ARCHE 2021 76-77

Vi inleder med två essäer av 2020 års Nobelpristagare i litteratur Louise Glück. Översättaren Jonas Brun ger en introduktion till hennes essäistiska produktion. Med ett anslag som inte är avlägset Glücks skriver Josefin de Gregorio om sorg.
Arkitekturtemat inleds med ett samtal mellan arkitekten Petra Gipp och Johan Linton. Adolf Loos behandlar frågan om relationen mellan olika byggnadsmaterial och deras beklädnad. Claes Caldenby försöker finna orsakerna bakom Arkitekturupprorets reaktioner på det samtida byggandet. Här presenteras också ett förslag för omvandling av Brunnsparken i Göteborg från Johan Linton Studio och Tore Lagerqvist lyfter fram betydelsen av stadens understrukturer.
Vi fördjupar oss i konsten genom Lydia Sandgrens porträtt av Göteborgskoloristen Åke Göransson liksom Johannes Nordholms text om intresset för konst av psykiatriska patienter. Anna Hallberg står för det här numrets poesi.
Per Magnus Johansson gör en idéhistorisk genomgång av delar av den kritik som riktats mot psykoanalysen och Sigmund Freud.
Vi bjuder på ett teologiskt block som kretsar kring den tyske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher och Ola Sigurdsons nyöversättning liksom Jayne Svenungssons essä om förhållandet mellan religion och estetik. Sigurdson tar sig därefter an frågan om människans upplevelse av transcendens i det ändliga livet. I Simone Kotvas bidrag utforskas bland annat »extasens tekniker« och Mårten Björk problematiserar vår föreställning om tid och kausalitet. Anton Svanqvist har översatt en essä av filosofen och teologen David Bentley Harts som sätter fokus på friheten såsom centralt begrepp för den moderna epoken. Den italienske filosofen Giorgio Agamben prövar tesen att kapitalismen lånar många drag från religionen. Den franska filosofen Barbara Cassin introduceras av Johan Gardfors.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Arche
Läkandekulturen
Om hämnd
Louise Glück som essäist
Sorgeprocessen
Arkitekturen och livet
Beklädnadsprincipen
Hålla låda: Om arkitektur
Att gräva ut det uppenbara
Staden under staden
Göteborgskoloristen Åke Göransson
Konstens asyl
Kritiken av Freuds psykoanalys
Kapitalismen som religion
Språket och tanken
de lyckliga rörelserna
Romantisk teologi
Vardagslivets psykoteologi
Extasens tekniker
Verklighetsinfluenser
Om religionens väsen
Efterord till Schleiermacher
Kristendomen, moderniteten och friheten
Efterord till Hart
PER MAGNUS JOHANSSON
LOUISE GLÜCK
JONAS BRUN
JOSEFIN DE GREGORIO
PETRA GIPP JOHAN LINTON
ADOLF LOOS
CLAES CALDENBY
JOHAN LINTON
TORE LAGERQVIST
LYDIA SANDGREN
JOHANNES NORDHOLM
PER MAGNUS JOHANSSON
GIORGIO AGAMBEN
JOHAN GARDFORS
ANNA HALLBERG
JAYNE SVENUNGSSON
OLA SIGURDSON
SIMONE KOTVA
MÅRTEN BJÖRK
FRIEDRICH SCHLEIERMACHER
OLA SIGURDSON
DAVID BENTLEY HART
ANTON SVANQVIST
Per Magnus Johanssons ledartext

