Per Magnus Johanssons ledartext

Ovidius drevs i exil för sina skrifters skull. Katarina Frostenson har i det nyligen skrivna verket »Till Tomi« den från hemstaden Rom utestängdes ord – och stämma – som inspirationskälla. I Tomi skrev Ovidius »Tristia, Klagosånger vid Svarta Havet«; där dog han. Dialogen förflyttar sig i tid och rum – gränslös trots sin placering – och rösterna som träder fram på scenen, representanter för olika sätt att förhålla sig till språket och världen, speglas i snitt skurna ur Rilkes, Dickinsons och Hölderlins poesi. Avfärd och ankomst vävs samman. Skott ljuder i bakgrunden. Blodigt våld. »Lögnen är en kreation, det är inte sanningen.« Frågan är hur långt orden når, hur långt avbildningen kan komma under de villkor som gäller. »Vårt behov av tröst är omättligt«, säger prosaisten. »Omätligt«, svarar poeten. Skiftande dagrar framträder. Och flyktingen, tillika väder(spå)man, sluter ankomsten: »Lika varm som dagen är/blir natten kall. Å kalla natt.« Vi är tacksamma för att Katarina Frostenson givit oss möjligheten att väva in denna tidigare inte publicerade kommentar till att inte endast skepp kan förlisa, utan även människan.

Därefter följer en text av undertecknad om lust, begär och kärlek som mynnar ut i ett antal frågor om våra livsvillkor som älskande människor.

I Carl E. Schorskes »Politik i en ny tonart: En österrikisk trio« belyses det hätska politiska klimat som kännetecknade Österrike under de sista två decennierna av 1800-talet. Det historiska skedet byggs upp kring tre gestalter: Georg von Schönerer (1842-1921), Karl Lueger (1844-1910) och Theodor Herzl (1860-1904). De representerar tre olika linjer, men har överraskande många beröringspunkter. De går alla till handling i mötet med den framväxande moderna antisemitismen i Europa. Schorskes återgivning är initierad. Han tydliggör att de stora linjerna i det politiska tumult som följde med liberalismens sammanbrott också fick färg av individualpsykologiska aspekter. Utblickarna är många. Hugo von Hofmannsthals formel för vad som kännetecknar politiken är tänkvärd: »Politik är magi. Den som vet hur man frammanar krafterna ur djupet, honom kommer de [massorna] att lyda.« Denna formel, myntad på 1860-talet, alltså lite innan »den österrikiska trion« äntrat den politiska scenen, har sin aktualitet alltjämt. Översättningen är gjord av Ingrid Rosén.

Vi har i detta sammanhang också valt att lyfta fram samtidens franska debatt, genom två inlägg från filosofer. Det rör sig å ena sidan om Alain Finkielkraut, å den andra om Alain Badiou. Den senares artikel är författad tillsammans med Eric Hazan, mannen bakom förlaget La fabrique. Båda texterna kan sägas utgöra försök att avgöra om vi idag möter en antisemitism i växande och på vilka sätt den i så fall är besläktad med den antisemitism som ledde fram till förintelsen. De behandlar också den laddade frågan om förintelsens funktion av referenspunkt. I vilken mån är man berättigad att anlita förintelsen som jämförelse i samtida meningsskiljaktigheter och vilka blir effekterna av en sådan tillflykt? Antisemitismens tema driver fram tydliga motsatsställningar. Medan Schorske analyserar med hundraårig distans utgör såväl Finkielkrauts som Badious och Hazans texter försök att – om än i olika tonlägen och med olika utgångspunkter – resonera kring vår tids förståelse.

Men låt oss återvända till temat för Schorskes artikel. Som journalist för Neue Freie Presse hade Theodor Herzl i uppdrag att bevaka Dreyfusprocessen i Frankrike. Den judiske officeren Alfred Dreyfus, bördig från det Alsace som i det tysk-franska kriget 1870-1871 erövrats av tyskarna, anklagades och dömdes på falska grunder för att ha lämnat ut hemlig information till Tyskland och deporterades i februari 1895 till Djävulsön utanför Franska Guyana. Detta blev startskottet för en mer än tioårig strid i Frankrike, med resningsansökningar och nya rättegångar, varvid antisemitiska strömningar hela tiden mer eller mindre uttalat spelade en roll. Trots att det gradvis framstod som alltmer uppenbart att Dreyfus inte var den skyldige, dömdes han i flera omgångar och kunde rentvås slutgiltigt först 1906. Det mest kända inlägget i debatten är utan tvekan Emile Zolas öppna brev till Frankrikes president, publicerat i L’Aurore 1896, med rubriken »J’accuse«, där författaren anklagar flera av de inblandade höga militärerna för att dölja sanningen och pläderar för Dreyfus frigivning. På grund av sina offentligt uttryckta ifrågasättanden av rättsmaskineriet blev Zola själv stämd inför domstol och valde för att undvika fängelse exiltillvaron i London.

