denna ideologi för fram till vad Legendre kallar en slaktares uppfattning om härstamning. Nazismen tvangs till kapitulation, inte med argument utan med vapen. Frågan kvarstår således, hävdar Legendre, ty den ”kulturens ömma punkt” som vidrördes av nazismen eliminerades inte av dess kapitulation. Utrotningen av judarna motsvarar även en passage à l’acte. För att förstå denna omvälvning måste rättshistorien belysas ”i ljuset av de tekniker för initiation som tjänar till att stödja härstamningens kulturella montage, och vi måste undersöka innebörden av kristendomens diskussion med de judiska texterna om förhållandet mellan kroppen och sanningen”. Att blott se nazismen som en vansinnig handling utförd av en stat är detsamma som att göra historien obegriplig, hävdar Legendre. Han anser att vi alltjämt lever i skuggan ”av den revolution som den pseudovetenskapliga och antijudiska nazistiska lagstiftningen innebar för själva föreställningen om härstamning”. Den revolution som nazismen iscensatte liknar Legendre alltså vid en slaktares perspektiv. En grundläggande fråga i Legend- res resonemang gäller således huruvida sanningen om härstamning endast är en fråga om kött/kropp. Han hävdar vidare att vansinnet och förnuftet rör sig kring endast en fråga, nämligen huruvida sanningen ”för den mänskliga arten” är en ”fråga om kött”. Nazismen avmetaforiserar Lagen. Priset blir att det band mellan kropp och tal, som träder fram exempelvis i myten om Abraham och Isak, helt förlorar sin betydelse; det handlar inte längre om att ”etablera det som man obetingat måste fästa tilltro till med hjälp av en tolkning” utan snarare om ”att sanningsvärdet upplöses i det vetenskapligt observerbara köttets råa kroppslighet”. I denna revolt, det vill säga i denna agerande-tanke, elimineras enligt Legendre det mänskliga offer som är nödvändigt ”för att det genealogiska fungerandet skall kunna representeras såsom ett band som påtvingats i namn av lagen”. Nazismen dödar kulturens lagsystem. Förintelsen av judarna ser Legendre som ett försök att ”döda den europeiska referens som är källan till västerlandets tolkningar av bandet”, och den källan har sina rötter i den judiska framställningen av detta band.(13) Begreppet fadermord för också tanken till de antika tragediernas värld. Det gäller även Legendre. Dessa blir ytterligare en källa i hans analys. När det gäller Denis Lortie, yttrade denne efter attentatet: ”Quebecs regering bar min fars ansikte.” Legendre ser detta yttrande som en nyckelfras och den motiverar till att betrakta Lorties brott som ett fadermord även om han inte dödade vare sig sin far, sin mor eller något av sina barn. Quebecs regering blir en form av represen- tation av fadern; denne var kroppsligen frånvarande men närvarande genom sin auktoritet. Denna möjlighet kan ges utrymme endast om mord och incest inte ses som ”kötthanteringsfrågor och sortera[r] under en huvudsakligen administrativ, bokföringsmässig och objekti- vistisk normativitet”. Vore de att betrakta som kötthanteringsfrågor kan man, som Legendre skriver, sopa allt tal om fatum – ödet – under mattan. Över de antika tragedierna ligger emellertid det ödesmättade. Skeendet är förutbestämt och ofrånkomligt; hjälten tar skulden på sig när han väl inser sitt brott och bär straffet. Strukturen för tragedin är enligt Legendre obönhörlig; ingen bön kan ändra ödets väg. Oidipus är ett typexempel.
Varje mord har en oidipal betydelse, hävdar Legendre. Han påstår detta väl medveten om att oidipustemat idag ytterst sällan kommer över någons läppar, ty fadermordet har malts sönder till en psykisk kausalitet utan förbindelse med de institutionella konstruktioner som ramar in subjektiviteten och kan därmed inte längre fogas samman med mordet på den grundläggande samhälleliga bilden av det politiska: en bild av Fadern med stort F som gäller för hela mänskligheten, oavsett hur den kulturella versionen av denna bild ser ut. Häri framträder således den universella karaktären i det Legendre vill knyta till genealogin, och han fortsätter:
Om denna grund inte längre uppfattas klart, kan man inte heller förstå vilken förödelse som bilden av Fadern håller tillbaka, och följaktligen förlorar man ur sikte det väl avgränsade sätt på vilket det mänskliga subjektets grundläggande representation organiseras i våra industriella samhällen, det vill säga hur och var de ödesmättade orden yttras.
