Arche 2017 60-61

Vi uppmärksammar i detta nummer grafikern och arkitekten Giovanni Battista Piranesi, inledningsvis med en essä av Marguerite Yourcenar. David Arvidsson introducerar Yourcenars författarskap.

Johannes Nordholm har skrivit en essä om Hadrianus arkitektur i Rom. Johan Linton undersöker Le Corbusiers förhållande till Piranesi och det romerska. Linton tar sig också an en dekonstruktivistiske samtidsarkitekten Peter Eisenman. Vi publicerar också två Romartiklar skrivna av Le Corbusier samt texter om några av samtidens tongivande arkitekter: Robert Venturi, Rem Koolhaas och Daniel Libeskind. Till detta arkitekturblock hör även en reseskildring av Claes Caldenby från Esfahan i mellersta Iran.

Vi har också glädjen att presentera en essä av Agnes Heller som undersöker människans ondska och godhet. Per Magnus Johansson problematiserar diagnosens värde och omfång med avseende på psykiska ohälsa. Johansson bidrar också med en förtätad text om människans villkor med utgångspunkt i likgiltigheten.

Thomas Karlsohn undersöker seminariets känslohistoria i en artikel om universitetet. Annika Stiebe reflekterar över det förlåtliga och oförlåtliga utifrån verk av Hannah Arendt och Svetlana Aleksijevitj.

I en sammanfattande text knyter Mats Persson an till sina två tidigare artiklar om platonsk kärlek (Arche 2016:56-57 och Arche 2017:58-59). Också i ett tidigare nummer (2011:34-35) redogjorde Ola Lindberg för sitt möte med Karl Popper. Här tillägger han att det var genom Alice Millers verk som han kom i kontakt med honom, och skriver här om Poppers sista tid i livet.

Ola Sigurdson riktar in sig på en av 1900-talets viktigaste teologer, Karl Barth, dennes författarskap, aktualitet och den teologi som Barth utvecklade.

Ulf Karl Olof Nilsson har översatt elva dikter av Emily Dickinson. Dickinson och hennes elva dikter introduceras i korta berikande ordalag av Nilsson.

Martin Nyström presenterar i en böljande essä Evert Taube som författare. Nyström ger även en introduktion till temat i form av en självbiografisk skiss. 

Innehåll

Arche nr 60-61

Per Magnus Johansson

Introduktion till Marguerite Yourcenar

David Arvidsson

Brev till Thomas Mann

Marguerite Yourcenar

Piranesis svarta hjärna

Marguerite Yourcenar

Alltets rum – Hadrianus arkitektur i Rom

Johannes Nordholm

Arkitekturens återkomster – en oändlig introduktion

Johan Linton

Piranesi och staden

Peter Eisenman

Piranesi och Denvers centralbiblioteks sydfasad

Michael Graves

Piranesi och Tokyo Tivoli Apartments

Robert A. M. Stern

Piranesisk episkopalkyrka

Robert Venturi & Denise Scott Brown

Piranesi och mitt arbete

Daniel Liebeskind

Espace Piranesien

Rem Koolhaas

Piranesis Carceri

Peter Eisenman

Att lära av Rom

Le Corbusier

Sixtinska kapellet av Michelangelo

Le Corbusier

arkitektur – del ett

Johan Linton

En arkitekturens äventyrare. Ett samtal med Alf Folmer om tiden hos Le Corbusier

Johan Linton

Till Esfahan

Claes Caldenby

Människans villkor

Agnes Heller

Diagnos och psykoanalys

Per Magnus Johansson

Det akademiska seminariets känslohistoria

Thomas Karlsohn

Förlåt

Annika Stiebe

Platonsk kärlek III: Eros och filosofi

Mats Persson

Varför ska man läsa Karl Barth?

Ola Sigurdson

Inledning till Karl Popper

Ola Lindberg

Inledning till diskussionen

Ola Lindberg

Varför avvisade Russell den sene Wittgenstein?

