Arche 2015 52-53

Vi tar oss an förhållandet mellan minnet, glömskan, bortträngningen och det bortträngdas återkomst och startar med Per Magnus Johanssons samtal med Georg Klein där får vi höra om Kleins historia och flykt från förintelsen som sträcker sig in i samtiden.

Vad skedde i de rena krigshandlingarnas skugga? Håkan Liljeland har översatt den franske författaren Yannick Haenels bok Jan Karski som publiceras här, liksom Liljelands förord och en kommentar kring mottagandet av Haenels bok.

Filosofen Agnes Hellers tankevärld får vi ta del av i översättning av Joel Danielsson. Hon skriver om vårt öde i relation till hemskapandet och behandlar frågan om modernitetens förhållande till minnet.

I en memoarartad essä tar Magnus Ljunggren med oss på en resa till Sovjet 1969 i ett hårt övervakat samhälle.

I vårt arkitekturblock skriver Claes Caldenby om hur man får en stad att leva och Robert Azars prosapoetiska text lyfter fram Göteborgs svunna tid och platser.  I en text som sammanlänkar ett möbelprojekt och ett udda dokument ur Broströmkoncernens företagshistoria visar Johan Linton en verksamhet som präglat många göteborgares vardag under 1900-talet. Linton ger oss också ett samtal med den italienske arkitekturhistorikern Giuliano Gresleri om födelsen av ett forskningsfält, för att uppmärksamma femtioårsminnet av Le Corbusiers bortgång 1965.

Thomas Karlsohn och Tore Frängsmyr har samtalat om vetenskap och historia. Peter Sand och Annika Stiebe har författat encyklopediska artiklar kring psykoanalysen.

Astrid von Rosen har översatt ett utdrag ur Eszter Szalczers bok som behandlar August Strindbergs dotter Kerstins öde. Till detta har von Rosen även skrivit om en samtida uppsättning av Ett drömspel.

Håkan Möller, Per Klingberg och Ulf Karl Olov Nilsson bidrar med poesi.

Avslutningsvis trycks Jean-Pierre Vernants artikel, översatt av Mats Leffler, som berör den grekiske tragedins historiska moment.

Innehåll

Arche nr 52-53

Per Magnus Johansson

Om uteslutandet av den andre

Per Magnus Johansson & Georg Klein

Haenel och mannen som försökte stoppa förintelsen

Håkan Liljeland

Jan Karski

Yannick Haenel

Var är vi hemma?

Agnes Heller

Kulturellt minne, identitet och civilsamhälle

Agnes Heller

Sovjet 1969

Magnus Ljunggren

Dikter

Håkan Möller

Exodus

Per Klingberg

Mitt mode

Ulf Karl Olov Nilsson

Vågor, hav, farkoster för tid

Johan Linton

Motkultur

Claes Caldenby

Saknadens fält

Robert Azar

Le Corbusier – samtal med Giuliano Gresleri

Johan Linton

Vetenskap och historia – samtal med Tore Frängsmyr

Thomas Karlsohn

Om Freuds överföringsbegrepp

Peter Sand

Mötöverföring – kurens gräns eller möjlighet?

Annika Stiebe

En personlig introduktion

Eszter Szalczer

Kerstin

Eszter Szalczer

Inferno i trötthetssamhället

Astrid von Rosen

Den grekiska tragedins historiska moment

Jean-Pierre Vernant

Per Magnus Johanssons ledartext

Vi minns och vi glömmer. Minnet befinner sig i rörelse. Minnet kan drabbas av bortträngning och det bortträngda kan återvända. Ibland minns vi inte vad vi glömt. Bidragen i detta nummer av Arche tar sig an förhållandet mellan minnet, glömskan, bortträngningen och det bortträngdas återkomst.

