Per Magnus Johanssons ledartext
Detta och nästkommande nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift belyser universitetets historia och dess nuvarande situation. Nödvändigheten har kallat oss till arbetsuppgiften. Universitetet har varit och är i ständig rörelse. Många akademiker ser idag inslag som verkar oroande. En vän till mig, professor i ett samhällsvetenskapligt ämne, berättade för mig att ingen är oersättlig på universitetet. Universitetet består av tjänstemän och tjänstekvinnor som alla kan ersättas av tjänstekvinnans och/ eller tjänstemannens son eller dotter. Systemet skulle härigenom vara ett effektivt maskineri som utgör en tung garanti för säker och ny kunskap. Den fråga som genomsyrar detta och nästkommande nummer är: Hur ser universitetets framtid ut? För att kunna ta sig an frågan krävs kunskap om universitetets historia.
Vi inleder detta nummer med en omfångsrik och nyskriven artikel av Sven-Eric Liedman. Han har under snart femtio år varit knuten till universitetet och var under mer än 25 år ansvarig för forskarutbildningen vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Han utbildade ett stort antal humanistiska forskare. Hans inflytande är inte bara lokalt; han fick 2008 Svenska Akademiens Nordiska pris. Liedman har haft en central funktion inom universitetet, men han har också alltid haft en verksamhet utanför universitetets murar. Det är svårt att som psykoanalytiker inte få känslan av att Liedman personligen hade avgörande betydelse för det intellektuella liv som skapades vid institutionen då han var verksam där. I Psykoanalytisk Tid/Skrift 26-27 uppmärksammar vi att Sven-Eric Liedman, som i år fyller 70, har varit borta ett antal år från den institution som inte längre finns. Artikeln kompletteras med en ny intervju som David Karlsson och undertecknad gjort med Liedman. Intervjun knyter också an till den tidigare längre intervju som publicerades 2006 i samband med att Sven-Eric Liedman avslutade sin gärning vid universitetet.
Immanuel Kants Striden mellan fakulteterna (1798) tillkom i en brytningstid inom det europeiska samhället, där religionens makt alltmer ifrågasattes till förmån för ett världsligt förnuft. Mot bakgrund av franska revolutionens dramatiska händelser framstod upplysningstexterna som en fara för den starkt troende Fredrik Vilhelm II, regent i Preussen. Vi publicerar här i översättning dels förordet till Kants från början delvis censurerade text, i vilket denne argumenterar emot de krav på återhållsamhet i religiösa frågor som riktats mot honom från kungligt håll, dels Kants övergripande inledning, där han beskriver de olika universitetsfakulteternas särart, deras inbördes förhållanden samt de strider de oundvikligen kommer att hamna i. Kant gör en tydlig skillnad mellan den filosofiska fakultetens uppdrag att kompromisslöst söka sanningen och de juridiska, medicinska och teologiska fakulteternas uppdrag att förmedla vissa läror till folket. Mats Leffler ger först en bakgrund till Kants text, vilken sedan avslutningsvis analyseras i detalj av Jacques Derrida. Med utgångspunkt i sin närläsning ställer Derrida i artikeln »Mochlos« frågor om universitetets gränser och ansvar idag.
Vidare publicerar vi en översättning av Wilhelm von Humboldts »Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin«. I texten, som skrevs i slutet av 1809 eller under våren 1810, analyserar Humboldt de högre vetenskapliga läroanstalterna, dit förutom akademin och universitetet även de fristående instituten räknas.
I Thomas Karlsohns artikel »Det romantiska universitetet« möter vi den mångfacetterade bakgrunden till Wilhelm von Humboldts universitetsideal. Det realiserades aldrig till fullo men präglade upprättandet av Berlinuniversitetet 1809-10, vilket brukar betraktas som den första ansatsen till det moderna forskningsuniversitetet. I sin framställning låter Karlsohn en mängd storheter på litteraturens och filosofins område från både förr och nu passera revy. I en rekonstruktion av Humboldts förankring i romantikens ideal knyts denne bland annat till gestalter som Goethe, Schiller, Fichte och Schleiermacher, liksom till universitetet i Jena. Den historiska skildringen bildar också en betydelsefull referenspunkt för en initierad diskussion kring det tillstånd dagens universitet befinner sig i. Betoningen av den akademiska utbildningens nyttoaspekt – accentuerad i Bolognaprocessen – visar sig ha historiska förelöpare. Karlsohn förespråkar att vi balanserat närmar oss Humboldts »romantiska inspirationskällor« och inser att de »inte lär oss vilka specifika ord och begrepp vi skall använda«. Det avgörande är i stället, betonar han, att Humboldts inspirationskällor lär oss »vilket språk vi över huvud taget skall tala«.