Arche 76-77 inleds med två essäer av 2020 års Nobelpristagare i litteratur Louise Glück. »Läkandekulturen « utgår från skillnaden mellan läsarens och konstnärens perspektiv på verket. Även om konstverket för läsaren kan ge form åt en förödelse och i sista hand få en funktion av frälsning undan mörkret, är samma sak inte fallet för den skapande. Glück invänder mot tanken att trauman eller förluster skulle utgöra konst i sig själva; en sådan föreställning innebär ett förnekande av förlusten, en omvandling av den till katalysator för förbättring, ett triumfens narrativ som inte har mycket att göra med hur hon uppfattar att den konstnärliga processen gestaltar sig. »Om hämnd« tar avstamp i författarens barndom och hennes känslighet för förödmjukelser. Glück beskriver här hur önskemålet om vedergällning tagit gestalt i hennes eget liv, i fantasier om distanserad upphöjdhet, som tröst men också som motiv till det poetiska skrivandet. Och hur föreställningen om hämnd sakta avtagit med den ökande närheten till döden. Översättaren Jonas Brun ger en introduktion till Glücks essäistiska produktion, vilken tidigare inte presenterats för den svenska publiken. Det är en essäistik som kretsar kring poesin, och vars gemensamma nämnare är det tonfall, »kärvt och osentimentalt«, som vi känner igen från dikterna. Rösten, tonfallet, det personliga avtrycket, är också det som Glück lyfter fram i den poesi som intresserar henne mest. Hennes tilltro till språket och åtföljande syn på det, påminner enligt Bruns förståelse om den psykoanalytiska »viljan att avtäcka samband och att inte väja för insikten, även om den krossar illusioner«. Med ett anslag som inte är avlägset Glücks skriver Josefin de Gregorio i en personlig reminiscens om sorgen. Med hjälp av hänvändelser till Emily Dickinson (1830-1886) och Sigmund Freud (1856- 1939) skildrar hon ett uppbrott och den därpå följande, svårfångade rörelsen mellan minnet och den rådande verkligheten.

Arkitekturtemat i föreliggande nummer inleds med ett samtal mellan arkitekten Petra Gipp och Johan Linton. I Gipps gripande historia får vi möta en arkitekt som med känslighet, självständighet och uthållighet utvecklat ett eget och ovanligt förhållningssätt till arkitekturen. Det gäller bland annat mötet med beställarna, där deras personliga berättelser blir en viktig utgångspunkt för arbetet, men det gäller också den skapande processen, som tar stöd i reflektioner utifrån modeller som gjuts i gips. Efter Gipps berättelse följer en text av Adolf Loos (1870-1933) som behandlar ett centralt tema för arkitekter genom alla tider: frågan om relationen mellan olika byggnadsmaterial och deras beklädnad. På ett sätt som reflekterar samtalet med Gipp uppehåller sig Loos vid frågan om autenticitet i arkitekturen. Texten »Beklädnadsprincipen« publicerades första gången 1898 och hör till den samling texter Loos skrev med anledning av Jubileumsutställningen i Wien. Den blev början på hans författarskap. För att ytterligare belysa frågan om arkitekturens förhållande till tiden, och utifrån Arches intresse för staden, presenteras också ett förslag för omvandling av Brunnsparken i Göteborg från Johan Linton Studio. Projektet undersöker möjligheten att kulvertera Stora Hamnkanalen för att skapa ett storslaget torgrum där vattnet närvarar i gatunivå. Efter Lintons beskrivning av förslaget följer en betraktelse av projektet, »Staden under staden«, skriven av Tore Lagerqvist, som lyfter fram betydelsen av stadens understrukturer. Omvandlingsförslaget ingår i utställningen »Arkitekturvisioner: Brunnsparken « som visas på Röhsska museet fram till 26 september 2021. Claes Caldenby diskuterar i sin essä »Hålla låda: Om arkitektur« Arkitekturupproret, från början en facebookgrupp, som sedermera vunnit spridning och idag har omkring 50 000 medlemmar. I ett kritiskt resonemang försöker han finna orsakerna bakom medlemmarnas reaktion på det samtida byggandet, förstå deras arkitektursyn och tänka kring hur en bredare förankrad arkitektursyn skulle kunna se ut. Caldenby upprättar en distinktion mellan föreställningen om att det finns tidlösa skönhetsvärden som måste bevaras och uppfattningen att man vid uppförandet av nya byggnader främst måste lyssna till allmänhetens synpunkter. Han undrar också över hur dagens sätt att mäta åsikter genom opinionsundersökningar på internet ska betraktas i förhållande till den utbildade arkitektens behov av att kompromissa mellan olika hänsyn, bland annat till ekonomiska faktorer.

