Detta dubbelnummer – 82-83 – av Arche kommer tidigare än vanligt. Vi har modifierat vårt arbetssätt, och kommer från och med januari 2023 att ha en tydligare struktur vad gäller utgivning genom ett tidigt vårnummer och ett senare höstnummer.
Numret inleds med en text av Johannes Nordholm, som skriver om Berit Lindfeldts skulptur Nature Morte, för närvarande placerad i samma sal som Gustaf Cederströms (1845-1933) Karl XII:s likfärd på Göteborgs konstmuseum. Nature Morte utgör utgångspunkt för Nordholms betraktelse; verket uppfattas av honom som sanningsbärare i förhållande till minnet och glömskan. I fokus är även konstnärens förhållande till arbetet, där Lindfeldts uthålliga skapande framstår som en väg att motverka en förlust, rent av den yttersta förlusten, döden. Därmed knyter tanken an till den av henne själv uttalade betydelsen av förlusten av sonen. Vi publicerar också en brevväxling mellan Berit Lindfeldt och konstnärskollegan Johanna Gustafsson- Fürst. Upphovet till samtalet var Lindfeldts utställning Insidor och utkanter, som visades under våren 2020. Den bestod av sammanlagt 41 verk och visades i tre av Konstakademiens största salar. Tonvikten låg på Lindfeldts skulpturala verk från de senaste åren. Covid-19 satte stopp för utställningen, och Gustafsson-Fürsts önskan att se om den gick inte längre att realisera. Omöjligheten ledde till att hon ringde upp konstnären, och så småningom till en mailkorrespondens. Samtalet krävde en fördjupning och de började att utveckla sina tankar i skrivandets form. Konstnären berättar naket och konkret om hur det konstnärliga arbetet är en fråga om liv och död. Förlusten av den åttaårige sonen finns alltid närvarande i hennes konst, liksom konstnärens nödvändiga ensamhet.
Numret fortsätter med att Peter Handke skriver om den tyske målaren Anselm Kiefer. Utifrån ett besök i Kiefers vittförgrenade, delvis underjordiska ateljé i Barjac, i trakterna av Cevennerna i Sydfrankrike, för Handke en diskussion om måleriets möjlighet som sådant i vår tid, och vad Kiefer egentligen ägnar sig åt med sina ofta monumentala iscensättningar av jord, lera och bly. För Handke blir Kiefers arbete ett försvar av måleriet och en kommentar – en gensaga – till dess historia och till den tyska mytologiska historien: Kiefer är snarare internationell, hans måleri är för Handke ett både existentiellt och estetiskt drama sprunget ur nödställdhet och ur nödvändigheten att gestalta den gåtfulla melankolin. Den fråga Handke ställer om måleriets plats i samtiden svarar mot de estetiska ideal han formulerar i det egna författarskapet. Vilka former och möjligheter finns för den berättande prosan idag? Via Handkes tankar om Paul Cézanne (1839-1906), tecknade i den boklånga essän »Vägen till Sainte-Victoire «, finner Mikaela Blomqvist ett gemensamt drag hos Handke och Kiefer. I en fortsatt rörelse mellan ord och bild gör Johan Linton sedan en »reducerad läsning« av John Summersons referensverk The Classical Language of Architecture (1963). Texten åtföljs av fotografier från Castell de Sant Ferran i Katalonien.
Peter Josephsons »På återbesök i Oceanien« är ett kapitel ur en kommande bok om historielöshetens historia och berör i synnerhet perioden 1945-1989. Fokus för framställningen är vad man under efterkrigstiden menade med begreppet »historielöshet«. Liksom tidigare var historien i början av denna period fortfarande förknippad med individualitet, och i kölvattnet av nazismen kom massans utlevelser att förstås som en konsekvens av historielöshet: individen hade mist sin särart, och den driftsmässiga urladdningen innebar ett hot mot samhället. Från 50-talet och framåt började historielösheten enligt Josephson i stället förstås som en produkt av samhällsordningen. Snarare än inifrån och nedifrån kom historielösheten uppifrån och utifrån. Han illustrerar sin tes med exempel från bland annat skönlitteraturen och sociologin, med viktiga hållpunkter hos George Orwell (1903-1950) och Theodor Adorno (1903-1969). Josephson berör också förändringarna av själva begreppet historielöshet. Hos de ovannämnda leder den till en oförmåga att förstå sig själv och därmed till alienation. Så småningom inträder emellertid en förändring, och begreppet får en mer objektiv prägel, som frånvaro av intresse för det förflutna. Josephson riktar här sin text mer mot svenska, konkreta förhållanden, som exempelvis debatten om historieämnets plats i skolans läroplan, men i grunden har, hävdar han, dessa företeelser ett generaliserbart värde, och kritiken mot ett samhälle som använder framställningen av historien för repressiva syften består. Förhållandet till historien berörs också i Adolf Loos (1870-1933) korta essä »Kultur«, första gången publicerad 1908. Loos berör de historiska skillnaderna mellan den germanska kulturen och den romanska och exemplifierar dem bland annat genom skillnader i klädedräkt.
