Per Magnus Johanssons ledartext

Ett viktigt tema i detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift utgörs av måleriet, och mer övergripande av frågan om bildens förhållande till språket. I en intervju med tidskriften Qantara – Magazine des cultures arabe et méditerranéenne (Tidskrift för den arabiska kulturen och medelhavskulturen) redogör den franske psykoanalytikern och rätts- och vetenskapshistorikern Pierre Legendre för bilden som en av de kategorier vilka människan anlitar för att bemästra det ofrånkomliga tomrum som hennes avstånd till tingen innebär. Legendre framhåller hur en bild aldrig är omedelbar, alltid förmedlad via språket och de symboliska, institutionella systemen, bland vilka han i detta sammanhang i synnerhet behandlar de religiösa. För Legendre framstår förmågan att hantera frånvaro och brist som avgörande för de mänskliga kulturerna, och han diskuterar även konsekvenserna av vad han uppfattar som en tilltagande tendens i samhället, att i stället uppfatta bilden som ett konsumerbart ting.

Flera av texterna i numret kretsar kring Diego Velázquez (1599-1660) berömda målning Las Meninas, på svenska vanligen kallad Hovdamerna, som idag hänger på Pradomuseet i Madrid. Först ut är den franske idéhistorikern Michel Foucaults likaledes välkända första kapitel till boken Les mots et les choses (Orden och tingen) publicerad 1966. Den lockelse som Foucaults analys av målningens specifika komposition utövade på många läsare bidrog till att den svåra boken blev en oväntad försäljningsframgång. Foucault illustrerar hur målningen problematiserar förhållandet mellan modellens, konstnärens och betraktarens respektive positioner och lyfter även han fram det ofrånkomligen ofullkomliga i språkets representation av målningen. Sedan 1976 har det funnits en översättning till svenska av denna text. Översättningen har oförtjänt fört en anonym tillvaro. Vi har velat lyfta fram Foucaults kapitel på nytt och har därför gjort en ny översättning av texten.

Foucault betraktade aldrig sig själv som någon expert på måleri, men behandlade likväl också flera andra bildkonstnärer. I det här översatta föredraget om Manet, hållet i Tunis 1971, undersöker han hur denne genom att framhäva dukens materiella egenskaper blev en av de första att bryta med måleriets strävan efter att skapa en illusion om tredimensionalitet. Med hjälp av ett dussintal målningar av Manet själv och flera andra exempel ur konsthistorien granskar han i tur och ordning Manets framställning av rummet och ljuset och hans problematisering av betraktarens plats.

I sitt bidrag behandlar filosofen och konstteoretikern Sven-Olov Wallenstein Foucaults båda texter. Kapitlet om Hovdamerna relateras till förhållandet mellan visuellt och språkligt i hela Foucaults verk, men framför allt till det idéhistoriska och filosofiska sammanhang som Les mots et les choses beskriver. Föredraget om Manets måleri förstås å sin sida i sin relation till modernismens framväxt inom konsten, genom övergången från figuration till abstraktion. Tillsammans erbjuder de båda texterna enligt Wallenstein »en fascinerande blick på det moderna måleriets arkeologi«.

Den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusier kom under 1930-talet att utarbeta flera spektakulära stadsbyggnadsförslag för Alger. Under sina besök i den algeriska huvudstaden ägnade han sig också åt studier som blev av betydelse för hans fortsatta konstnärliga karriär. I en artikel som utgår från en i Le Corbusierforskningen viktig källtext från slutet av 1960-talet etablerar arkitekturhistorikern Johan Linton förbindelser mellan den uppmärksammade arkitekten och flera av hans föregångare och samtida kollegor. Lintons artikel blir på det sättet också en studie av den mångtydiga och komplicerade överföringen av inflytanden och influenser som är verksamma i ett konstnärligt arbete.