Karl Popper, Peter Strawson & Geoffrey Warnock

Emily Dickinson, Söm för Söm

Ulf Karl Olov Nilsson

11 dikter med Hjärnor

Emily Dickinson

Mitt liv med Evert Taube

Martin Nyström

Evert Taube

Martin Nyström

Likgiltigheten

Per Magnus Johansson

Per Magnus Johanssons ledartext

I detta nummer av Arche uppmärksammar vi med ett antal olika texter grafikern och arkitekten Giovanni Battista Piranesi (1720-1778). Avsnittet inleds med den längre essä som Marguerite Yourcenar författade som en förlängning av att hon stött på hans etsningar i New York 1941: »Piranesis svarta hjärna«. Ett på djupet sökande upphöjande av Piranesi kännetecknar Yourcenars ord. Hennes text är detaljrik. I en passage om Piranesis gravyrer Fängelser, som i essän ofta drar Yourcenars blick till sig, gör hon gällande att de är »hemlighetsfulla« och berör den undanglidandets förvillelse som är drömmens. Där finns, som Yourcenar skriver, »tidens upphävande, rummets förskjutningar, känslan av att sväva, ruset som kommer av att det omöjliga integreras och övervinns, en skräck närmre extasen än vad de som analyserar den fantiserandes alster utifrån tänker sig /…/ och slutligen den fatala och oundvikliga skönheten«. Yourcenar placerar in Piranesis verk, som hon liknar vid »arkeologisk poesi«, i tiden men talar även om den inspiration som hans arbete givit upphov till och alltjämt kan väcka.

Översättningen av Yourcenars text är gjord av David Arvidsson och Mats Leffler, och Arvidsson har även skrivit en introduktion till Yourcenars författarskap, inkluderande ett brev från henne till Thomas Mann. Brevet är i sin tur ett svar på ett brev som Mann författat den 15 februari 1955, där han lovordar hennes två verk Hadrianus minnen och Elektra eller demaskeringen. Yourcenar är överväldigad. Hennes svar är daterat till den 7 maj 1955, och adressen: Park Avenue Hotel, Göteborg.

I numret träder Marguerite Yourcenar fram i flera texter. Bland annat ligger Hadrianus minnen som en grundton också i Johannes Nordholms essä »Alltets rum – Hadrianus arkitektur i Rom«. Nordholm inbjuder oss att möta oss själva utifrån. Det sker såväl via inblickar i de bärande momenten i Yourcenars roman som via inträngande konst- och arkitekturhistoriska redogörelser för Hadrianus bidrag vid tillkomsten av – bland flera andra viktiga byggnadsverk – Pantheon i Rom. Tid och rum samspelar, och Guds öga i kupolens mittpunkt blir – utöver det ljusinsläpp öppningen tillåter – en sinnebild för det överskridande som människan kan söka i överlåtelsens namn. Att vilja både bort och hem; i sin beskrivning av den kluvenhet som Hadrianus representerar och vår svårighet att sant återge det förflutna ger Nordholm både Sigmund Freud och Jacques Lacan en plats.

Vi blir kvar i Rom och återvänder till Piranesi. I en diskussion om förhållandet till historien – frågan om rörelsen över generationer och den dialektik mellan inspiration och revolt i förhållande till föregångarna som utvecklar arkitekturens teori och praktik – tar sig Johan Linton an Le Corbusier och dennes förhållande till Piranesi och det romerska i stort, men också den dekonstruktivistiske samtidsarkitekten Peter Eisenman. Linton beskriver Le Corbusier som någon som föredrog det grekiska, men som icke desto mindre behandlar Rom när han skriver om arkitekturhistorien – med Michelangelo som en mycket central referens. I anslutning till Lintons text publicerar vi också Le Corbusiers två Romartiklar »Att lära av Rom« och »Michelangelo i Sixtinska kapellet«. Peter Eisenman är på ett annat sätt drabbad av Piranesi och det italienska, men på samma sätt som Le Corbusier en arkitekt som överskrider och ser bortom traditionen. I en av de två texter av Eisenman som vi publicerar här anger han hur Piranesi i förhållande till postmodernismen framträtt som en ikon för transgression. Något överskridande framträder i 1700-talsgravörens etsningar av staden Rom och dess olika byggnader. Piranesi överger också i sitt kartritande den av föregångaren Giambattista Nolli (1701-1756) framhävda kontrasten mellan figur och bakgrund; Piranesis avbildningar blir en svårbestämbar men inspirerande figurväv.