Om försöket att minnas och att glömma alstrar en möjlighet till eftertanke så illustreras aspekter av eftertanken i det offentliga samtal som undertecknad förde med Georg Klein i april 2013 i Freudianska föreningens regi i Göteborg. Temat för samtalet var »uteslutandet av den andre«. Klein talar inte i så stor utsträckning om själva förintelseåret i Ungern, det vill säga 1944, då han var 19 år gammal, utan mer om tiden före – en bakgrund – och den tid som följde på hans flykt undan förintelsen och som sträcker sig in i det vi kallar vår samtid. Klein är associativ i sitt berättande och några av hans anekdoter hjälper oss att bättre se bortom de inte alltid vidsynta bilder vi har av oss själva som svenskar.

I föreliggande nummer presenterar vi också historien om ett försök att få världen att, sedan andra världskriget börjat gå nazisterna emot, inse vad som skedde i de rena krigshandlingarnas skugga. Håkan Liljeland har översatt den franske författaren Yannick Haenels bok Jan Karski från 2009. Karski var den polske motståndsman som tog sig an att göra detta försök. I det första av bokens tre kapitel redogörs för Claude Lanzmanns intervju med Karski i filmen Shoah (1985). I det andra sammanfattas Karskis bok Story of a Secret State (1944), skriven med diplomatiska hänsyn eftersom kriget – och Polens öde – när den publicerades ännu inte var avgjort. I det tredje kapitlet skapar Haenel en fiktiv berättelse i jag-form, och den som talar är Karski, som Haenel anser var »mångbottnad, motsägelsefull och svårfattlig, som alla människor«. I detta kapitel försöker Haenel inom fiktionens ram, som Liljeland skriver i sitt förord, fylla det tomrum som tystnaden alstrar, ty inför tystnaden står historikern inför nya arbetsuppgifter. Liljeland kommenterar också mottagandet av Haenels bok.

I Joel Danielssons översättning erbjuds våra läsare att få en inblick i Agnes Hellers tankevärld. Utifrån två vardagliga möten, det ena i Rom vid Campo dei Fiori och det andra på en jumbojet på färd mellan kontinenter, utvecklar Heller ett vindlande men riktat resonemang om var vi kan lyckas uppleva oss som hemma. Heller ryggar inte för vare sig komplexiteten eller motsättningarna i vår gemensamma strävan efter att få höra hemma någonstans i varats olidlighet. Den postmoderna människan reflekteras mot såväl den moderna som den förmoderna. Vårt öde i relation till hemskapandet är, som Heller skriver, både gemensamt och självbestämt. I en efterföljande – besläktad – artikel, behandlar Heller frågan om modernitetens förhållande till minnet, en fråga som är central för frågan om samtidsmänniskans identitet. I en genomgång av civilsamhällets olika delar – religioner, de olika etniska grupperna, icke-statliga institutioner, företag, fackföreningar, familjer, proteströrelser, rentav maffian – problematiserar hon möjligheten att minnas och behovet av gemensamma hågkomster inom ramen för en given kultur. Det tycks Heller som att behovet av kulturellt minne fortfarande är mycket stort, men i mötet med å ena sidan ett ökande antal myter som erbjuder tillhörighet, å andra sidan ett själlöst utilitaristiskt maskineri, tycks framtiden oviss.

Magnus Ljunggren tar med oss på en resa i sin memoarartade essä »Sovjet 1969«. Resan gjorde han tillsammans med vännen och översättaren Lars Erik Blomqvist. De rör sig underjordiskt i ett hårt övervakat samhälle. Livsöden öppnar sig och inblickar erbjuds som endast var möjliga att nå på plats. »Kontaktbehovet på den andra sidan var massivt«, skriver Ljunggren, och med det uttrycket introduceras också terrorns, exilens och dödens närvaro. Som läsare möter man en form av koncentrerad kulturhistoria i miniformat; litteraturen står i centrum, men även bildkonsten, musiken och baletten kommenteras. Resan blir i Ljunggrens tillbakablick förebådande. Sovjet 1969 var, som Ljunggren skriver, »dräktigt med hela den sovjetiska katastrofen«.

Poesin representeras i tidskriften denna gång av Håkan Möller, Per Klingberg och Ulf Karl Olov Nilsson. Möller bidrar med två dikter. I »Chaillot (augusti)« berörs den tystnad som – via minnet – kan alstras av de frånvarande och nå »delfisk« klang; att vara en hemlighet på spåren. Dikten »Mitt Europa, hösten 2013« låter den gamla vägen, den som förbinder, och den som följer smärtans steg framträda som hängde de ihop. Snubbelstenar. Något oerhört hände här för åttio år sedan; förintelsenära. Då når in i nu.