Schorske skildrar hur Herzl tidigt, medan den överväldigande majoriteten av den franska befolkningen fortfarande var övertygad om Dreyfus skuld, utifrån sina egna psykologiska utgångspunkter kunde identifiera sig med denne och övertygat hävdade att Dreyfus inte kunde ha gjort vad han åtalats för. Medan det för Herzl var otänkbart att en jude som han själv, med höga ideal och en orubblig känsla för sin nationella tillhörighet, skulle svika sin egen heder, konstaterade han att pöbelns blodtörst i förhållande till den judiske anklagade överskred frågan om vad som egentligen inträffat. Frankrike, de mänskliga rättigheternas hemland, ville »i denne ende jude döma alla judar«. Upplevelsen var avgörande för Herzl. 1895 lämnade han Frankrike, och följande år utkom hans programskrift Der Judenstaat, tillika sionismens grundtext. Och såväl Dreyfusaffären som sionismen, frågan om rätten till landen Israel och Palestina, finns i högsta grad närvarande i de artiklar som idag försöker fånga problematiken kring antisemitismen.

Finkielkraut beskriver en specifik intellektuell position grundad i Europas skam över att ha varit delaktigt i förintelsen. Han tänker sig att denna position genererar en oförmåga att tänka realpolitiskt – i frågan om Israel-Palestina såväl som i andra politiska frågor – och i stället leder till en närmast automatisk identifikation med den svagare, den förtryckte, det Finkielkraut i denna text kallar den Andre. Det går inte längre att betrakta den andra människan som någon som de facto är ansvarig för sina handlingar och som därigenom kan ådra sig fientlighet. Den godhjärtade europén vänder alltid andra kinden till, och det är något av detta som ligger bakom den annalkande antisemitism han tycker sig skönja. Det rör sig, åtminstone till en del, om en kritik mot Israels politik, som kommer att drabba alla judar, allt judiskt. Samtidigt ställer Finkielkraut frågan om inte kritiken mot Israel i sin tur också har sin grund i en skillnad mellan det judiska och det kristna; en upprördhet över att dagens israeler inte rättar sig efter det kristna allmängiltiga kärleksbudet utan i stället hävdar det judiska folkets utvaldhet.

För Badiou och Hazan är i stället klasskampen det överordnade analysrastret. De godkänner inte tanken på en tilltagande antisemitism, utan knyter – i ett perspektiv mer uteslutande inriktat på franska förhållanden – föreställningen om en sådan till en »kampanj« från ett antal intellektuella som övergivit sin bakgrund i 60- och 70-talens vänsterrörelser. Grunden till denna retorik finner de i hur man – utifrån en trehundraårig fransk debattradition – ser på samhällsbevarande kontra revolution, och de menar att det som idag försvaras med hjälp av svagt underbyggda anklagelser om antisemitism är ett orättfärdigt Västerlands fortsatta existens i strid mot ett barbari som till lika delar representeras av arbetarklassen och invandrare från muslimska länder. De senare utgör i detta sammanhang enligt Badiou och Hazan bara en grupp i en lång serie av för det franska samhället främmande element, där tidigare bland annat mellankrigstidens invandrande östjudar ingått. Israel tilldelas istället rollen av västerländsk förpost i Främre orienten. Den »judeofobi« som många invandrargrupper ger uttryck för är således enligt författarna inte någon verklig antisemitism utan en sammanblandning av olika entiteter inom ramen för ett svårförståeligt politiskt skeende. I sista hand rör det sig snarast om ett arbetarklassens försvar mot de övre klassernas förtryck. De franska texterna är översatta av Mats Leffler.