De återstående texterna med Piranesi som utgångspunkt är av kortare format och ligger närmare vår egen tid än Yourcenars essä. I översättning av Linton och Elin Elmrud finner vi här flera av samtidens tongivande arkitekter; förutom Eisenman också bland andra Robert Venturi, Rem Koolhaas och Daniel Libeskind. Det material som kretsar kring Piranesi illustreras också av gravyrer ur hans verk och bildframställningar hämtade från de arkitekter som han inspirerat. I »arkitektur – del ett« gestaltar Johan Linton i samma tradition sin tolkning av det virtuella rummet.

Le Corbusier återkommer i det samtal som Johan Linton fört med den norsk-svenske arkitekten Alf Folmer (f. 1921). Folmer berättar om sin väg till, och sitt liv med, arkitekturen – en väg som vindlar genom den europeiska 1900-talshistorien via födelsen i Värmland, flytten till Norge och sedermera verksamheten inom motståndsrörelsen där, flykten till Sverige, samarbetet med Bruno Mathsson och den internationella arbetsgemenskapen under tiden hos Le Corbusier på 40-talet. Mötet med arkitekten Fred Forbat kom också att bli avgörande för Folmer, såväl för att hans intresse för stadsplanering därmed kunde stärkas som genom att Forbat satte honom i kontakt med personer som skulle komma att påverka hans framtid, bland andra Sigurd Lewerentz.

Vi får som avslutning på arkitekturblocket möjlighet att åter följa Claes Caldenbys resande. I tidigare nummer av Arche har Caldenby både i text och bild skildrat resor till Trieste och Istanbul. Färden går denna gång till Esfahan i mellersta Iran. Han reser i tjänsten men når i sina reflektioner bortom det konkret prosaiska och bekräftar snarast tanken att resan är en bild för det liv vi lever; den kan lära »oss bebo vårt eget hem friare och mer poetiskt«. Med på resan finns bland andra Claudio Magris – det är hans ord som just citerats – Sigurd Lewerentz och Sven Lindqvist. Men de är inte de enda medresenärerna. Som läsare av Caldenbys poetiska text blir man också medresenär; man minns, man låter sig såväl hänvisas som hänföras och man träder in i rum som öppnar för det främmande som världens skiftande trångsynthet ibland brutalt vill förinta.

Agnes Heller problematiserar i essän »Människans villkor«, publicerad första gången 1987, inledningsvis begreppet »människans natur«. Hennes utgångspunkt är att försöka komma underfund med varför vissa människor är onda, vissa goda men det stora flertalet är både och – eller uttryckt i mer moraliska och vardagliga termer, ibland gör fel och ibland gör rätt, att de har sina brister. Heller hävdar att frasen »människans villkor« är en bättre utgångspunkt för resonemang som söker förstå varför det förhåller sig på detta sätt. Hon når slutsatsen att det meningsfulla mänskliga livets privilegium är det faktum att människan lider. Och därmed hamnar Heller på en punkt som förenar henne med psykoanalysen. För översättningen av Agnes Hellers text står Jonas Gilbert.

Vi lever i en tid då stora förhoppningar knyts till möjligheten att ställa rätt diagnos när det gäller själsligt lidande och/eller för dem som lider av så kallad psykisk ohälsa. I undertecknads artikel »Diagnos och psykoanalys« problematiserar jag detta tema. Jag ser att den psykiska ohälsan inte endast avspeglar ett komplext mänskligt uttrycksfält utan även en vetenskaplig frågeställning. Diagnosens värde bör problematiseras, liksom dess omfång. Ett problem som lyfts fram i texten är det faktum att diagnosen söker säkerhet där inte sällan osäkerhet är för handen.