Lydia Sandgren tecknar ett porträtt av Göteborgskoloristen Åke Göransson (1902-1942) som lägger större tonvikt vid hans person och det sammanhang där han verkade än vid konstverken som sådana. Göransson, vars konst enligt en spridd berättelse nyupptäcktes i en kökssoffa hemma hos hans mor under en tid då konstnären själv sedan flera år befann sig på Lillhagens mentalsjukhus med diagnosen schizofreni, tillbringade fram till interneringen sitt liv i Landala i ett Göteborg präglat av stadsplaneraren Albert Lilienbergs (1879-1967) visioner. Sandgren förflyttar sig mellan å ena sidan Göranssons försök att etablera en familj och slå in på en konstnärsbana och å andra sidan de kulturella och samhälleliga förhållandena under stadens snabba tillväxt i början av 1900-talet. I essän »Konstens asyl« ger Johannes Nordholm en bakgrund till 1900-talets intresse för konst skapad av psykiatriska patienter, med utgångspunkt i återupptäckten av väggmålningar i kulvertarna under Lillhagens sjukhus i Göteborg. På våren och sommaren 2018 uppmärksammades verken bland annat i form av en föreläsnings- och konsertkväll och guidade visningar. Utöver analyser av freskerna – med referenser till konsthistorien och kopplingar till outsiderkonstens särdrag – innehåller texten en redogörelse för hur idéerna om sambandet mellan konst och psykiskt lidande fick betydelse för såväl modernismen inom konsten som för de psykiatriska institutionerna.

Undertecknad gör i detta nummer av Arche en genomgång av delar av den kritik som genom historien riktats mot psykoanalysen och Sigmund Freud. Anslaget är idéhistoriskt, och intentionen är att behandla såväl de läsningar som utgår från en grundläggande respekt för Freuds tänkande som synpunkter som har mindre sakliga grunder. Både den interna kritiken från representanter inom den psykoanalytiska rörelsen och den som härrör från andra discipliner, främst medicinen och filosofin, beaktas. En ursprunglig version av texten trycktes för mer än 15 år sedan med stöd från Vetenskapsrådet.

Den italienske filosofen Giorgio Agamben prövar i den här översatta artikeln Walter Benjamins (1892- 1940) tes att kapitalismen lånar många drag från religionen, och främst kristendomen. Agamben ser president Richard Nixons (1913-1994) upphävande av dollarns konvertibilitet i guld som en samtida händelse som i sin banalitet samtidigt illustrerar en historisk förändring i vårt tänkande. Referensen till ett reellt värde i guld finns inte längre, vi har bara vår tilltro till banken att falla tillbaka på. På samma sätt finner Agamben hos Guy Debord (1931-1994) beskrivningen av ett liknande skeende med avseende på språket. Författaren av Skådespelssamhället redogör för ett språk vars samband med världen kapats, varvid människorna skilts från det som borde förena dem. Den franska filosofen Barbara Cassin introduceras av Johan Gardfors. Cassin har en förankring i den tidiga grekiska filosofin, hos försokratikerna och Aristoteles, men också i det samtida kontinentala tänkandets fokus på språkets olika aspekter. Cassin står bakom Dictionnaire des intraduisibles, en uppslagsbok över filosofiska begrepp som tenderar att trotsa översättares ansträngningar. Översättningen blir hos Cassin viktig som ett sätt att göra motstånd mot en ahistorisk, globalt spridd globish – global English – men också mot språklig nationalism. Gardfors lyfter hos Cassin också fram språkets performativa förmåga, att språket inte är ett dött objekt utan en praktik med politiska konsekvenser.

Anna Hallberg står för det här numrets poesi. I en form av förutsättningslöst registrerande av det kroppsliga skeendet skapar hon först en distanseringseffekt och sedan en ny förundran hos läsaren.