I detta nummer av Arche publicerar vi även tre brev av Freud, skrivna under maj-juni 1938. De berör de nära tingen i skuggan och ljuset av befrielsen. I de sakligt hållna breven finns känslomässig kontroll och samtidigt känslighet; det är som anade Freud att hans resa i det nya landet skulle bli kort – men fri från övervakning. Han jämför sig: »Det är hög tid att Ahasverus någonstans kommer till ro.«

I en hälsning, befriad, skriver han: »Nu får Ni också skriva tillbaka, närmare bestämt vad Ni vill. Brev öppnas inte.« Breven är översatta av Mats Leffler.

Rubriken på Hans-Georg Gadamers artikel, »Idén om tolerans 1782-1982«, kan få läsaren att tro att det är ett endast två sekler långt historiskt skede som behandlas. Så är inte fallet. Gadamer berör toleransens kärna, vilket betyder att hans resonemang går på djupet och når såväl längre bakåt i tiden som – och kanske framför allt – ända in i vårt här och nu. En grundtanke är att tolerans proklameras av den som vet med sig att ha makt; som är trygg i sin maktposition. Ju närmre vår samtid vi kommer desto mer brännande blir frågan kring vem det är som har makt nog att vara tolerant. Gadamers analys träder den enskilde av idag nära. Kanske vi kan säga att vi är mer utsatta än de som mötte toleransediktet i det habsburgska Österrike under upplysningstiden för två sekler sedan. Tolerans är emellertid alltjämt en sällsynt dygd, som Gadamer skriver. Den springande punkten nu är att ingen finns som självklart förmår utfärda ett edikt i toleransens namn. Översättningen är gjord av Thomas Karlsohn.

Sara Westin publicerade sin doktorsavhandling Planerat, alltför planerat: En perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer för snart två år sedan. Claes Caldenby, Johan Linton och undertecknad, och många med oss, har funnit avhandlingen mycket läsvärd. Vi har haft förmånen att kunna genomföra en omfattande – och planerad – intervju med henne. Hon beskriver själv sitt huvudintresse som att det kretsar kring »skärningspunkten mellan individ och kollektiv och de maktfrågor som där aktualiseras«. Intervjun framstår, mycket tack vare Sara Westins fria men omsorgsfullt genomtänkta svar, som en källa för den som intresserar sig för urbanitet, men hennes tankegångar vindlar sig fram associativt också längs andra stråk. Nietzsche är en ledstjärna, liksom Freud och mötet med psykoanalysen. Allusionerna till dessa två tänkare lever i hennes värld. Hon har tillgång till både generositet, tacksamhet och livslust. Och en öppet kritisk blick. Hon utvecklar även funderingar kring det intellektuella arbetet som sådant, jordnära, hur intresserad hon än är av abstraktionen, av vetenskaplighet, exakthet och avgränsning. Därmed berörs också hennes förhållande till universitetet och universitetets frågor.

Monica Sands text »Spegelresa i Spegellandet« är mångbottnad. Å ena sidan återger den en faktisk resa med tolv speglar till stationerna på tunnelbanelinjen mellan Gullmarsplan och Hökarängen. Resan, som med speglarnas hjälp reflekterar rummet såväl spegelvänt som omkastat, blir å andra sidan utgångspunkt för reflektioner kring den konstnärliga forskningens plats inom den akademiska ramen. Sand förvånas över hur obehindrat »det nya konstnärliga forskningsområdet« inlemmas i »reflektionens gestalt«, med andra ord den akademiska traditionens ram, »trots att man inom de estetiska, praktiska och konstnärliga områdena uttrycker sig i och tänker i många fler material än ord«. En annan utgångspunkt för Sand är en tidigare gjord spegelresa; Robert Smithsons resa genom Yukatán 1969. Metaforen, den reflektion som förflyttar från ett område till ett annat, belyses. Reflektionen, spegelbilden, har i Sands ögon en våldsam inneboende kraft. Det är inte bara subjektet som omvandlas till objekt i sin egen blick, utan reflektionen; »bilden av tänkandet«, knyter hon även till en västerländsk kolonial drift; »att omskapa alla till betraktarens avbild«. Som av en slump finner hon att IKEA har givit en av sina massproducerade speglar namnet LOTS.