Universitetets historia är en fråga som Thomas Karlsohn undersökt i flera sammanhang. Vi har glädjen att i detta nummer av Arche publicera hans nyskrivna artikel »Det akademiska seminariets känslohistoria«. Denna aspekt fick enligt Karlsohn nytt liv i en erfarenhet »av söndrande modernitet som grep omkring sig mot slutet av 1700-talet« och som »sammanhängde med en försvagning av de traditionella sammanhållande banden mellan människor«. Tidigare gemensamhetsalstrande mönster naggades således i kanten, vilket bland annat fick till följd att det talade ordets emotionsväckande förmåga aktualiserades. Friedrich Schleiermacher var en av flera som i den då rådande situationen gav sig i kast med att försöka omdana universitetsvärlden. Seminariets betydelsefulla roll betonas i denna process. Den historia som Karlsohn återger skänker även tankeväckande perspektiv på den postmoderna era vi lever i. Och det är inte heller svårt att knyta an till den psykoanalytiska traditionen och den betydelse som det talade ordet har där. De emotionella band som kan uppkomma mellan analytiker, analysand, kandidat och handledare baseras på det talade ordet; på närvaron, på rörelsen mellan det som inte uttalas och det som sägs.

I Agnes Hellers essä omnämns den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt. I Annika Stiebes artikel »Förlåt« ges Arendts verk Människans villkor (1958) en central plats. Stiebe utgår från en undran om ordet förlåt, med sitt band till Nya testamentets evangelietexter, är på väg att förloras i en tid då vi vanligtvis i all hast ber om ursäkt. Vad Stiebe emellertid främst är på jakt efter är att försöka förstå en av Svetlana Aleksijevitjs romangestalter – en mor som skickat sin son till kriget i Afghanistan – i verket Zinkpojkar (1989, svensk utgåva 2014). Med hjälp av Arendt, som gör förlåtelsen till ett politiskt begrepp, Julia Kristeva, som placerar förlåtelsen inom psykoanalysens referensram, och Konstkollektivet snös scenuppsättning av Aleksijevitjs text »Modern« ur Zinkpojkar söker Annika Stiebe vägar fram till ett svar. Modern, vars son efter hemkomsten från kriget begår ett mord, bär på en ordlös skuld; frågan är vad som skulle kunna få henne att höra sig själv så att en försoning kunde möjliggöras och förlåtelsen i att bli hörd kunde få ta gestalt. Frågan är också, till sist, men då mer ställd till romantextens förmåga än till en enskild, om sanningen (om kriget) kan »öppna upp för en ny början«. Implicit lyder frågan; vad går att förlåta och vad är oförlåtligt? Är det oförlåtliga möjligt att förlåta?

Mats Persson återkommer med en tredje och avslutande artikel om platonsk kärlek. De två tidigare finns att läsa i Arche 2016:56-57 respektive 2017:58-59. Här sammanfattar han. Persson tydliggör mycket väl hur perspektivet blir en avgörande fråga i uttolkningen av Platons dialoger i vilka Eros finns som viktigt tema, men inte bara i uttolkningen av Platons skrifter utan på generell nivå av all text som kommit till i samklang med andra än rådande föreställningar om vad som råder såväl över som i människolivet och i vad mån det kan styras till något mer eftersträvansvärt. Den perspektivmedvetenhet som Persson förespråkar ger möjligheten att undvika men också att avslöja nedklivandet i felläsningar som förtar den avsikt som ursprungligen sannolikt avsågs. Striden mellan gammalt och nytt får en oändlighetsaura över sig så länge föränderligheten tillåts gälla.

