Diagnos och psykoanalys & Det akademiska seminariets känslohistoria

Vi lever i en tid då stora förhoppningar knyts till möjligheten att ställa rätt diagnos när det gäller själsligt lidande och/eller för dem som lider av så kallad psykisk ohälsa. I undertecknads artikel »Diagnos och psykoanalys« problematiserar jag detta tema. Jag ser att den psykiska ohälsan inte endast avspeglar ett komplext mänskligt uttrycksfält utan även en vetenskaplig frågeställning. Diagnosens värde bör problematiseras, liksom dess omfång. Ett problem som lyfts fram i texten är det faktum att diagnosen söker säkerhet där inte sällan osäkerhet är för handen. 

Universitetets historia är en fråga som Thomas Karlsohn undersökt i flera sammanhang. Vi har glädjen att i detta nummer av Arche publicera hans nyskrivna artikel »Det akademiska seminariets känslohistoria«. Denna aspekt fick enligt Karlsohn nytt liv i en erfarenhet »av söndrande modernitet som grep omkring sig mot slutet av 1700-talet« och som »sammanhängde med en försvagning av de traditionella sammanhållande banden mellan människor«. Tidigare gemensamhetsalstrande mönster naggades således i kanten, vilket bland annat fick till följd att det talade ordets emotionsväckande förmåga aktualiserades. Friedrich Schleiermacher var en av flera som i den då rådande situationen gav sig i kast med att försöka omdana universitetsvärlden. Seminariets betydelsefulla roll betonas i denna process. Den historia som Karlsohn återger skänker även tankeväckande perspektiv på den postmoderna era vi lever i. Och det är inte heller svårt att knyta an till den psykoanalytiska traditionen och den betydelse som det talade ordet har där. De emotionella band som kan uppkomma mellan analytiker, analysand, kandidat och handledare baseras på det talade ordet; på närvaron, på rörelsen mellan det som inte uttalas och det som sägs. 

Texten ingår i: Arche 2017 60-61