Bakom förödelsen ligger avgrunden, och Legendre närmar sig via analysen av det antika dramats struktur gränsen för vad som kan sägas, det outsägbara. Poesin kommer till hjälp. Legendre hämtar stöd hos Jean Paul Richter (1763-1825).(14) I en dikt låter denne den döde Kristus på toppen av världsbyggnaden konstatera att det inte finns någon Gud. Dikten mynnar ut i att allt – avslöjat som faderlöst – rasar samman. Det är i denna sfär fatum tar plats; ödet ekar av avgrund men samtidigt också av ”den högste Faderns vilja”. Ödet motsvarar de instiftande orden, de ord som skapar oss. Ödets närvaro kan sägas placera människan i positionen att hon ”är talad i förväg”. Tragedierna ger oss därtill besked om att ingen undgår ödet. Oidipus kan här tjäna som exempel; sonen och hans föräldrar lyder under samma öde. Legendre ser i detta ödets ”fulla omfattning: dess genealogiska rymd”. Slutsatsen blir att det genealogiska bandet står på spel i fadermordet. Vad Legendre vill visa är med andra ord att fadermordet är ett ”angrepp på härstamningens ordning, det vill säga på det institutionella arrangemang som gör någon till son eller dotter till sina två föräldrar, far och mor”. Det avgörande – och universella – i denna tanke är att härstamningens ordning rubbas, den ordning som arrangerar skillnaden mellan förälder och barn, men som också, om exempelvis en förälder mördar sitt barn, medför att det – i logiskt hänseende – är att betrakta som ett fadermord. Den genealogiska ordningen gäller i mer än en riktning och över mer än en generation. Legendre är medveten om att denna logik är svårfångad, att den kräver en ansträngning för att erövras i efterhand, på medveten nivå. Västerlandets äldre juridiska texter – den judisk-kristna religiösa textvärlden, Kabbala, Gamla testamentet och tidiga kristna exegeters texter, liksom framställningar från den romerska rätten – är grundläggande källor i Legendres resonemang. Han tar även stöd i den psykoanalytiska teorin, ett stöd som är avgörande för att han skall kunna närma sig upplösningen av den paradox han beskriver i relation till tolkningen av Abraham som offerpräst. Freuds arbeten Fallet Schreber (1911) och Totem och tabu (1912-1913) nämns explicit; det senare verket hänvisas till ett flertal gånger. I den texten behandlas – mytologiskt – brödraklanens mord på urhordens fader och framträdandet av tabut som en följd av det. Någon gång hänvisar Legendre även till Jacques Lacan och dennes beteckningar för fenomen som Freud behandlat. Psykoanalysen blir en referensram i diskussionen om det genealogiska bandet, det som Legendre knyter till närvaron av allmakten, tidigare representerad av Gud, men som i Legendres verk således ges beteckningen referensen. Båda dessa begrepp, Gud lika väl som referensen, har en mytisk klangbotten, med andra ord närmar de sig det för människan såväl onåbara som oundgängliga.
Legendre talar i anslutning till det genealogiska bandet om barnets separation från modern. Denna separation är av grundläggande betydelse för Freud och även inom den senare psykoanalytiska teoribildningen. I detta sammanhang hänvisar emellertid Legendre till den mycket gamla frasen ex patre natus, det vill säga ”av fadern född”. En omöjlighet i biologisk bemärkelse, men en nödvändighet i fråga om det genealogiska bandet. Separationen från modern har som premiss att barnets förhållande till allmakten – med andra ord mordet i Legendres resonemangslinje – överförs på fadern. Hur detta åstadkoms blir en avgörande fråga. Förlägger man frågan till en institutionell nivå anser Legendre att den kan formuleras enligt följande: ”Hur kan den mordiska aspekt som finns närvarande mellan far och son gestaltas så att frågan, vilken placerat två subjekt som varandras rivaler, får en upplösning som leder i förnuftets riktning, fram mot en livets förnyelse?” Legendre betonar att det är inom ramen för denna fråga som sonens – barnets – subjektiva öde tar gestalt. Dramats upplösning betecknar Legendre som ett ”genealogiskt band”. ”Livets förnyelse” måste i detta sammanhang beteckna både att fadern ger upp sin position som son åt sonen – du är min son – och att sonen ges möjlighet att kunna inta faderns position – jag är som far. Det handlar om en övergång, en förflyttning, eller snarare, övergångar, förflyttningar. Som vi tidigare sett uttrycker Legendre detta på följande sätt, i nära anslutning till myten om Abraham och Isak, i vilken Guds – allmaktens – närvaro spelar den avgörande rollen:
Fadern instiftas både för sin egen och för sonens räkning såsom den som binder och befriar sin son i förhållande till mordet: Fadern får positionen av att både kunna mörda och benåda barnet.