Vi avslutar föreliggande nummer av Arche med ett teologiskt block som kretsar kring den tyske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och Ola Sigurdsons nyöversättning av delar av dennes Über die Religion. Reden an die Gebildeten unter ihren Verächtern – Om religionen: Fem tal – från 1799. Sigurdson ger också en bakgrund till textens tillkomsthistoria. Jayne Svenungsson behandlar i sin essä »Romantisk teologi« förhållandet mellan religion och estetik sådant det formuleras i Schleiermachers text, där ett gemensamt drag identifieras i den överväldigande upplevelsen av hur människans sinne öppnar sig bortom det analytiskt resonerande jaget; åsynen av det sublima konstverket har dimensioner som pekar hän mot religionen. Svenungsson undersöker denna idé och dess bakgrund inom den protestantiska teologin, men beskriver också dess betydelse och öde inom den nutida estetiska filosofin. Ola Sigurdson tar sig därefter i »Vardagslivets psykoteologi« även han an frågan om människans upplevelse av transcendens i det ändliga livet. Han beskriver hur den mänskliga tendensen att själv behärska – förfoga över – allt större delar av tillvaron leder till att »det oförfogbara« riskerar att trängas bort och världen därmed bli stummare och fattigare. Men enligt Sigurdson kommer människans själv aldrig att vara helt enhetligt, och världen, varat eller Gud kommer alltid att exponera henne för frågor som kräver att hon responderar, på den vardagliga världens nivå. I Simone Kotvas bidrag utforskas med utgångspunkt i Simone Weils (1909-1943) tänkande begreppet passivitet inom en teologisk kontext. Kotva söker sig bakåt i tiden, till bland andra Maine de Biran (1766-1824) och den franska spiritualismen, men finner även besläktade föreställningar och vidareutvecklingar hos mer samtida filosofer som exempelvis Gilles Deleuze (1925-1995) och Giorgio Agamben. Weils hänvisning till mystiken som en livsväg präglad av mottaglighet för den andre, men också för det icke-mänskliga, blir en referenspunkt för utläggningen. De »extasens tekniker« som Kotva talar om rör just ett sådant tillstånd, där spontanitet har ersatt vilja och intention. Mårten Björk problematiserar i »Verklighetsinfluenser. Om eviga och olevda liv« vår föreställning om tid och kausalitet och ställer dem i förhållande till de dimensioner av verkligheten som kunde ha existerat. I detta avseende kommer verkligheten att innefatta ett kontrafaktiskt element, som inte beaktar de aspekter som har att göra med exempelvis lidelse, intention och mening. Ett mer omfattande verklighetsbegrepp måste därför omfatta verkan på världen. Till hjälp i sitt resonemang tar Björk såväl filosofin som teologin och naturvetenskapen. Avslutningsvis återvänder Arche till filosofen och teologen David Bentley Hart. Anton Svanqvist har översatt essän »Kristendomen, moderniteten och friheten« och sätter i sitt efterord in Harts text i dess sammanhang. Essän sätter fokus på friheten såsom centralt begrepp för den moderna epoken. Hart menar att vi idag rör oss med ett negativt frihetsbegrepp, utan transcendentala föreställningar om Gud, det sanna, det goda och det sköna; det är en frihet från begränsningar av något som helst slag, och som samtidigt tjänar vissa privilegierade intressen. Rötterna till detta frihetsbegrepp tycker sig Hart finna i en kristendomens inneboende logik vilken han här frilägger och analyserar vidare. Saknaden efter Bok- och Biblioteksmässan, det fysiska mötet, samtalet och den levande diskussionen är stor. Vi inom Arches redaktion drömmer om att vi alla återvänder till seminarierna, drabbas av det oväntade mötet i montrarna och återupptar det intellektuella samtalet under september månad 2022. Fram till dess läser, översätter och skriver vi.

Per Magnus Johansson i augusti månad 2021