I Klingbergs dikt »Exodus« framträder en symbolens minnestömda, allt uppsugande (ut)vandring i Stockholms förortsvärld; »tomrummet i dess sida värker« och det uppsugna »hotar betydelsen ini- från«. Symbolen framträder som »en papperslös om natten« då varje dörr är låst; risken blir stor att den förlorar »vad den lämnat bakom sig«.

Nilsson bidrar med poemet »Mitt mode«. Ett spel mellan in- och utsida, mellan djup och yta; ett försök att inifrån ta på sig plagg som sitter på andra.

Göteborgs historia är ett viktigt ämnesområde för vår tidskrift. I år uppmärksammas på olika sätt Broströmskoncernens betydelse för Sveriges och Västsveriges näringsliv samt vårt lands utbyte med omvärlden. I en text som väver samman ett möbelprojekt inspirerat av havet och ett udda dokument ur Broströmsimperiets företagshistoria ger Johan Linton fragmentariska inblickar i en verksamhet som präglat många göteborgares vardag under 1900-talet.

I vårt förra nummer kunde vi även ta del av visioner om ett framtida Göteborg genom Johan Lintons intervju med stadsbyggnadskontorets chef Agneta Hammer och stadsarkitekt Björn Siesjö. I det här numret diskuterar Claes Caldenby mot av olika slag och på olika vis. Han berör det specifikt göteborgska men också mer generella problemkomplex beträffande hur man ska få en stad att leva, återvinningsvilligt och hållbart i längden. Historien finns också närvarande, och Caldenby framhåller de lärdomar som kan – eller, för att formulera det med den polemiska skärpa som framträder i Caldenbys artikel, ska – dras av den också i fråga om stadsplanering.

Göteborg belyses också, om än på ett annat sätt, av Robert Azar. I den prosapoetiskt färgade texten »Saknadens fält« lyfter han ur glömskans vatten upp svunnen tid, svunna platser och en anda han funnit i ett Göteborg som inte längre finns. Förlusten skrivs in. Floden, som ger karaktär åt Göteborg men också åt Wien, Budapest och Paris, framträder som gräns och övergång. Ytterst påtagligt vad gäller Göteborg och stadens historia, så påtagligt att Azar avslutningsvis hamnar i mytologins värld och floden Styx kring vilken Saknadens fält breder ut sig.

Vi upplåter i detta nummer av Arche ytterligare två samtalets rum utöver dem som vi slagit upp dörrarna till i tidigare nummer, samt det som Georg Klein och undertecknad uppehöll oss i april månad 2013.

Det första samtalet sker mellan Johan Linton och den italienske arkitekturhistorikern Giuliano Gresleri. Det är ett samtal som berättar om födelsen av ett forskningsfält. Detta fält utgör idag ett av de centrala forskningsområdena för kunskap om 1900-talets arkitektur och gäller den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusier. I en personlig berättelse redogör Gresleri för hur yttre och inre faktorer styrt hans väg genom en forskningsmiljö som både liknar och skiljer sig från den svenska. Texten publiceras också för att bidra till uppmärksammandet av femtioårsminnet av Le Corbusiers bortgång 1965. Den internationella diskussionen om arkitektens betydelse har varit laddad under året, inte minst i hans hemland Frankrike.

Det andra samtalets rum befolkas av Thomas Karlsohn och idéhistorikern och vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr. Deras samtal behandlar temat »vetenskap och historia«. Det blir ett vindlande samtal utifrån en av Thomas Karlsohn planerad linje, det pendlar mellan det lilla och det stora, personligt färgade utsagor finns inlagda i de mer generellt hållna resonemangen; Frängsmyr och Karlsohn talar med tyngd rakt och enkelt om allvarliga ting spridda på vetenskapshistoriens fält. Ljus faller även över humaniora i kris.