På nytt möter vi här den paradox som Legendre, inom förnuftets poli- tik, anser endast kan lösas om det finns en öppning som beaktar ”den absoluta referensens montage”. Legendre tydliggör sin ståndpunkt i ordalag vilka tål att läsas mer än en gång: De lärdomar vi kan dra av denna bibliska konstruktion av fadern [Abraham som offerpräst], den som offrar i namn av referensen, är outtömliga. Varför? Därför att Abraham visar sig för oss vid självuppgivelsens yttersta gräns, efter- som ett barn för fadern representerar en klang av evigheten – den evighet som var och en av oss får rätt till genom sin avkomma. Bindningsscenen var beviset på faderns egen uppgift i den av Referensen beseglade genealogiska ordningen.
Mer skall inte sägas om Legendres inträngande arbete på jakt efter att förstå vad Denis Lorties brott betecknar. Det är en avgörande läsning både utifrån aspekten att religiösa, exegetiska och juridiska texter från svunna epoker alltjämt kan ge liv åt vår egen tid och utifrån vad ny teknologi gjorde möjligt i relation till de två rättegångar som – allt i enlighet med kanadensisk lagstiftning – Denis Lortie stod som den tilltalade i. Att ta del av hur Lortie under den andra rättegången lyckas tvinga sig själv att, genom vad den kameraövervakade parla- mentsbyggnadens kameror registrerat, se sig agera, som på film, inne i sammanträdessalen den 8 maj 1984, är omvälvande.
På inget sätt mindre intressant är att ta del av hur Legendre med stöd av den psykoanalytiska teorin undersöker Denis Lorties egen familjehistoria, samt sätter den i kontakt med det vansinnesbrott han begått; ett uråldrigt brott i vår egen tid. Det går heller inte att undgå den allvarliga kritik av vår tids samhälle som finns i Legendres arbete. Han nämner att vårt samhälle lyder under ett postulat om ”social-behavioral sciences”, vilket i enlighet med hans synsätt innebär att samhället betraktas som om det bestod av de två entiteterna individ och samhälle, vars inbördes band uppfattas som en duellsituation. En duell utspelar sig mellan två parter. Ser man samhällsorganisationen på det sättet har man enligt Legendre eliminerat igenkännandet av den tredje, som med utgångspunkt i det som ovan presenterats kan ses representerad i Gud eller i Legendres begrepp referensen. Utan den tredjes symboliskt representerade närvaro vore samhället att betrakta som summan av element. I fråga om brottsbekämpning skulle borttagandet av ett element (brottslingen) leda till att summan minskar ”men de återstående elementen förblir opåverkade”. Legendre anser att ”administratörskriminologin” kännetecknas av detta synsätt. Mot denna uppfattning hävdar han att samhället inte är att betrakta som en addition. Han skriver:
Antropologiskt sett utgör [samhället] en struktur – en mängd där alla element är ömsesidigt beroende: föränd- ras ett element, påverkas alla de andra. Det är därför som bedömningen av ett brott enligt den äldre europeiska insti- tutionella mytologin juridiskt bör återge följande förhål- lande: Gud allena benådar den skyldige, för i grunden är det, via offren, Gud som har drabbats. I ett strukturellt perspektiv och för våra sekulariserade samhällens vidkommande kan man uttrycka det så här: brottet är ett angrepp på den logiska princip som vi alla lever efter, den kriminelle såväl som vi själva.
Legendres synsätt påminner om vad som gäller inom ekosystemet. Inget livselement står utan förbindelse med något annat; ett ömsesi- digt livspåverkande samspel råder. I ekosystemet finns även en form av tredje part som sätter den yttersta gränsen. Brottet angår oss således.
Le crime du caporal Lortie finns översatt till spanska (1998), japan- ska (1998), tyska (1998 och 2011) och polska (2011).
Två anmärkningar om översättningen
Ett begrepp som regelbundet återkommer i Legendres text är ”mon- tage”. Det utgår från tanken att den mänskliga realiteten omges av symboliska strukturer, som i sin tur är resultatet av institutionernas och kulturens tolkning och förmedling av ett gemensamt orsaks- och värderingssystem bakom regler och lagar. Legendre kan exempelvis tala om ”institutionella montage”, ”juridiska montage”, ”normativa montage” och ”kulturella montage”, men också om ”härstamningens montage”, ”rättegångsförfarandets montage” eller ”representationens montage”. Legendre använder i enlighet med en del av den franska intellektuella traditionen versal för ett antal centrala begrepp, varav de viktigaste är ”Raison” för det svenska ”förnuft” och ”Référence” för det svenska ”referens”. Detta bruk är mindre vanligt i Sverige, och vi har i översättningen valt att följa originalet när Legendre explicit växlar mellan versal och gemen – detta gäller för begreppen ”Père” (Far), ”Mère” (Mor), ”Fils” (Son), ”l’Autre” (den Andre), ”Sujet” (Subjekt) och ”Tiers” (den Tredje) – medan vi i övriga fall har använt inledande gemen.