Engagemang och distansering är titeln på en bok av Norbert Elias, i vilken den tyske sociologen utifrån dessa begrepp också ägnar ett här översatt avsnitt åt Velázquez målning. Elias angreppssätt är ett annat än Foucaults och delvis motsatt, i det att han analyserar den sociologiska, historiska och konsthistoriska bakgrunden till verket. Framför allt jämför Elias målningen med Rembrandts sena självporträtt, men också med verk av renässansmästare som Piero della Francesca. För Elias representerar Las Meninas en utveckling inom måleriet i fråga om konstnärens förmåga till distansering. Elias framhåller också hur denna utveckling mot distansering på 1900-talet kom att bearbetas av Picasso.

Thomas Karlsohn redogör för Elias biografi och teorier, inklusive huvudverket Über den Prozeß der Zivilisation (»Om civilisationsprocessen«, utgivet på svenska som Sedernas historia respektive Svärdet och plikten), tillkommet under exil i England på 30-talet men brett uppmärksammat först under 70-talet. Bland annat berör han likheter och skillnader mellan Elias och Foucault, vilka båda under omfattande biblioteksstudier av texter som andra historiker ansett vara marginalia skapade väsentliga sociologiska och historiska arbeten. Slutligen ger Karlsohn en kritisk beskrivning och analys av Elias betraktelser över konsten.

Gunnar Harding diktar om den dolda modern och Ulf Karl Olof Nilsson har överlämnat ett poem om fadern.

Marcia Sá Cavalcante Schuback skriver om hur bildning och litteratur möts i en fiktiv tidsdimension, när det som omger oss förlorar sin självklarhet. I hennes essä spelar även Friedrich Hölderlins text »Tillblivelsen i försvinnandet« en central roll. Denna korta och täta text, som förmodligen tillkom år 1800, publiceras här på svenska i översättning av Thomas Karlsohn. Hölderlin utvecklar i den strängt uppbyggda texten ett slags tidsfenomenologi i vilken tiden förstås utifrån skeendet, snarare än utifrån succession och kronologi.

Magnus Ljunggren bidrar med en initierad och livfull text om hur den ryske författaren Ivan Sjmeljov – och inte bara han av ryska författare, påpekar Ljunggren i artikelns början – satsade på att vinna Nobelpriset. En nyckelgestalt i Sjmeljovs strävan blev Selma Lagerlöf. En liten brevväxling mellan Lagerlöf och Sjmeljov flankerar Ljunggrens text.

Den huvudsakligen i Wien verksamme arkitekten Adolf Loos är en av de centrala, men också en av de udda, gestalterna i den moderna arkitekturens historia. Hans text »Ornament och brott« – ursprungligen ett offentligt föredrag från 1908 – hör till de verkligt inflytelserika arkitekturtexterna under 1900-talet, och den har väckt en rad reaktioner och tankar hos arkitekter, teoretiker och kritiker. Idéhistorikern Björn Billing framhåller i sin ingående studie »Ornamentdödaren« hur receptionen av Loos ofta varit förenklad och därigenom misstolkat hans budskap. Billing visar hur wienarkitektens idéer och texter istället måste förstås i relation till den sammansatta kulturella miljö där han verkade, och utifrån ett författarskap som var såväl originellt och uttrycksfullt som motsägelsefullt och dunkelt.

I sin korttext »Zidanes melankoli« försöker författaren Jean-Philippe Toussaint förstå händelsen när den franske fotbollsstjärnan Zinedine Zidane i VM-finalens slutskede 2006, i sin sista match någonsin, skallade den italienske försvarsspelaren Marco Materazzi. Denna händelse avgjorde mycket sannolikt VM-finalen till Italiens fördel. Det franska bollgeniet Zinedine Zidane fick rött kort och visades av planen. Zidane fördes mot avgrunden. Italien besegrar Frankrike. Toussaint analyserar händelsen utifrån melankolibegreppet, och texten introduceras av Harvarddoktoranden Christian Claesson.

Per Magnus Johansson