ARCHE 2020 72-73

Innehåll

Arche nr 72-73

Per Magnus Johansson

Biopolitiken och arkitekturen

Sven-Olov Wallenstein

Tio år senare

Gert Wingårdh
Per Magnus Johansson
Johan Linton

Trädgårdens förvandling

Carl E. Schorske

Om en arm rik man
Sadelmakarmästaren

Adolf Loos

Ur berättelsens begär

Johan Linton

Insidor och utkanter

Marie Lundquist

Ett hem

Berit Lindfeldt

Vägen till underjorden

Marie Lundquist

Hemmaresan

Claes Caldenby

Tre veckobrev:
22 juni 2020 : Christer Andersson
29 juni 2020 : Kate Abrahamsson
10 augusti 2020 : Bertil Andersson

Per Magnus Johansson

Lidandets färger

Johannes Nordholm

Kan du instruera mig nu?

Elisabeth Friis

Dikter om Carlo

Emily Dickinson

Ur Atlantis från Alfa till Omega

Doping-Pong

Det sovjetiska Atlantis

Ilja Kalinin

På rymdens botten

Maria Engström

Vår förmenta frihet

Mikaela Blomqvist

Sensibilitetens väg i teratologin

Ola Nilsson

Sollers förvandling

Håkan Liljeland

Per Magnus Johanssons ledartext

Arche inleds denna gång med en översättning av Sven-Olov Wallensteins bok Biopolitics and the Emergence of Modern Architecture, första gången utgiven 2009. Som sin utgångspunkt tar Wallenstein en önskan att nyansera bilden av Foucaults förståelse av moderniteten och den moderna rationaliteten. I Foucaults tänkande innebär inte moderniteten enbart disciplinering och inspärrning; centralt för honom är även maktens förändrade, biopolitiska uttrycksformer, som bland annat blir synliga i dess rumsliggörande och som också rymmer en subjektiv frihetsdimension. Wallensteins läsning av Foucault blir också en beskrivning av den moderna arkitekturens framväxt och dess påverkan på det subjektiva livets former.

En av de arkitektoniska företeelser som Foucault använder som exempel i sin framställning är sjukhuset. På Arches omslag syns Hubert Roberts målning Eldsvådan i Hôtel-Dieu i Paris 1772, vilken för övrigt ingår i Nationalmuseums samlingar. Diskussionen om en eventuell återuppbyggnad av det tidigare allmänna hospitalet kom också att gälla de »offentliga inrättningarnas« övergripande karaktär efter det som Wallenstein benämner »vitruviuanismens fall«: Vilken funktion skulle den moderna arkitekturen uppbära; hur stod den i förhållande till den vetenskapliga diskursen, eller »vetandena«, som Foucaults formulering lyder? Denna diskussion markerar en vändpunkt till det moderna inom arkitekturen, en utveckling som Wallenstein betraktar ur olika vinklar.

I Arche 36-37 publicerade vi ett längre samtal mellan Gert Wingårdh, Johan Linton och undertecknad. Tio år senare har vi nu träffats igen, bland annat för att diskutera vilka förändringar som idag sker inom arkitekturen och deras förhållande till samhällsutvecklingen. Gert Wingårdh berättar även om sitt eget arbete under det senaste decenniet och dess bakgrund i hans familj och studier av skilda slag. Wingårdh berör också vad han själv uppfattar som arkitektonisk kvalitet. Vår strävan har varit att åstadkomma ett öppet samtal som rör sig mellan det teoretiska och det praktiska, mellan det personliga och det allmänna, mellan friheten och gränsen, mellan dåtid, nutid och framtid.

Från en annan tidshorisont – sekelskiftets Wien – diskuterar Carl E. Schorske frågor som också de har beröringspunkter med förhållandet mellan individ och samhälle. I kapitlet »Trädgårdens förvandling « från Fin-de-Siècle Vienna – en bok vars övergripande tema är perioden från det 1860-tal då Wiens liberaler kom till makten i staden och fram till första världskrigets utbrott, och som inte minst behandlar förhållandet mellan konstnären, den intellektuelle och politiken – tar Schorske upp begreppet Bildung och dess tvetydiga status i denna brytningstid. Genom litterära exempel hämtade från bland andra författarna Adalbert Stifter och Hugo von Hofmannsthal skildrar han problem som om bildningen var till för de många eller bara för ett fåtal, om den hade ett praktiskt syfte eller om kulturen bara var ett njutningsmedel, vilka de politiska förutsättningarna var för framväxten av en bildad borgerlighet, vilka effekter aristokratiseringen av medelklassen fick på den wienska miljön och vad som skulle komma att ske med bildningsidealen när samhället gick in i en allt mer komplicerad politisk och ekonomisk situation.