Numret innehåller också ett avsnitt med texter som kretsar kring den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981). Wladimir Granoff (1924-2000) och Jean Clavreul (1923-2006), två i Sverige relativt okända franska psykoanalytiker som båda under perioder samarbetade med Lacan, ger varsin nyansrik beskrivning av de historiska omständigheterna kring hans praktik och bidrar därmed till en historieskrivning som ännu är omstridd och fortsätter att vidgas genom nya bidrag. Historieskrivningen är fortfarande i rörelse. Granoff var psykiatriker och deltog på den internationella psykoanalytiska föreningens (IPA:s) konferens i Stockholm 1963 i samband med att Lacan slutligen inte längre uppfattades som behörig att ha funktionen som läroanalytiker. Eller som man idag säger, utbildningsanalytiker. Granoff, som undertecknad samtalade med flera gånger i Paris i slutet på 1990- talet, var känd för sin språkliga elegans. Han talade frånsett franska också flytande ryska, som var hans modersmål, tyska och engelska. Clavreul var en elev till Lacan och gick i analys hos honom mellan 1948 och 1953 och från 1958 till 1962. Han var en självständig tänkare och en originell uttolkare av Lacan. Han hade en viktig funktion vid École freudienne de Paris från dess skapelse (fondation), 1964, till dess upplösning (dissolution) 1980. Undertecknad, som på nära håll och i mer än fyra decennier studerat och ingående följt den psykoanalys som är inspirerad av Jacques Lacan, bidrar med två texter. Den ena texten, publicerad i en kortare version på Göteborgs-Postens kultursida den 14 juli 2022, handlar om Betty Milan, en kvinna, läkare och psykoanalytiker, som publicerat en bok om sina erfarenheter av att ha gått i analys hos Jacques Lacan. Milan skriver om hur det psykoterapeutiska arbetet med den franske psykoanalytikern påverkade hennes liv och sin förståelse av sin mångkulturella bakgrund. Den andra texten är skriven utifrån Ornicar? Lacan Redivivus, utgiven på Navarin under redaktion av Jacques-Alain Miller och Christiane Alberti, som nådde offentligheten under hösten 2021. Texten påvisar även hur kontroversiell den psykoanalytiska historiebeskrivningen faktiskt är. Elisabeth Roudinesco gav ut en monumental biografi – Jacques Lacan. Esquisse d’une vie, histoire d’un système de pensée (1993) -, som översattes till svenska av Eva Backelin och introducerades för en svensk publik av undertecknad påföljande år under titeln: Jacques Lacan. En levnadsteckning, ett tankesystems historia. Boken har varit ett ämne för en livlig dispyt som också finns närvarande i Ornicar? Lacan Redivivus.
I ett tal till dåvarande påven Benedictus XVI, hållet i Assisi 2011, talar Julia Kristeva om förhållandet mellan kristendomen och humanismen. Hon uppställer tio principer för en 2000-talets humanism. Kristeva betonar mötets betydelse och ställer sig bland annat frågor om det behov av att tro som ligger till grund för vår önskan att veta och konstaterar att den sekulära humanismen i sina angrepp mot obskurantismen glömt bort detta behov. Hon lyfter fram att den »banala ondska« som Hannah Arendt talade om i samband med rättegången mot Eichmann nu tagit ny form genom »automatiseringen av människan«. Vår framtid står på spel, och avslutningsvis insisterar Kristeva på att människornas förmåga att tro och veta tillsammans ständigt måste förnyas, så att mänskligheten kan fullfölja sitt kreativa öde. Analysen av tron kan vare sig lämnas till de råbarkade ateisterna eller till de ortodoxt troende. Hennes förhoppning är att män och kvinnor skall kunna tro liksom förvärva sig ny kunskap tillsammans. – En likartad frågeställning tas upp i den därpå följande texten; en översättning av den tyske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och hans Julfirandet: Ett samtal. Schleiermacher verkade som predikant vid Charité-sjukhuset i Berlin, som professor i teologi i Halle, 1804-1807, och i Berlin från 1810 fram till sin död. Texten är ett uttryck för det känsliga och inte sällan konfliktfyllda förhållandet mellan filosofi och teologi; mellan så kallade sekulariserade och icke-sekulariserade framställningar. Rummets existentiella innebörd framträder känsligt i texten. Schleiermacher beskrev religionens väsen som sinne och smak för det oändliga. Kristendomens viktigaste uppgift är enligt honom att förlösa människan från den syndfulla ändligheten; att försöka reducera futilitetens närvaro under vår korta stund på jorden. Översättningen är gjord av Ola Sigurdson som också introducerar texten. Förhållandet mellan akademisk kunskap och tro är en fråga som sedan lång tid är en angelägenhet för Sigurdson. Han sätter in texten i dess historiska sammanhang och i en kulturhistorisk kontext. Förhållandet till kollegan Friedrich Schlegel (1772-1829) beskrivs, liksom hur frågan om könsrollerna tog form under sjuttonhundratalets slut och artonhundratalets början. Jultemat fortsätter med en beskrivning av en skulpturgrupp gjord av Johan Linton, en nutida gestalning av en arkaisk bildtradition. – Vi är glada över att trycka den den tidigare opublicerade dikten »Regnbågen« ur Lennart Sjögrens rika och omfattande poetiska produktion. Sjögren, född 1930 och boende på Öland, fortsätter oförtrutet sitt skrivande. Han debuterade för mer än sex decennier sedan med diktsamlingen Håll portarna öppna (1958) och har genom åren gett ut ett trettiotal diktsamlingar. Lennart Sjögren tilldelades Tranströmerpriset 2022 med motiveringen; »För en poesi som gjuter nytt liv i naturlyrikens stora grenverk och visar grymheten men också omsorgen i det mänskliga.« Hans poesi introduceras här känsligt av litteraturkritikern Ann Lingebrandt. Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) har bidragit med två poem, som fångar vår tid och de märkvärdiga institutioner som omger oss. En poetisk anknytning till historien utformas i dikten. Vi fullföljer vårt enträgna och solitära arbete. Vi kommer snart ut med ett nytt nummer. Det tar inte slut.
Texten ingår i: Arche 2023 82-83