På vilket sätt kan en attack mot en regeringsinstitution vara ett fadermord? Hur kan detta brottsliga agerande samtidigt vara det förtvivlade uttrycket för önskan om en plats i en familj och ett omgivande samhälle? Vilka risker och möjligheter finns inneboende i det rättsliga maskineri som har ansvaret att döma om vansinne och skuld? Vilken roll spelas i denna process av media och de kliniska experterna, och vilken betydelse har de montage av texter och myter som varje kultur vilar på?
Med utgångspunkt i de händelser den 8 maj 1984, då den unge kanadensiske korpralen Denis Lortie tog sig in i Quebecs nationalförsamling med avsikt att ”döda regeringen”, undersöker den franske rättshistorikern och psykoanalytikern Pierre Legendre i Korpral Lorties brott strukturerna för härstamning, reproduktion, moderskap och faderskap i västerlandet av idag. I hans reflektioner införlivas socialantropologi, relevanta delar av den västerländska filosofin och idéhistorien, skönlitteratur och rättshistoriska analyser med ett psykoanalytiskt betraktelsesätt. Översättningen är gjord av Mats Leffler och Ingrid Rosén. I Per Magnus Johanssons förord introduceras Legendres verk och teoretiska positioner, med särskilt avseende på texten om korpral Lortie.
Recension Ord&Bild nr 1-2 2020
”Hjalmar Falk, även han idéhistoriker, har läst Arche Press nyutgåva av den franske psykoanalytikern och rätthistorikern Pierre Legendres bok Korpral Lorties brott. Denis Lortie tog sig beväpnad in i parlamentsbyggnaden i Quebec år 1984 i syfte att ”döda Montreals regering”. Trots att boken ursprungligen publicerades 1989 tycker sig Falk se tydliga kopplingar till vår tid, men också stora skillnader, kanske framför allt i den världsbild utifrån vilken den konservativa högern argumenterar. Legendres konservatism skiljer sig markant från dagens konservativa såtillvida att den inte är rotad i biologism. Att dagens höger däremot utgår ifrån en sådan syn på människan är ingen tillfällighet menar Falk: ”Efter decennier av repressiv dekonstruktion av de traditionella samhällsbandens institutioner genom marknadsanpassning och tillämpad management-filosofi tycks den enda strategi som återstår för deras försvar vara att förklara traditionella ordningar i termer av artmässigt eviga konstanter, att kort sagt ”naturalisera” hierarkier och auktoritet. Det är därför ingen slump att scientismen idag ofta återfinns till höger i det politiska spektrat.”
Författarpresentation
Pierre Legendre ( f.1930) är psykoanalytiker och rättshistoriker verksam i Paris, med ett omfattande skrivet verk bakom sig. Övergripande kan sägas att Legendre först och främst är att betrakta som en mångfacetterad intellektuell. Han har en bred och gedigen akademisk utbildning. Han är jurist ursprungligen, och blev behörig att undervisa vid franska universitet 1957. Hans doktorsavhandling – La Pénétration du droit romain dans le droit canonique classique – publicerades 1964, samma år som han fyllde 34 år. Han har fortsatt att verka i ett akademiskt sammanhang under hela sitt yrkesverksamma liv. Legendre har icke desto mindre upprepade gånger kritiserat den utveckling som universitetet genomgått under de mer än femtio år som han varit verksam inom dess ramar. Han har påpekat betydelsen av att den humanistiska bildningskulturen och inte minst historisk kunskap vidmakthålls. Pierre Legendre beskrivs inte sällan som antropolog. Poesin, och poeterna, har alltid varit viktiga för honom. Filmens värld har påverkat honom vilket har lett honom till att han själv skrivit filmmanus.
Legendre författar sina verk på franska och läser latin, grekiska, tyska och engelska. Biblioteket är hans naturliga hemvist. Han har en gång låtit undslippa sig att han helst skulle vilja dö i ett bibliotek. Han inkarnerar bland annat vad man i Sverige skulle kunna kalla en humanistisk forskare av den gamla skolan.
Legendre är kritisk till hur det västerländska samhället har utvecklats och förmedlar inte sällan en pessimism och till med en förtvivlan. Långt borta, i förhållande till en avlägsen tid som ännu icke är, kan man ana att han hyser en överraskande hoppfullhet. Det hindrar honom emellertid inte från att hävda att ”vi styrs i denna värld av barbarer”. Framtiden kan i flera avseenden inte bli annat än bättre, är den tankestruktur som finns närvarande i hans tänkande.
Pierre Legendre har en grundlig psykoanalytisk utbildning och var psykoanalytiker vid École Freudienne de Paris; han var A.E., det vill säga Analyste de l’École, som uttrycket var vid skolan. Jacques Lacan (1901-1981) grundade sin skola 1964, styrde dess verksamhet och upplöste den 1980. Vid sidan om sin akademiska utbildning studerade Legendre således psykoanalys vid École Freudienne de Paris under sexton år, det vill säga mellan åren 1964 och 1980.
Han har verkat som psykoanalytiker i mer än fyra decennier. Hans privatpraktik låg på en liten gata i sjunde arrondissementet, alldeles intill Sveriges ambassad; över åttiofem år gammal ägnade han sig om än i begränsad omfattning åt den psykoanalytiska praktiken. I skrivande stund, när Pierre Legendre är fyllda 89 år, har han slutligen upphört med att ta emot analysander. Den psykoanalytiska praktiken och den erfarenhet den har gett honom är en avgörande referens i hans tänkande och skrivande.
Av Per Magnus Johansson