Karl Barth tillhör 1900-talets mest inflytelserika teologer. Detta framgår eftertryckligt i Ola Sigurdsons artikel »Varför skall man läsa Karl Barth?«. Å ena sidan placerar Sigurdson in Barth i de världsliga politiska omvälvningar – inte minst två världskrig – som han inte kunde ställa sig utanför. Å andra sidan inriktar sig Sigurdson främst på Barths författarskap och den teologi som han i en omfattande textproduktion ständigt utvecklade. Barth är radikal i sina utsagor, vilket kan locka till snäva tolkningar, skriver Sigurdson. Av artikeln framgår att Barth betonar avståndet mellan Gud och människa. Att försöka göra Gud mänskligt överkomlig är fel väg att gå; Gud betraktas snarast av Barth som en människans motsats, betonar Sigurdson. Han framhåller även den aktualitet som alltjämt gäller Barths teologi och gör således gällande att vi bör läsa honom.

I ett tidigare nummer av Arche (2011:34-35) presenterade vi en text i vilken Ola Lindberg redogör för sitt personliga möte med Karl Popper. I föreliggande nummer kommer ett tillägg från Lindbergs sida. I det nämner han att det var hans möte med Alice Millers böcker och hennes ord om den stelt auktoritära »svarta pedagogiken« som var upphovet till Lindbergs kontakt med Popper. Tillägget berör Poppers sista tid i livet. Lindberg berör tre psykoanalytiker; Sigmund Freud, psykoanalysens grundare, Alfred Adler som bröt med Freud och Alice Miller som avlägsnade sig från psykoanalysen. Popper, som gjort sig känd för att kritisera såväl Sigmund Freud som Karl Marx, känner igen sig mer i Adler och inte minst i Alice Miller. En gestalt som omnämns i detta sammanhang är Bertrand Russell. Denne är en av tre huvudgestalter i det av Lindberg översatta samtal som Bryan Magee i början av 1970-talet inbjöd Karl Popper, Peter Strawson och Geoffrey Warnock till. De två senare representerar den språkfilosofiska Oxfordskolan, som både Russell och Popper hade invändningar mot. Temat för samtalet gällde Russells avvisande av den sene Wittgensteins utläggningar. Samtalet, som blir en stundtals liv- full uppvisning i argumentationens svåra konst, väger enligt Lindberg över till Poppers fördel, om man ser till »kärnfullhet och språklig stringens«. Som Lindberg emellertid skriver inledande är det till syvende och sist ändå läsaren som får bilda sig en egen uppfattning om samtalets utgång.

Emily Dickinson formulerade sig i poesi på ett synnerligen ovanligt sätt. Ulf Karl Olov Nilsson har översatt elva av hennes dikter i en strävan att på allvar respektera originalen. Den radikalitet på språkets nivå som kan spåras i Dickinsons dikter lever i hans tolkningar. Dickinson och hennes elva dikter introduceras i korta berikande ordalag av Nilsson.

Med Vinga som utgångspunkt ligger Sverige österut och världen västerut. Det är en iakttagelse som Evert Taube gjorde. I Martin Nyströms mångfacetterade essä över denne möter vi främst författaren Taube. Att Nyström berörs av Taube går inte att ta miste på. Samtidigt når hans skildring bortom huvudgestalten som sådan. Nyström finner ord som låter hemmets, naturens och minnenas kraftspel, som spelade en viktig roll för Taube, bli allmängiltiga. Och allmängiltig borde enligt Nyström även Taubes lust att integrera det främmande i sig bli i vår tid av tilltagande gränsdragningar »mellan olika kulturella och nationella identiteter«. Taube fann tillhörighet även i det främmande, vilket bidrog till att han under en yta av glädje och rytmisk festlig yra stod i kontakt med livets allvarligare sidor. Nyström visar detta bland annat via de utbyten Taube hade med andra författare som satte honom högt. En av dessa var Gunnar Ekelöf; Taubes »ja« har med Ekelöfs »nej« att göra. Taube placeras således av Nyström in i ett litterärt sällskap, ett sällskap han inte alltid givits tillträde till.

Martin Nyström ger en introduktion till essän om Evert Taube i en självbiografisk skiss, »Mitt liv med Evert Taube«. Det taubeska temat »avfärd-ankomst-hemkomst« berör Nyström, liksom oss andra. Genom hela numret återkommer även bilder av resande och hav.

Undertecknad bidrar även med några få ord om människans villkor under titeln »Likgiltigheten«.

Per Magnus Johansson