W. G. Sebalds essä om Peter Handkes roman Upprepningen från 1986 utgår från det han uppfattar som ett skifte i receptionen av Handkes verk i slutet av 1970-talet. Orsaken var, hävdar Sebald, att författarens arbeten blev mer slutna, svårare att beskriva, ett resultat av Handkes »programmatiska 4 skiss till ett synliggörande av en skönare värld med stöd endast i orden«. Det rör sig enligt Sebald om en metafysik som vill »överföra det sedda och varseblivna i skrift«. För att närmare förstå Handkes intentioner företar han en läsning av huvudpersonens redogörelse för sin egen resa som ung, i spåren efter en försvunnen bror, från Österrike in i det slovenska. Sebald finner i romanen en tematik som rör Handke själv, men också ett reflekterande över språkets befriande möjligheter.