Den österrikisk-tjeckoslovakiske arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos skriver även han om sekelskiftets Wien. I två satiriska berättelser skildrar han samtidens upptagenhet med det moderna, dess önskan att vara i samklang med sin tid. Loos betraktelser om ytans lockelser förmår också säga något som överskrider sitt sammanhang. Arkitekturhistorikern Johan Linton ger i »Ur berättelsens begär « ytterligare perspektiv på Loos två texter och relaterar dem både till ett vidare arkitekturteoretiskt perspektiv och till den samtid där de kom till. Vidare låter han dem reflekteras i presentationen av Griffonialtaret, en polyptyk från tidig renässans som för närvarande ställs ut i Bologna. Såväl Loos 2020.0803 BOK 01.indb 3 2020-08-12 13:03 4 texter som altaret bär på berättelser som gör dem långt mer sammansatta som kulturella skapelser än vad deras direkta uppenbarelser först kan låta påskina.

I numrets bildmaterial ingår foton från konstnären Berit Lindfeldts utställning Insidor och utkanter. Vi publicerar poeten och översättaren Marie Lundquists invigningstal till utställningen. Dessutom har vi velat uppmärksamma ett äldre verk av Lindfeldt, Krubba, också det kommenterat av Lundquist i en betraktelse med titeln »Vägen till underjorden«.

Arche hösten 2020 innehåller även texter om ett tema som varit omöjligt att undvika, nämligen sjukdomens inträde i våra liv och de reaktioner den väckt. »Snabbt stängde världen ner«, skriver Claes Caldenby. I sin egenskap av lärare vid Chalmers arkitektur har Caldenby tidigare tillsammans med studenter genomfört ett antal studieresor till skilda städer i Europa och Asien som han sedan dokumenterat i Arche. Utifrån en egen tolkning av titeln på Sven Lindqvists bok Hemmaresan från 1959, och med hjälp av Krister Engströms foton av för Caldenby väl kända platser i Göteborg, utforskar den senare nu ett antal platser i hemstaden – det blir ett slags utvidgade ekfraser, med arkitektur som föremål. Efter förrättat värv höjer han också blicken för en reflektion över den utveckling som sker i samtiden när det gäller arkitekturen, och över de möjligheter och risker som kommer att följa i krisens spår.

Undertecknad har sedan mitten av mars fört samtal med läkare, författare, kulturarbetare, konstnärer, psykologer och idéhistoriker om pandemin och dess effekter. Tre av dessa dialoger publiceras i Arches höstnummer. Allmänläkaren Christer Andersson, barnkirurgen Kate Abrahamsson och intensivvårdsläkaren Bertil Andersson tillfrågas om sina erfarenheter, och undertecknad lämnar sina tankar färgade av att under lång tid ha lyssnat till människor.

Johannes Nordholms essä om den tyske renässanskonstnären Matthias Grünewalds mästerverk Isenheimaltaret undersöker en historisk skildring av lidande med det aktuella utbrottet av covid- 19 som fond. Med utgångspunkt i altarskåpets estetiska kvaliteter och idévärld belyses frågeställningar som rör såväl lidandets oundviklighet som konstens potential att trots sjukdomens realitet ge färg åt och aktivera livsbejakande krafter inom människan.

Den danska litteraturvetaren Elisabeth Friis skriver om Emily Dickinsons förhållande till Carlo, en hund som poeten, vars tillvaro i övrigt till stora delar var präglad av isolering, tillmätte stor betydelse och även inkluderade i sitt brevskrivande och diktverk. I anslutning till Friis text publicerar vi också de dikter av Dickinson där hunden Carlo figurerar.