Arche presenterar även denna gång encyklopediska artiklar kring psykoanalysen. Peter Sand har skrivit den ena, som belyser begreppet överföring, »Om Freuds överföringsbegrepp«. Den andra har Annika Stiebe författat och den bär titeln »Motöverföring – kurens gräns eller möjlighet?«. Begreppen kompletterar varandra. De har varit och är fortfarande nyckelbegrepp i den psykoanalytiska teorin och praktiken.

Även August Strindberg bereds plats i detta nummer av tidskriften. Med den österrikiska journalisten Frida Uhl (1872-1943) fick författaren, 23 år äldre än sin hustru, dottern Kerstin (1894-1956). Strindberg återsåg inte sin dotter efter att hon fyllt två, men de korresponderade fram till 1909. Vi har glädjen att, i Astrid von Rosens översättning, presentera ett utdrag ur Eszter Szalczers Writing Daughters: August Strindberg’s Other Voices (2008), som behandlar Kerstins öde. Utdraget inleds med en personligt hållen introduktion riktad till Arches läsare. Texten om Kerstin beskriver hur dottern söker sin far. Kerstin Strindberg efterlämnade en stor mängd anteckningar, vykort och brev. Szalczer närläser ur detta material och gör gällande att fadern omvandlade sin dotter till »en karaktär i [sitt] skrivande«. Av Kerstins svar uppfattar Szalczer att dottern »försöker bevara relationen till fadern inom sin upplevelses verklighet«. I den bild Szalczer ger oss blir det en oändligt svår uppgift.

Astrid von Rosen har sett en uppsättning av Ett drömspel i Oslo hösten 2014, det vill säga i vår nutid och det trötthetssamhälle vi lever i. Det framkommer att boken Trötthetssamhället (2009) av Byung-Chul Han spelade en stor roll i regissör Calixto Bieitos och scenograf Rebecca Ringsts arbete med föreställningen. Och föreställningen blir ett inferno, enligt von Rosens scenografiska analys. Perspektivet på världen uppochnedvänt. Att Strindbergs så kallade infernotid föregick Ett drömspel är emellertid rättvänt, men att det är som om helvetet brakat löst på nytt blir en tanke som framträder ur von Rosens analys. Om Indras dotters återkommande fras att det är synd om människorna kan läsas i skiftande stämning, så driver scenografin i denna föreställning åskådaren (von Rosen) att tydligt se det Han benämner som ett neutralt våld av positivitet i vår samtids samhälle och som enligt honom leder till »ett slags infarkter, som beror på att det finns /…/ för mycket av samma sak i dagens samhälle«. Det blir en ifrågasättande föreställning, hävdar von Rosen.

Även om den grekiska tragedins ursprung klarlagts är inte alla problem förknippade med den lösta. Så lyder anslaget till Jean-Pierre Vernants artikel »Den grekiska tragedins historiska moment: några sociala och psykologiska betingelser«. Vernant gör gällande att tragedin var en ny typ av skådespel i Athens utbud av festligheter, samt att den gav uttryck åt en form av mänskliga erfarenheter som kan sägas utgöra »en etapp i den inre människans, det ansvariga subjektets framväxt«. Samtidigt betrak- tar Vernant tragedin som ett moment. Momentet hänger samman med att ett medvetande om ansvar tar plats i och med att de mänskliga och gudomliga sfärerna börjat skiljas åt i så hög grad att de kan ställas mot varandra. Den tragiska innebörden knyter Vernant till faktumet att »det mänskliga hand- landet blir föremål för eftertanke«. Människan handlar utan att veta vad hennes handling innebär, men hon ställs inom tragedin som ansvarig för dessa trots sin ovetskap. Oidipus är ett talande exempel. Artikeln presenteras i Mats Lefflers översättning. Temat antiken kommer att fortsätta i nästa nummer.

Bokmässan i Göteborg 2015 uppmärksammar Ungern, och i detta nummer av Arche har Georg Klein och Eszter Szalczer, båda födda och uppvuxna i Budapest, liksom Agnes Heller, född i samma stad och numera också verksam i den ungerska huvudstaden, en framträdande plats.

Per Magnus Johansson