Foto på Pierre Legendre: https://www.istitutoeuroarabo.it/DM/lidentita-normativa-delle-religioni-tradizionali/
Noter
- Sofokles (497-406 f Kr) och Ovidius (43 f Kr-18 e Kr), de surrealistiska poeterna liksom Rainer Maria Rilke (1875-1926), är närvarande som referenser i hans böcker. Han samarbetade också med författaren, förläggaren, filosofen och kritikern Jean Piel (1902-1996) vid tidskriften Critique. Se vidare i förteck- ningen över Pierre Legendres olika referenser.
- Pierre Legendre är en mångsidig författare och har som sagt också skrivit texter för film. Han har lämnat manus till La Fabrique de l’homme occidental, L’homme en meurtrier, Paris, Mille et une nuits-ARTE Éditions, 1996, Miroir d’une Nation. L’École Nationale d’Administration, Les Collages qui font un État, Paris, Mille et une nuits, 2000 och slutligen till Dominium mundi. L’Em- pire du Management – Paris, Mille et une nuits, 2007.
- Legendre, Pierre (2009). Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit. På s 177 återfinns denna mening som på franska lyder: ”Nous sommes gouvernés dans ce monde par des barbares.”
- Legendre, Pierre (2009). Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit. Makten liknas vid en spegel: ”la métaphore du pouvoir absolu, le miroir” [den absoluta maktens metafor, spegeln] (s 138).
- Legendre, Pierre (2009). Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit. Han skriver: ”/…/ c’est un combat, et nous verrons où il mène; certainement pas à la démocratie universelle et à la paix universelle” (s 133).
- Legendre, Pierre (2009) Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit. Legendre skriver: ”je n’ai jamais manqué d’appuis, simplement je n’ai jamais fait partie de réseaux…” (s 170).
- Bokserien är utgiven på det i Paris baserade förlaget Fayard under titeln Leçons. Legendres Le crime du caporal Lortie utgör den åttonde volymen.
- Legendre, Pierre (2009). Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit, (s 137).
- Legendre, Pierre (2009). Vues éparses – Entretiens radiophoniques avec Philippe Petit. Citatet lyder: ”Je suis un homme du passé et de l’avenir lointain. Je n’habite pas le présent. Je m’efforce même de ne pas être de mon temps”
(s 130 f). - Korpral Lortie tar sig beväpnad in i parlamentsbyggnaden, han skjuter med automatvapen och skott träffar personer som kommer i hans väg medan han tar sig till nationalförsamlingens sammanträdessal. När han kommer dit visar det sig emellertid att den är tom; inget sammanträde hålls i salen då Lortie anländer dit. Han sätter sig i talmannens stol. Vad som sker där finns filminspelat; parla- mentsbyggnaden var kameraövervakad. Se exempelvis: Denis Lortie ”fusillade au Parlement de Québec”, SRC, 8 mai 1984 – YouTube.
- Pierre Legendre använder i den franska texten det engelska uttrycket. Uttrycket kommer från en engelsk läsare som kommenterat Legendres verk. Se s 10 i den franska originaltexten. I föreliggande översättning s 46.
- Legendre hänvisar till den juridiska traditionen i vilken frasen ”filius utrisque sexus” används. I ordagrann översättning lyder frasen ”son av det
ena eller andra könet”. Det betyder att Legendre använder ordet ”son” också i denna dubbla innebörd. Något grundläggande lika gäller således för dotter och son i den genealogiska ordningen. - Utifrån Legendres resonemang kring nazismen som statsideologi, och dess hänvisning till Vetenskapen, konstaterar han att frågan är långt ifrån färdigut- redd. Han anser att de posthitlerska samhällena måste ta ställning mot vad som alltjämt lever kvar i nazismens kölvatten men i ny tappning; ”misskännandet av vad som står på spel i härstamningen”. I modern tid anser Legendre att detta snarare har förnekats än analyserats. Att förneka är inte att ta ställning mot. Här saknas således ett viktigt arbete, enligt Legendre; härstamningens grundvalar måste lyftas, med andra ord måste analysen beakta ”den institutionella uttolk- ningen av frågan om Fadern och Sonen”, och än mer precist: reflektionen ”måste ställa frågan om mordets grundvalar”.
- Andra poeters ord framträder på flera platser i resonemanget; Sylvia Plath är en, Paul Éluard en annan, Johann Wolfgang von Goethe en tredje.