Hans-Georg Gadamers »Universitetets idé – igår, idag, imorgon« är ett anförande som Gadamer år 1986 höll vid Heidelbergs universitet under firandet av lärosätets 600-årsjubileum. Den då 86 år gamle filosofen lyfte fram att det inom ramen för det lilla akademiska universumet handlar om att skapa nya former av solidaritet. Med filosofens nödvändiga distans beskriver han universitetets uppgift. Han skriver bland annat att möjligheten att få kritisera och ta emot kritik av andra är »den egentliga livsluften för en äkta forskare och lärd«. Trots att det innebär obehag, så är det just där som arbetet får djup och kvalitet.
Vi har i detta nummer av tidskriften också glädjen att publicera en nyskriven dikt av poeten och litteraturforskaren Anders Olsson.
Magnus Ljunggren porträtterar livfullt den genreöverskridande författaren Andrej Belyj. Denne framstår i Ljunggrens skildring som en upproriskt sökande själ. Belyj har enligt Ljunggren i en prosasymfoniskt präglad stil i flera verk – via intriger som kretsar både kring det förra sekelskiftets starkt positivistiskt konservativa tendenser inom den ryska universitetsvärlden och kring en potentiellt destruktiv kraft i konflikten mellan far och son – lyckats gestalta djupgående motsättningar som präglade inte endast det ryska samhället i början av 1900-talet utan även det europeiska samhället i stort. Belyj blev, hävdar Ljunggren, något av en siare i fråga om den väg Ryssland tog under det förra seklet.
Vi har tidigare, i Psykoanalytisk Tid/Skrift 20-21 (2007), publicerat ett manuskript av arkitekten och professorn vid Chalmers arkitektur, Jan Wallinder. Det handlar om den romerske barockarkitekten Francesco Borromini. Sedan dess har det framkommit nytt material som belyser artikelns tillkomsthistoria och bland annat visar hur den formellt sett var en studieuppgift i arkitekturhistoria för Erik Lundberg vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Johan Linton kompletterar här den introduktion han skrev till manuskriptet när det publicerades och fördjupar bilden av Wallinders ambition att intellektuellt ta sig an frågan om arkitekturhistoriens relevans för det praktiska arkitektarbetet. Dessutom kan vi presentera den litteraturförteckning och de illustrationer till Wallinders manuskript som saknades när det publicerades 2007. Vi har även glädjen att få visa ytterligare ett antal fotografier av Lennart af Petersens från Vitorchiano strax norr om Rom, en stad han besökte tillsammans med Wallinder. En stor del av tidskriftsnumret har också kunnat illustreras med den senares egna fotografier från studievistelsen i Italien 1948-49.
Claes Caldenbys bidrag »Fältstudier« behandlar universitetet såväl i rummet som i tiden. Fokus ligger främst på universitetet som gestaltande element i staden, men Caldenby låter oss också översiktligt följa skiftningar i hur universitetet tagit plats i staden under historiens gång. Hans fältstudier låter sig inspireras av Nationalencyklopedins definition av ordet, med andra ord »forskning utanför den traditionella akademiska miljön«. Caldenby söker sig således ut på fältet och söker sådana gränssnitt där möten mellan en fast och en rörlig del framträder. Stadslivet, menar Caldenby, alstras i gränssnittet mellan staden och byggnaderna, eller staden och institutionen. Av svenska städer är det främst Lund, Uppsala och Göteborg som behandlas.
Fysikern Karl-Erik Eriksson har ägnat ett forskarliv åt att hävda vetenskapens samhällsrelevans. Under sin karriär har han varit med om att grundlägga två helt nya akademiska discipliner och tagit initiativ till en rad tvärvetenskapliga projekt. I de här presenterade självbiografiska reflektionerna diskuteras flera aktuella frågor: Vad är egentligen lokalt och vad är globalt? Vilka är vi och vilka är de? Vilken är vetenskapens relation till kulturen?
Nästa nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift utkommer i samband med Bok- och Biblioteksmässan i slutet av september 2009.
Per Magnus Johansson