»Det sovjetiska Atlantis« är namnet på Ilja Kalinins essä i det block som handlar om Ryssland, men det kan mycket väl beteckna hela blockets röda tråd och centrala tema – den försvunna sovjetiska världens osynliga närvaro på det postsovjetiska kollektiva minnets botten. Samtliga tre texter utforskar minnespolitiken i dagens Ryssland – det sovjetiska kulturarvet, dess nya skepnader samt utnyttjandet av denna värld till en konstruktion av en ny, postsovjetisk identitet. Rysslandsblocket öppnas med ett utdrag ur romanen Atlantis från Alfa till Omega, skriven 2014- 2015 av konstgruppen Doping-Pong från Sankt Petersburg, känd för sitt provokativa återbruk av det sovjetiska visuella arvet. Romanen rör sig mellan flera olika genrer – parallellt med att vara en litterär pastisch på ungdomsromaner från sensovjetisk tid bär den drag av science fiction och dystopi. Och i egenskap av medveten litterär (re)konstruktion av den sovjetiska myten är texten också ett slags metareflektion över konstens förmåga att försegla den. Romanens protagonist, en artonåring som drömmer om att bli arkeolog, gör sommaren 1965 en oväntad upptäckt på botten av en svartahavsbukt. Upptäckten – ruiner efter en försvunnen civilisation – ställer honom inför ett avgörande livsval. Genom en kollektiv ansträngning av sportdykningsentusiaster från olika hörn av forna Sovjetunionen har under de senaste årtiondena ett undervattensmuseum med sovjetiska monument vuxit fram vid Krims västkust. Placerade på havsbotten och täckta av sjögräs och koraller hänvisar museets statyer och byster till det upplösta imperiets symboliska arv samtidigt som de påminner om Atlantis och dess ruiner. Med stöd av Atlantis konkreta exempel analyserar den ryske kulturhistorikern Ilja Kalinin i sin essä det historiska minnet och dess bruk av den förlorade traditionens spillror i en postsovjetisk tid. Den version av artikeln som publiceras i detta nummer är specialskriven för Arche. Maria Engström analyserar slutligen retrospektivism och kulturell recycling i det samtida Ryssland genom att undersöka hur det sovjetiska rymdarvet tolkas inom den officiella kulturpolitiken, i de radikalkonservativa kretsarna samt inom den ryska bildkonsten. Minnet av den sovjetiska rymden och Jurij Gagarin som dess kulturhjälte anses ha en mobiliserande potential som olika politiska krafter och ideologiska rörelser vill göra till sin. Den sublima och heroiska rymddiskursen används allt oftare för att rekonstruera imperietanken och legitimera Rysslands stormaktsambitioner.

Vi slutar detta nummer med texter om författare från Frankrike. I »Vår förmenta frihet – Om strängheten hos Michel Houellebecq« söker Mikaela Blomqvist bakom det i Houellebecqs verk som inte sällan uppfattas som överdrift och provokation frilägga en av smärta utmejslad kritik mot liberalismen – den ekonomiska såväl som den sexuella. Romanerna skildrar en värld där det inte längre går att leva. Och i samma rörelse som Houellebecq visar fram hur omänsklig den blivit skapar han också en möjlighet att önska sig något annat. Ola Nilsson läser Michel Houellebecqs poetik Hålla sig vid liv mot Michel Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France, Diskursens ordning. Han tar fasta på två aspekter hos Houellebecq, nämligen sensibiliteten och utanförskapet. Poeten måste för att kunna skapa befinna sig i lidandet men ändå inte gå under av lidande, stå utanför samhället och livet men ändå bevara ett »förhållande« till livet. Den intellektuella värld som Foucault tecknar, bärarna av den officiella diskursen, kommer alltid att producera en gräns, utanför vilken poeten måste hävda sin plats. Håkan Liljeland har i Arche genom åren återkommande översatt och skrivit om den franske författaren Philippe Sollers. I sin betraktelse reflekterar Liljeland över hur sysslandet med ett verk fortsätter verka på ett omedvetet plan och fortfarande efter lång tid, utan någon konkret och urskiljbar anledning, kan leda till nya tankar. Det är augusti och vi får konstatera att Bokmässan liksom all annan verksamhet som inkluderar fria mänskliga möten har strypts. Vår förhoppning är att vi skall återvända hösten 2021 och än en gång delta i nya seminarier och skilda monteraktiviteter.

Per Magnus Johansson