Mika Hannula låter Freuds »Erinring, upprepning och genomarbetning« möta Gianni Vattimos »Nihilism and the Post-modern Philosophy« i ett försök att »återaktivera idén om socialt hopp«. En premiss är våra tillkortakommanden då det gäller att föreställa oss ett annat samhälle än det vi har runt omkring oss. En annan att våra begrepp till sitt innehåll aldrig är vare sig neutrala eller stabila. Begreppet som sådant är »konstruerat, motstridigt och kontextuellt«. Detta öppnar för närvaron av en dynamik i all begreppsanvändning och ställer krav på en aldrig upphörande kritisk reflektion. Freud och Vattimo för diskussioner på mikro- respektive makronivå och Hannula ser svårigheten i att hitta vad som förenar dem. Han vet att inga svar finns. Däremot en uppgift, och den är »att fortsätta gräva djupare, utan att glida iväg i sidled. Inte glida undan, utan vara där och vara med.« Om och om igen. En tredje premiss är Hannulas optimism när det gäller möjligheten att återupprätta det sociala hoppet, men då krävs att vi tål kollisioner. Hannula har skrivit sin essä för Arche. Originalet har engelskan som sitt språk. Astrid von Rosen har hittat en svensk språkdräkt som behåller det säregna i Hannulas hantering av orden.

Slutligen återvänder vi till det arkitekturrelaterade med ett block som på olika sätt har anknytning till tiden, en hänvisning till att Arche/Psykoanalytisk Tid/Skrift existerat i tio år. Med anledning av detta behandlas i en text av Johan Linton Le Corbusiers förhållande till tidsbegreppet. Därefter följer ett antal essäer med anknytning till tidstemat som reserverats för detta nummer av Arche. Den danske professorn Mogens Krustrup, som gick bort förra året, var den förste skandinaviske forskare som under en längre tid deltog på internationell nivå i forskningssamtalet kring Le Corbusiers verk. Vi presenterar här hans första publicerade text om den fransk-schweiziske konstnären och arkitekten, »Pyramiden och rotundan« från 1973. Linton har översatt artikeln från danska och även skrivit en introduktion till Krustrups arbete. I sin text hänvisar den danske forskaren till Le Corbusiers resa till Orienten, Le voyage d’Orient. Då, i början av 1970-talet, kunde Krustrup konstatera att mycket av det källmaterial som skulle kunna bidra till en bättre förståelse av resan, och av Le Corbusier själv, ännu var otillgängligt. Idag, knappt fyra decennier senare, är en stor mängd av dokumentationen kring resan såväl återfunnen som publicerad. Förra året var det hundra år sedan Le Corbusier gjorde den viktiga Orient- och Medelhavsresan i sällskap med studenten i konsthistoria August Klipstein. Detta uppmärksammades av forskningsstiftelsen Fondation Le Corbusier genom tre internationella forskningskonferenser som ordnades förra hösten i Aten, Istanbul och Neapel. Linton presenterar här en bearbetad version av den föreläsning han höll vid konferensen i Neapel i november 2011 och som behandlar förhållandet mellan det upplevda och det berättade hos Le Corbusier. Därefter följer en intervju med Massimo Morozzi, den designansvarige arkitekten vid den italienska möbelproducenten Edra. Företaget grundades 1987 och firade sitt 25-års jubileum med en utställning i Milano tidigare i våras. För Linton berättar Morozzi om hur han ser på sitt livslånga skapande av de objekt med vilka människan inreder sina rum.

Slutligen publicerar vi två dikter av arkitekten, målaren, författaren och konsthistorikern Giorgio Vasari. Förra året uppmärksammades femhundraårsminnet av hans födelse med utställningar, konferenser och publikationer, främst i Italien men också internationellt. Även om Vasari realiserade renässansens ideal av en mångsidigt skapande människa ligger hans största betydelse i de konstnärsbiografier, Le vite, vilka anses markera inledningen av den moderna konsthistorien. En av de konstnärer som Vasari både skrev om och kände personligen var Michelangelo, och de två dikterna är tillägnade honom. I de korta raderna, översatta av Johan Linton, framträder Vasaris stora uppskattning av ett verk vars betydelse består bortom döden.

I samband med att tidskriften har givits ut under tio år, publicerar vi parallellt också ett index. Det har upprättats och sammanställts av Jonas Gilbert, Mats Leffler, Johan Linton och Johan Stålberg.

Per Magnus Johansson